Semiotik

Först och främst de osedvanligt goda nyheterna; min a-kassa har äntligen fattat ett beslut, vilket innebär att jag inte behöver jaga runt efter flera mer eller mindre ovidkommande papper för deras räkning, när jag istället kan göra något betydligt mer tillfredsställande och personlighetsmässigt utvecklande. Som att, till exempel, lära mig bruksanvisningen till en Sony betamax utantill på grekiska. Precis som jag - och alla kognitiva livsformer i detta solsystem - redan visste så kunde jag inte få full ersättning, eftersom jag inte har varit medlem i över 12 månader, vilket betyder att 70% av alla intyg som de begärt in vid vår senaste kommunikation inte var särskilt relevanta. Men nu får jag åtminstone tillräckligt för att betala hyra och räkningar, så nu är äntligen den sisyfossagan till ända och how sweet it is!
 
Just nu är jag dessutom på extra bra humör och innan ni spekulerar kring bevekelsegrunderna till det så vill jag redan nu informera er om att det inte är på grund av uppåttjack. Det är nämligen på grund av att jag nu i veckan äntligen har fått ändan ur vagnen och tagit mig bort till den nya simhallen här i vår lilla bygd och simmat några längder. Jag simmade en halv kilometer både igår och idag och gjorde dessutom lite avslappningsövningar i rehabbassängen. Igår hann jag även med ett par minuters bastubad, för den goda sakens skull. Det var så pass länge sedan jag var och simmade* att jag hade glömt bort hur bra jag mår av det, både fysiskt och psykiskt! Idag var jag till exempel på dåligt humör redan när jag anlände till simhallen, vilket dessutom förvärrades av att jag var tvungen att vänta i kö samtidigt som ett par mödrar stod vid utgången och försökte få på sina skrikande ungar deras ytterkläder, för att sedan anlända till ett omklädningsrum fullt med äldre män iförda endast tofflor och voltaren och därefter en simbassäng proppad med skrikande barn.
*Sommardoppen på Gotland räknas dessutom inte
 
50 minuter senare återvände jag till omklädningsrummet som om jag vore en helt ny man. Förvisso, fortfarande ryslig att beskåda, men med en betydligt mer ämabel personlighet.
 
Soundtrack: "You're the best" av Joe Esposito

Jag har ju dessutom upplevt ryggsmärtor på sistone och även om jag vet att det inte är ett problem som kan åtgärdas genom enbart två besök till simhallen så kan jag i ärlighetens namn säga att jag redan känner lite resultat. Jag känner självklart fortfarande av det, men på vägen till affären idag dröjde det mycket längre än vanligt innan smärtan gjorde sig påmind. Att simma är ju onekligen bra träning för ryggen - såväl som för mestadelen utav kroppen - och i den nya simhallen har de dessutom byggt en mindre relaxhörna med jetstreams i sammanslutning till den stora bassängen och jag överdriver endast i ytterst ringa mängd när jag beskriver känslan när man efter ett simpass positionerar sig framför ett av uttagen så att man får en lufttrycksbaserad ryggmassage på just de trilskande musklerna som nästintill orgasmisk.
 
Man bör dock ta sig i akt, eftersom denna hörna är ett populärt tillhåll för småbarn, så såvida du inte vill bli omnämnd i lokaltidningen i en artikel med en rubrik som "Småbarnsfar stampar sönder creepazoid i simhallen - får medalj" så bör du tygla dina ansiktsuttryck och stön.
 
Soundtrack: "In too deep" av Sum 41 (alternativt "Of wolf and man" av Metallica...)
 
På tal om småbarn så har jag en avsevärt trevligare anekdot att dela med mig av som inte anspelar på pedofili - trots att den utspelar sig i omklädningsrummet. Hur som helst så var det tidigare idag då jag hade avslutat mitt simpass och var nyanländ i a million bucks mode, då jag på andra sidan skåpen i omklädningsrummet hörde en liten flicka (uppskattningsvis runt fyra, baserat på ordförråd, artikulation och ton) som sade:
"Pappa, tänk om killar hade en egen simhall och tjejer hade en egen simhall!"
Pappan (uppskattningsvis äldre än fyra, baserat på logik) svarade med att förklara att det har varit så en gång i tiden. Flickan tänkte efter i ett par sekunder och hävdade att hon ändå trodde att man kommer att gå tillbaka till detta system i framtiden. Pappan svarade:
"Men då skulle ju inte du kunna bada tillsammans med mig. Eller med [pojknamn] och [annat pojknamn]. Skulle det vara bra?"
Flickan tänkte efter i ytterligare några sekunder.
"Nej, det skulle det ju inte!"
 
