Ekolali
Första veckan av juni börjar i sakta mak lida mot sitt slut och detsamma gäller även för min första vecka som arbetslös* samt min nya diet. Ja, ni läste rätt; jag har skrivit in mig på Arbetsförmedlingen och börjat räfsa ihop alla papper som a-kassan infordrar för ersättning. Igen. Som ett körsbär på toppen av den gödselstacken till gräddglass så har jag även - från och med juni - beslutat mig för att göra en seriös ansträngning till att gå ner i vikt. Också igen!
*Eller arbetssökande, om man föredrar en beteckning med en diminutivt mer positiv klang
Ska jag vara helt ärlig så trivdes jag faktiskt inte på min förra arbetsplats, så jag ligger inte sömnlös över att ha förlorat min anställning där, men jag har varit arbetslös ett flertal gånger tidigare och jag tycker inte att det är ett paradis det heller. Planen inför den här vändan till Arbetsförmedlingen var att fråga om kurser inom administration*, men jag bemöttes med skepsis och påståendet att Arbetsförmedlingen bara hjälper individer som varit arbetslösa under en längre tid med att hitta kurser för att vidare- eller omutbilda sig. Men förlåt mig så jävla mycket för att jag försöker vara lite proaktiv och planera för min framtid innan min aktuella situation flyter runt i dassvattnet, redo att spolas ner.
*Eftersom jag undantagslöst fått beröm av mina tidigare arbetsgivare för mina insatser inom arbetsuppgifter som berör det området.
Jag lovade dessutom mig själv att försöka gå ner i vikt från och med juni. Hittills har jag väl inte gjort några fenomenala omställningar i mitt liv och leverne, men jag har tagit några steg i rätt riktning:
- Jag har börjat med en ny diet, som förutom det vanliga godis- och snackförbudet även omfattar en tidsrestriktion där inmundigande av förtäring icke får ske efter 18:00 (och helst inte innan 10:00).
- Jag försöker ta en lång promenad en gång om dagen, under denna vecka har jag endast låtit bli en gång, på grund av vädret (i onsdags var jag dessutom inne i stan en lång vända, vilket jag tycker räknas).
- Jag ska snart börja simma igen, så fort jag uppbådat tillräckligt mycket mod för att visa min voluminösa figur i ett par badbyxor (jag vill ju inte traumatisera eventuella barn i simhallen).
- Jag ska börjaträna på gym, vilket kommer bli första gången på närmare tio år. Hoppas jag fortfarande kommer ihåg hur man lyfter saker.
Jag vet att jag sagt det mesta av det här - eller något liknande - förut, många gånger om. Jag går ner några kilo och går upp dem igen, med ränta. Jag får tag i ett jobb som verkar okej, men som jag till slut vantrivs med och till slut sitter jag på Arbetsförmedlingen igen tillbaka på ruta ett.
Välfunnet nog anlände "Måndag hela veckan" - som jag beställde från Discshop för cirka en månad sedan - endast några dagar innan slutet av maj.
Jag antar att "Murmeldjursdagen" inte resonerade hos den svenska distributören
Förutom att vara en jävligt rolig och underhållande film som innehåller vad man försvarbart kan kalla Bill Murrays bästa insats framför kameran (rankad som den 48e bästa skådespelarprestationen genom tiderna i Premiere så sent som 2006) så är den en tänkvärd och förvånansvärt djup allegori över de rutiner, mönster och vanor som inte bara formar människans vardag, utan även institutionaliserar den.
Mitt liv börjar påtagligt kännas som "Måndag hela veckan" nu. En massa planer, löften, beteendemönster och situationer som avlöser varandra i ett statiskt kretslopp. Inte bara de ovannämnda exemplena med min arbetssituation och hälsa, det gäller andra områden med. Stand up, till exempel.
Jag började med stand up för ungefär ett och ett halvt år sedan, men jag har inte i närheten lika mycket erfarenhet som jag borde ha. Detta beror på min "Måndag hela veckan"-lika tendens att gå i träda mellan korta perioder av uppträdanden. Jag har ju problem med scenskräck och extremt lågt självförtroende, vilket gör det enormt svårt för mig att ta för mig och satsa helhjärtat på stand up. Jag ägnar därtill alldeles för mycket tankeverksamhet och energi åt att gräma mig över mina misslyckanden och istället för att ta till mig av mina framgångar.
Mitt senaste uppträdande*, till exempel, då jag framförde en rutin för andra gången. Jag hade fått beröm och uppmuntrande ord från en annan komiker, samt lite tips, så jag hade skrivit om den lite, mest tajtat till och rundat av den. Som alltid vankade jag av och an och i det närmaste hyperventilerade fem minuter innan det var dags för mig att gå upp och väl uppe på scenen försökte jag spela oberörd. Jag kom inte av mig, jag hann dra hela rutinen och kom ihåg att presentera komikern efter mig, men det enda jag kommer ihåg klart och tydligt med hela giget var en kommentar jag drog, som anspelade på den gamla TV-serien "Darkwing Duck", som endast fick en person i publiken att skratta och hur jag i försökte komma på något roligt att säga om den killens reaktion.
*I söndags
Men det stod helt still och jag tänkte "håll dig till rutinen, annars kommer du tappa tråden!", så jag fortsatte med rutinen som jag hade övat in den. Den korta incidenten störde mig som fan under resten av kvällen och till och med nu, om jag ska vara helt ärlig. Trots att jag pratade med Hampus* senare under kvällen, som sa att han tyckte att jag hade gjort ett bra gig. Jag är fullt medveten om hur larvigt och gnälligt det kan låta, men det är då jag känner att jag inte är tillräckligt bra och att jag inte borde hålla på med skiten.
*Hampus Algotsson, en komiker jag lärde känna i Göteborg, som var uppe i Stockholm och gigade.
Hampus Algotsson briljerar på scen
Så blir det med allt jag prövar, känns det som. Att göra film, att spela musik, att skriva, att simma etcetera. Jag verkar aldrig kunna bli särskilt bra på något, medelmåttig på sin höjd. Sedan om det beror på min attityd eller helt enkelt inkompetens vill jag nästan inte ens veta.
Det känns som om jag har skrivit det här inlägget flera gånger tidigare, eller åtminstone liknande inlägg, så till och med mina kåserier är en ständig rundgång av gnäll. Vad sägs om den måndagen hela veckan?
Jag har ju faktiskt ansträngt mig lite för att försöka bryta mig ur min trägna vardagsleda i och med mitt nyårslöfte, som gick ut på att vara mer kreativ och att prova nya saker och dylikt. Jag försöker också hitta på mindre begivenheter i den mån jag kan och när tillfälle ges. Häromdagen åkte jag till exempel in till Stockholm för att gå på Spritmuséet på Djurgården, som jag fick höra talas om för första gången för endast någon vecka sedan och blev väldigt inresserad av att besöka (låt alkoholistskämten hagla!).
Den här tavlan är plakat (eller är det ett porträtt av Charlie Sheen?)
De hade en konstutställning med Absolut Vodka som motiv - som bland andra Andy Warhol hade bidragit till - där tavlor, skulpturer och konceptuella installationer ingick. Det fanns även en utställning om öl samt en permanent utställning som hette något i stil med "Spritlandet Sverige", som försökte vara både sybaritisk och uppbyggande på samma gång.
Det var kanske inget överdrivet spontant och livsomvälvande äventyr som jag kastade mig huvudstupa in i, men deet var i alla fall ett roligt och välkommet intermezzo i monotonin.
