Vallfärd
Den 14e maj åkte jag på semester, för första gången i år. Jag väljer att räkna bort min visit till Rättvik i april, eftersom jag åkte dit för att spela in en EP med Farfar Skrot* och därmed kan man se det mest som en affärsresa, även om varken jag eller Mattias har tjänat några pengar på Farfar Skrot. Tvärtom gick vi back på hela projektet. Men man kan inte sätta en prislapp på konst! Eller jo, det kan man, men det förutsätter att den i någon mån är eftertraktad.
*Som fortfarande finns att lyssna på här!
Hur som helst; jag hade länge velat ta semester igen och göra en riktig resa, även om jag så skulle bli tvungen att göra den på egen hand - vilket även blev fallet. Jag valde ut en vecka då jag endast hade två jobbpass och lade in om ledigt under de två passen, sedan funderade jag ut ett resmål. Efter någon veckas överläggande med mig själv beslöt jag mig för att realisera en resa som jag tänkt på tidigare: Vevey i Schweiz.
Switzerland: color by numbers!
För normalt funtade människor kan detta tyckas vara ett udda val för en kortvarig semester på egen hand. Det är inget särskilt exotiskt land, det är dyrt som fan* och det är mest känt för ett värdelöst multiverktyg, en klocka som levererar ett av världens mest irriterande skrik en gång i timmen samt sjungande nunnor.
*Allvarligt; jag fattar inte ens varför de bemödar sig med att ha cent! INGET är billigare än typ två franc ändå!
Allt detta är förvisso sant, men det var något annat som lockade mig. Vevey är nämligen staden som film- och humorlegenden Charles "Charlie" Spencer Chaplin spenderade de sista 23 åren av sitt liv och där han ligger begraven.
Har jag förresten sagt att jag är en gigantisk filmnörd?
Staty vid strandpromenaden längs Genevesjön
Jag bokade ett rum på ett vandrarhem centralt beläget i Vevey, mitt på Grande Place, endast några meter ifrån Genevesjön och relativt tidigt på morgonen flög jag från Arlanda till flygplatsen i Zürich, där jag sedan tog ett flyg till Geneve för att därifrån ta tåget längs med sjön, upp till andra sidan där Vevey är belägen. Tanken hade från början varit att jag skulle åka tåg hela vägen ner och under tiden läsa ut Chaplins memoarer, som jag under en längre tid har haft stående i bokhyllan utan att ha läst, men det visade sig vara krokofantligt mycket billigare att flyga ner, vilket dessvärre blev en avgörande faktor.
Fast jag måste erkänna att resan ner som ensam resenär blev rätt långtråkig i slutändan - även när jag försökte läsa memoarerna - så jag är inte överdrivet ledsen över att min första plan gick omkull, även om det definitivt hade känts lite mer som en pilgrimsfärd. Men jag antar att folk även flyger till Mecka.
Staden var i alla fall väldigt vacker och att gå längs ut med strandpromenaden och kolla se ut över Genevesjön var en rogivande upplevelse.
Centrala Vevey, sedd från östra udden (jag bodde i det vita huset till vänster om mitten)
Dessvärre regnade det hela 15e maj, men jag gjorde ändå det bästa av den dagen genom att ta en vandringstur genom staden och besöka två muséum; kameramuséet och spelmuséet. Båda hade väldigt imponerande utställningar. Jag gick även förbi huset som Fjodor Dostojevskij hade bott i under en kort period, men det fanns inte mycket att se utöver en liten minnestavla på sidan av huset. Jag hade planerat att åka med färjan på Genevesjön bort till Montreux, men det dåliga vädret fick mig på andra tankar. Huvudspråket i staden var franska och fördomsfullt förväntade jag mig att bli bemöt spydigt och drygt när det väl stod klart för folk att jag inte talade franska, men jag måste erkänna att folket som jag mötte i Schweiz var bland de trevligaste och hjälpsamma jag någonsin har råkat på. Jag blev dessutom väldigt imponerad av hur fort somliga kunde växla mellan franska, tyska och engelska utan svårigheter.