Parenting - you're doing it right!
 
Igår såg jag förresten Baz Luhrmanns filmversion av "The Great Gatsby" av F. Scott Fitzgerald. Jag erkänner redan nu att även om jag besitter en viss kunskap om boken i fråga så har jag faktiskt inte läst den, vilket måhända ger min åsikt om filmversionen en aning mindre tyngd. I vilket fall som helst så förväntade jag mig inte särskilt mycket av filmen ända sedan jag hörde att Luhrmann skulle regissera den* och inte särskilt mycket fick - i överflödigt överflöd. Det kändes som att han var fel regissör för historien, eftersom han lätt skulle kunna förvilla sig i vräkiga kulisser och kostymer samt en överdrivet påtaglig atmosfär av kitsch. Vilket jag kände att han verkligen hade gjort med denna film.
*Mannen bakom den visuellt slående, men innehållsmässigt andefattiga, "Moulin Rouge!"
 
Bitches love flowers and cake...
 
Det kan förvisso argumenteras att Luhrmann på det sättet förstärker den falska värld som Gatsby lever i, men den känslan slog mig inte. Gatsby är dessutom en av de största tragiska figurerna inom 1900-talslitteraturen - en man som outtröttligt vigt sitt liv åt att bygga sin egen framtid för det omöjliga syftet att rekonstruera sitt förflutna - men i filmen framställs han mer som en olyckligt förälskad tonåring, som hämtad ur en överdrivet prålig John Hughesfilm. Det gröna ljuset* känns i filmen mer som en övertydlig symbol för olycklig kärlek än vad - jag tror - att Fitzgerald hade i åtanke, nämligen det elitistiska snobberiet som omöjliggör realiseringen av den mytomspunna amerikanska drömmen.
*Bokens - och filmens - centrala metafor
 
Nej, på tal om snobberi så kanske jag bör avrunda, innan jag jag snart börjar tro på mitt eget jävla skitsnack. Jag avrundar genom att dela med mig av en dröm som jag hade nyligen.
 
I drömmen bodde jag, tillsammans med min familj, i huset som vi bodde i när jag var runt 3-4 år gammal, fast i drömmen varierade min ålder från ögonblick till ögonblick mellan cirka 10 och 15 år. Min mamma hade i drömmen fått för sig att prova på manusskrivande och blev med ens en hyllad manusförfattare till barn- och ungdomsfilmer. Jag själv fick aldrig chans att se någon av dessa filmer under drömmens gång, men fick höra mycket om hur bra hela Sverige tyckte att de var. Jag fick även höra att ett ex till mig - som jag inte ens hade träffat när jag var 15 - hade fått jättebra kritik i en biroll som hon hade haft i en av filmerna som min mamma skrivit. Det sista jag minns av drömmen var att min mamma hade fått i uppdrag att skriva julkalendern och hela familjen skulle få se en rough cut av första avsnittet, men innan jag hann göra det så vaknade jag.
 
Jag tycker att så kallad "drömtydning" är bullshit och att förklaringen bakom drömmar är enkla, nämligen att de är manifestationer av rädsla, stress eller åtrå. Men jag har lite svårt att få plats med ovanstående dröm i någon av de kategorierna, så jag vet inte riktigt...
 
Det kanske var en manifestation av begynnande psykos?

Hypotenusa

Kära jistanes*, det finns en hel del punkter, i olika kategorier, som jag hade tänkt ta upp i det här inlägget, så förbered er på en lång och svulstig svada - vilket ni förhoppningsvis borde ha vant er vid, annars kan jag inte riktigt förstå varför ni insisterar på att fortsätta läsa den här bloggen. Hur som helst så har jag en hel del att gå igenom, så vi tar och gör oss redo, sen kan vi börja från början.
*Gammalt uttryck motsvarande "holy fakkin' shiet!"
 
Redo? Bra.
 
Vi inleder med att ta en närmare titt på något så pass intressant och nervpirrande som mitt yrkeslivs nuvarande status. Jag har ju varit arbetslös sedan mitt vikariat gick ut den sista augusti tidigare i år och trots att jag har varit på diverse intervjuer och sökt en hekatomb med jobb så har jag hittills inte lyckats säkra en anställning. I början av månaden blev jag dock kallad till en intervju på ett LSS-boende och tidigare i veckan blev jag kallad på ytterligare en intervju på samma jobb. Denna gång bad de mig ta med mitt CV och referenser, vilket jag en aning konfyst frågade ifall jag inte redan hade skickat in, tillsammans med min ansökan.
"Det kanske du har. I så fall behöver du ju inte ha med dig någonting." sa kvinnan från boendet.
När jag senare, under ett telefonsamtal, relaterade denna flyktiga konversation till min far fick han ett av sina patenterade utbrott helt apropå och levererade en harang om att man inte ska ifrågasätta och säga emot en arbetsgivare samt att jag måste visa att jag kan hålla ordning och reda på mina förehavanden (vilket jag tänkte att jag redan bevisat, i och med att jag visste att jag redan hade lämnat in mina uppgifter). Min far kanske trodde att jag hade sökt jobb inom Schutzstaffel?
 
Det ser inte ut som Führerbunkern, i alla fall...

I vilket fall som helst dök jag upp till intervjun 5 minuter för tidigt*, men fick med ens reda på att personen som skulle bli intervjuad innan mig hade varit försenad till sin intervju, vilket innebar att den fortfarande endast var halvvägs genomförd. Jag blev därmed ombedd att vänta inne på ett kontor (se bilden ovan) på min tur. Min egen intervju - när det väl var dags för den - gick väldigt bra och vi bokade in två stycken testpass i november. Så vitt jag förstod blev jag även erbjuden att börja jobba från och med den första december, beroende på hur det känns efter testpassen. Jag har tagit miste förut, men jag skulle nog påstå att detta var en bra arbetsintervju, om man utgår ifrån min synvinkel.
*På tal om ordning och reda...
 
Något som jag dessvärre måste stämpla som "mindre bra" - snudd på "bajs" - är min erfarenhet med a-kassan. Jag uttryckte vidlyftigt mitt missnöje och min frustration över detta för ett par inlägg sedan och jag kan inte med gott samvete påstå att särskilt mycket har ändrats. Jag har åtminstone lyckats få tag på alla intyg och blanketter som de påstod skulle räcka under vår senaste kommunikation, men vem fan vet vad mer de kan tänka sig att hitta på? Syntest? Nakenbilder? En bokrecension av "Det susar i säven"?
 
 Detta är - på hedersord - det senaste lasset med papper som jag blivit tvungen att skicka in.

Nåväl, jag har ju faktiskt hunnit med att hålla lite liv i min sociala samvaro också, så det är ju inte bara totalt jävla mörker, som Thåström skulle ha sagt. Igår blev jag till exempel bjuden till en liten tillställning som arrangerats av makarna Bergvall. De fick nyligen tillskott i familjen och hade bjudit släkten till middag med tårta för att fira. Runt lunchtid fick jag ett samtal och blev tillfrågad ifall jag hade lust att dyka upp. Jag skulle kunna låta min cyniska pessimism ta över* och resonera att jag blev inbjuden för att sänka genomsnittsåldern bland gästerna, eftersom jag bor endast tio minuter till fots ifrån dem, men det värmer mig mer att se till det faktum att jag var den enda vid tillställningen som inte ingick i släkten, via varken blodsband eller giftermål, utan att någon ifrågasatte mitt deltagande.
*Jag menar, för ovanlighetens skull...
 
Det blev även ett ypperligt tillfälle för mig att ta med mig och dela ut deras respektive födelsedagspresenter. De fyller nämligen år ganska nära inpå varandra och har pratat om att ha en gemensam 30-årsfest, men datumet har flyttats fram ett flertal gånger. Under tiden har deras presenter legat hemma hos mig sedan i början av augusti, eftersom jag köpte dem under min semester på Gotland. Jag hade köpt en plåtlåda var åt dem i en tebod i Visby och fyllt dem med lite shmodt und godt. Jag hade även individanpassat både innehållet och lådan.
 