Jag lärde mig dessutom att tre cheeseburgare och en Coca cola på McDonalds i Schweiz kostar nästan 200 kronor. Galet.
Men mitt huvudmål med resan var ju trots allt att besöka Charlie Chaplins grav. Jag checkade in på vandrarhemmet runt 17:00 torsdagen den 14e och efter ett ombyte kollade jag in kartan som jag fått vid tågstationen och gick sedan iväg. Först och främst gick jag förbi statyn vid sjön, eftersom den låg ett par minuter ifrån vandrarhemmet, sen hajkade jag uppför kullarna iväg mot kyrkogården och efter många uppförsbackar anlände jag.
Ingången till den modesta griftegården
Kyrkogården var helt tom på besökare och jag gick långsamt längs grusgångarna medan jag letade efter rätt grav. Trots att kyrkogården var ganska liten tog det mig en stund innan jag fick syn på de två anspråkslösa gravstenarna för Charlie och hans fru Oona. De låg en smula avsides, men inte alltför utmärkta, annat än en liten stenbänk framför gravvården, där jag antar besökare kan slå sig ner och begrunda. Vilket också är vad jag gjorde.
Nu är jag inte på något sätt en spirituell person och det skulle vara en neslig lögn för mig att påstå att besöket vid graven kändes uppfyllande på ett andligt eller överjordiskt sätt, för även om jag trots allt kände en viss vördnad och ödmjukhet så var det hela en väldigt jordnära och timlig upplevelse.
Vilket gjorde den ännu mer betydelsefull för mig.
Tills döden skiljer er åt...
Jag tänkte på alla de olika inkarnationer jag har sett Chaplin som under mitt liv: teckningar, målningar, fotografier, statyer, dockor och givetvis filmer, både som karaktär spelad av någon annan och som skådespelare i en roll. Chaplins mest kända skapelse är givetvis den tragikomiska figuren kallad "The tramp", som han spelade i många kort- och långfilmer, från "Kid auto races at Venice" 1914 till "Moderna tider" 1936 - en film som jag sedan ett antal år tillbaka ser varje nyårsafton. Figuren är så pass synonym med Chaplin att de praktiskt taget har smält samman i eftervärldens ögon och bilden av den mustaschprydde gycklaren med bowlerhatt och käpp finns mer eller mindre inpräntad i världens kollektiva omedvetna, vilket har upphöjt honom till en ikon och legend.
Men bara någon meter framför mig låg han - eller åtminstone återstoden av honom. En man lagd till vila bredvid sin hustru på ett ytterst världsligt och påtagligt vis och då jag i och med denna insikt blev tydligare medveten om hans fysiska närvaro kändes det som att jag efter mitt besök hade rört mig en bit bortom legenden Chaplin och istället närmat mig människan Charlie.
Tyck vad ni vill, men det var en känsla som var värd hela resan.
Avslutningsvis tänkte jag dela med mig av något som de flesta förmodligen kommer anse som mindre pretentiöst och mycket mer upplyftande; min kusin Jeanette gifte sig i lördags!
En tändsticksask. Fyndigt.
Jag och min bror Tim hade blivit ombedda att spela gitarr under vigseln medan en av hennes vänner sjöng "Kärleksvisan" av Sarah Dawn Finer och vi ställde självklart upp. Vi hade inte haft särskilt många tillfällen till att öva, så det kanske inte blev helt perfekt, men icke desto mindre uppskattat. På mottagningen bestämde jag mig sedan för att framföra en låt på egen hand* för brudparet och lotten föll på "The book of love" av The Magnetic Fields, en personlig favorit. Detta blev också mycket uppskattat och efteråt firade jag brudparet på brukligt sätt: genom att kolka i mig så mycket av deras sprit som möjligt på mottagningen.
*Eftersom jag inte ville riskera att göra bort mig totalt med ett "roligt" tal