Hon gillar musik, han gillar teknik. A match made in heaven

Inte för att någon bryr sig, men frågespelet "Bezzerwizzer" - som både jag och Stefan gillar - åkte fram under kvällen och efter en outgrundlig lagindelningsprocess så spelade Stefan och hans far i ett lag, hans mamma, styvfar samt morföräldrar i ett lag och jag, mol allena, i ett lag. Vi spelade två omgångar och även med denna skeva lagindelning så vann jag den första omgången och missade förstaplatsen med en ynka poäng den andra omgången. Ni ska få en liten pop quiz; Who da' man?
 
Film är ju ett annat ämne som jag gärna och uppsluppet skriver om, så vi kan väl ge oss på det härnäst? Jag såg nämligen "The Butler" i veckan, eftersom min mamma hade hört från en kollega att det var den bästa filmen som hon någonsin hade sett. Jag var väldigt skeptisk, med tanke på att jag har hört att den är ytlig, oengagerande och klyschig, men eftersom tillfället erbjöds så tog jag chansen att se den ändå. Jag måste säga att jag tycker att den var ytlig, oengagerande och klyschig.
 
Jag ville gärna tycka om den. Dels för att det var en av de sista filmerna som Robin Williams gjorde innan han tragiskt gick bort tidigare i år och dels för att jag gillar huvudrollsinnehavaren Forest Whitaker, möjligtvis mest på grund av hans insats i Jim Jarmuschs egensinniga indiemästerverk "Ghost Dog", men tyvärr tyckte jag inte att filmen lyckades med att vara något annat än en urlakad Forrest Gumphistoria utan varken satir eller djupare samhällskritik.
 
Sist men inte minst tänkte jag börja avrunda det här inlägget genom att raskt gå över till ett annat av mina favoritämnen, nämligen standup! Sedan sist har jag hunnit med att närvara vid två stycken uppträdanden. I torsdags blev jag inbjuden av Jonas - en komiker och vän till mig - att komma till klubben Oslipat på Bonden Bar på söder och se honom uppträda. Jag tackade ja och eftersom han därmed skrev upp mig på gästlistan så var det gratis inträde för min del. Dessutom fick jag känna på hur det var att vara snubben som glider in på klubben och ba' "I'm on the list". Swaaag!
 
 "Varde skratt!" och han såg att det var najs
 
Det var jävligt kul att se Jonas uppträda igen, jag tror att senaste gången var i mars eller april. Han har specialiserat sig på one-liners och börjat utveckla en annan scenpersona än den han hade när jag först såg honom uppträda. Dessutom var 85-90% av hans material under kvällen nytt för mig, vilket gjorde det extra roligt. Vi tog en öl och snackade lite efter showen om skämtskrivande, komedistilar och svenska komiker. Jag måste erkänna att jag blev lite sugen på att börja skriva nytt material och uppträda igen efter denna kväll. Tyvärr har jag inte uppträtt sedan i maj och mitt starkaste minne är hur mina svaga nerver pinas av min patologiska scenskräck och jag vet inte om jag känner mig tillräckligt viljestark i dagsläget för att kämpa mig igenom det igen.
 
Jag kan dock säga att ni som får en chans att se Jonas Strandberg uppträda ska ta den chansen utan att tveka, såvida ni inte är dödligt allergiska mot att skratta. Eller, jo, till och med då; det är fan värt det!
 
Igår kväll (eller natt, runt 22:30 började det) var det dags för ännu en standupföreställning. Denna gång stod jag dessvärre inte på listan, men jag hade reserverade biljetter att hämta ut i kassan. Nu var det dags för Stephen Merchant* att spela upp sin enmansföreställning "Hello Ladies" på Göta Lejon. Från början var det tänkt att han skulle uppträda på Cirkus, men i ett utskick från arrangören meddelades biljettinnehavare om att man hade ändrat lokal på grund av "logistiska skäl". Jag vet inte riktigt vad det innebär, men jag måste säga att det var en välkommen ändring, eftersom Göta Lejon är avsevärt mer lättillgängligt än Cirkus, vilket speciellt uppskattas en kall och regnig oktober natt.
*"The Office", "Extras", "The Ricky Gervais Show", "En idiot på resa", "Life's too short"
 
Stephen Merchant briljerar

Avgör själva hur nöjd ni tror jag är med kvällen när jag säger att jag såg den här föreställningen på YouTube redan för ett par år sedan och ändå anser att det var en av de absolut bästa showerna som jag har varit på! Merchant bjöd verkligen på sig själv och ställde många frågor till publiken, vars svar han sedan vävde in i showen på ett skickligt sätt. Han hade dessutom lagt till ett flertal skämt och rutiner. Mot slutet av showen, till exempel, drog han på sig kläder som hans föräldrar hade köpt till honom och spekulerade hur pass attraktivt det hade sett ut på dansgolvet. Då tyckte jag nästan synd om personen i sätet framför mig, eftersom denne fick motta mitt hostblandade gapflabb a lá Max Cady* rakt i nacken och bakhuvudet. Sedan kom jag hem ganska sent och somnade ännu senare, därför har denna dag varit särdeles seg. Men som ni kanske har listat ut vid det här laget så var det fan värt det.
*Filmnördig referens till 1991-versionen av "Cape Fear"
 
Avslutningsvis kan jag dela med mig av en liten insikt jag slogs av medan jag satt i baren på Göta Lejon och tittade ut över skaran av människor i lobbyn. Jag fick syn på en glasögonprydd man runt 30, som även bar fedorahatt och halsduk, glida runt med en självbelåten min.
"En sån jävla hipster" var min första tanke.
Min andra tanke var "här sitter jag - en man runt 30 med en 'Plan 9 from outer space'-Tshirt och en Stetsonkeps värd mer än samtliga övriga plagg jag har på mig sammanlagt (som jag dessutom köpt i en liten boutique i Berlin) - på Göta Lejon med en dömande blick och självbelåten min".
 
Synden straffar sig själv...

Muntration

Tro det eller ej, men jag har faktiskt haft en del för mig sedan mitt senaste inlägg, även fast det endast har gått tre dagar. Visst, det har inte varit händelserikt på en Jordan Belfortnivå, men depraverade backanaler som hade fått Caligula att tänka på refrängen redan vid halv tio är inte det enda nöjet som räknas här i livet. Det har dock varit tre händelserika dagar om man ställer dem i relation till vad tre dagar ur mitt liv normalt brukar bestå av.
 
I onsdags åkte till exempel jag och min äldre bror till Hovet och såg James Blunt*. Jag erkänner redan nu att jag inte är ett stort fan av James Blunt - även om jag heller inte har något emot honom - men jag hade ändå två anledningar till att gå på konserten; för det första är det alltid kul att gå på konsert istället för att sitta hemma och plocka konkelbär och för det andra tyckte jag att det vore ett bra tillfälle för mig och min äldre bror att göra något tillsammans, bara vi två (vilket vi inte har gjort sen vi båda bodde hos päronen, tror jag), eftersom jag vet att han gillar James Blunt. Eller åtminstone gjorde han det när vi båda bodde hos päronen.
*Metaaaal! Jag menar; singer/songwriteeeeer!
 
Jimbo och hans ukelele.

Inför konserten hade jag lyssnat igenom hans senaste skiva "Moon Landing" och tyckte faktiskt att den var helt okej. Jag skulle till och med sträcka mig så långt som att påstå att "Bonfire Heart" är riktigt bra. Vad om verkligen överraskade mig var dock James Blunts energi och förmåga att engagera publiken - vilket är en ansenlig bedrift, men tanke på att hans repertoar till mestadelen består av ballader. Både jag och min bror blev positivt överraskade och instämde båda två att det hade varit en väldigt bra konsert. Innan showen tog jag och bror en bärs tillsammans och efteråt lyssnade vi på Brian Posehns stand up, som jag hade tipsat om tidigare under kvällen.
 
Han sa också vid ett tillfälle att han vill att jag hör av mig när jag planerar att gå på konsert eller stand up, så att vi kan gå tillsammans. Det skulle jag också vilja. Speciellt efter en lyckad kväll som denna.
 
Eller ska jag kanske säga lyckad dag? Tidigare hade jag nämligen blivit på väldigt gott humör på grund av en liten incident. Jag fick nämligen en avi från posten som upplyste mig om att jag hade ett paket att hämta ut på Coop. Utan vare sig hänsyn till min egen hygien eller de människor som möjligtvis skulle ha kunnat fastna i hissen med mig drog jag på mig gårdagens ensemble och rusade* ner till Coop. Jag hade väntat i över en månad på detta och nu hade den äntligen anlänt; Ron Perlmans självbiografi "Easy Street (The hard way)"!
*Se "promenerade i en något raskare takt"
 
 Mind = blown!
 
"Vem fan är Ron Perlman?" kanske du frågar just nu, vilket i så fall innebär att du först och främst är i starkt och brådskande behov av en jumbodos av vetahuteri*, samt ett ovanskligt högljutt "bitch, please!" rakt i örat. Sedan är det enkla svaret "Han som spelade Hellboy" eller "Clay från 'Sons of Anarchy'", men det skall även klargöras att han har skådespelat och gjort röster till över 200 filmer, serier och TV-spel under sin (hittills) 35 år långa karriär. Förvisso har inte allt varit av högsta kvalitet, men Ron Perlman har alltid levererat en insats av första klass - både i stora och små roller. Bland högvattenmärkena kan, utöver de tidigare nämnda titlarna, kan nämnas "Rosens namn", "Cronos", "Kampen om elden", "De förlorade barnens stad", "Drive", "Enemy at the gates", "Pacific rim" och TV-serien "Skönheten och odjuret".
*Se "fett med stryk"
 
Jag har inte hunnit läsa ut boken ännu, men hittills har den inte gjort mig besviken. Det finns dock en chans att jag är en smula partisk, med tanke på att jag har varit ett fan sedan jag såg "De förlorade barnens stad" vid cirka 12 års ålder. Men det skiter jag kungligt i; för en nördig filmfanatiker som mig blir det fan inte mycket bättre än så här! Såvida inte Danny Trejo skriver en sjävbiografi, vilket han ta mig fan borde!
 
Hur som helst så var kanske inte torsdagen särskilt händelserik. Jag hade hyrt filmer som skulle tillbaka klockan 18 och jag hade fortfarande inte sett på en av dem, så jag kände att jag var tvungen att se den innan filmerna skulle återlämnas*. Filmen hette "Locke" och är en film skriven och regisserad av den tidigare Oscarnominerade manusförfattaren Steven Knight med Tom Hardy i titelrollen. I korta ordalag handlar filmen om en förman på ett bygge norr om London, som kvällen innan det största ögonblicket i sin karriär får veta att hans one night stand har börjat föda deras barn, två månader för tidigt, och hans bestämmer sig för att släppa allt och åka till London för att närvara vid födseln.
*Vilket är en värdelös förutsättning för att titta på en film
 
Filmen utspelar sig mer eller mindre i realtid, nästan till 100% i Lockes bil och hela filmens handling uppstår från telefonsamtal som han har under bilfärden. Nu kanske det inte låter som en önskedröm att se på när Tom Hardy kör bil i 80 minuter (eller, för vissa kanske) men jag tyckte faktiskt att detta var en av de bästa filmerna som jag har sett på länge. Tom Hardy i synnerhet briljerar. Mitt största klagomål skulle i så fall vara de övertydliga metaforerna som uppstår i dialogen vid ett par tillfällen, men annars var jag fetimpad! Nu finns det tyvärr även här en chans för att jag är en smula partisk, med tanke på att jag har en smärre fäbless för minimalistiska filmer av detta slag (till exempel "Livbåt" eller "Tape"), men även här är det regal tarmtömning som gäller!
 
Kul att Bane lyckades städa till sig
 
När jag sedan gick ut för att lämna tillbaka filmerna - och samtidigt gå till affären och köpa lite krubb - hände en väldigt underlig sak; jag fick så jävla ont i ryggen att jag lätt hade suttit ner på första bästa bänk för att vila ifall det inte hade spöregnat ett par timmar tidigare. Jag fick således kämpa mig igenom smärtan och jag kan inte ens försöka gissa mig till vad folk trodde när de såg mig stolpa fram med världens mest plågade ansiktsuttryck. Lyckligtvis är detta Sverige, där folk sköter sitt och lämnar varandra ifred.
 
Hela händelsen gjorde mig lite skärrad. Jag menar, jag vet att jag är överviktig men jävla tjock är jag fan inte. Kanske råkade jag trampa snett utan att inse det, kanske hade jag sovit på ett underligt sätt, kanske hade små vettar krypit in genom min brevlåda under natten, krupit upp i mitt anus medan jag låg och sov och spelat gurka på min ryggrad eller kanske något annat magiskt tänkande. Det enda jag vet är att vid 29 års ålder så är jag alldeles för ung för att få memento moris i form av smärta från min kropp och ifall det ska vara på det här sättet - med ryggont, astma, allergi, laktosintolerans och så vidare - så kommer jag inte att bli överdrivet gammal. Bara tillräckligt gammal för att min prematura död inte ska anses "cool", som de självbelåtna jävlarna i 27 Club!
 
Nåväl; idag (eller igår blir det, eftersom klockan är över midnatt) var det återigen dags att gå på föreställning och även ifall det var på Kulturum här i min lilla hemort så var det icke desto mindre roligt. Det var nämligen komikern Al Pitcher som hade genrep för sin enmansshow* och den här gången gick jag med min yngre bror. Vi hade faktiskt biljetter till platser längst fram, men han oroade sig för att han inte skulle kunna smyga ut ifall han skulle bli tvungen att gå på toaletten, så vi valde därmed att ockupera två sittplatser lite längre ifrån scenen.
*Det har varit en del sådanna de senaste åren; Mark Levengood, Jonas Gardell, Özz Nujen, David Batra, Rikard Wolf...

Nääämen!

Det var en väldigt rolig show och jag måste säga att Al Pitcher var väldigt duktig på att interagera med publiken och väva in deras reaktioner i showen (även om vissa reaktioner/utrop från publiken bara var pinsamma). Tyvärr funkade det inte lika bra alla gånger, men som helhet är jag mycket nöjd med showen och det var definitivt inget slöseri med en fredagskväll. Speciellt när man beaktar en bruklig fredagskväll i Märsta.
 
Skrytfakta: Jag har faktiskt uppträtt på samma scen som Al Pitcher. Senaste gången jag uppträdde på Big Ben på Folkungagatan i Stockholm så gjorde han ett oannonserat uppträdande för att testa material.
 
Allt som allt har jag faktiskt haft det bra sedan vi hördes sist och trots min mystiskt krumma ryggrad så har jag inte överdrivet mycket att klaga på just nu. Speciellt inte om man tänker på en tjej med cerebral pares som jag såg i en dokumentär på SVT tidigare i veckan. Jag skriver inte detta för att förolämpa någon, utan för att jag inte ens kan greppa hur hemskt det måste kännas att ha en fullt funktionell hjärna och en kropp som vägrar att lyda den.
 
Jag har faktiskt en liknande åkomma, där min kropp inte lyder min hjärna. Den är förvisso inte lika allvarlig som CP, men den är oerhört frustrerande, så pass att man nästan blir galen ibland. Den går ut på följande: hur less, irriterad eller förbannad någon än gör mig med sin arrogans, ignorans och/eller enfald så håller jag mig lugn och artig samt bemöter personen med tillbörlig respekt och värdighet som alla människor förtjänar. Tänk själva hur frustrerande det är att inte kunna skälla ut en idiot, fast den i stort sett ber om det! Det tillstånd som jag lider av kallas GU, vilket står för "God Uppfostran".
 
GU är ärftligt och jag själv fick det från mina föräldrar* redan som barn. Det bryter oftast ut i tidig ålder, på grund av vägledande upplevelser inom familjen. Det finns inget botemedel, utan endast medicin med temporärt lindrande verkan, som till exempel alkohol. Läkare avråder dock från denna medicinering på grund av bieffekter som risk för tillvänjning, leverskador och arbetsförlust.
*Det finns i båda deras familjer
 
Ifall ni vill göra mig en tjänst och sprida medvetenhet om denna stigmatiserande åkomma så kan ni redan nu börja visa er sympati genom att åsidosätta er ilska och istället bjuda era grannar och kollegor på ett leende och ett par vänliga ord. Kom ihåg; ni har makten!