Ekolali

Första veckan av juni börjar i sakta mak lida mot sitt slut och detsamma gäller även för min första vecka som arbetslös* samt min nya diet. Ja, ni läste rätt; jag har skrivit in mig på Arbetsförmedlingen och börjat räfsa ihop alla papper som a-kassan infordrar för ersättning. Igen. Som ett körsbär på toppen av den gödselstacken till gräddglass så har jag även - från och med juni - beslutat mig för att göra en seriös ansträngning till att gå ner i vikt. Också igen!
*Eller arbetssökande, om man föredrar en beteckning med en diminutivt mer positiv klang
 
Ska jag vara helt ärlig så trivdes jag faktiskt inte på min förra arbetsplats, så jag ligger inte sömnlös över att ha förlorat min anställning där, men jag har varit arbetslös ett flertal gånger tidigare och jag tycker inte att det är ett paradis det heller. Planen inför den här vändan till Arbetsförmedlingen var att fråga om kurser inom administration*, men jag bemöttes med skepsis och påståendet att Arbetsförmedlingen bara hjälper individer som varit arbetslösa under en längre tid med att hitta kurser för att vidare- eller omutbilda sig. Men förlåt mig så jävla mycket för att jag försöker vara lite proaktiv och planera för min framtid innan min aktuella situation flyter runt i dassvattnet, redo att spolas ner.
*Eftersom jag undantagslöst fått beröm av mina tidigare arbetsgivare för mina insatser inom arbetsuppgifter som berör det området.
 
Jag lovade dessutom mig själv att försöka gå ner i vikt från och med juni. Hittills har jag väl inte gjort några fenomenala omställningar i mitt liv och leverne, men jag har tagit några steg i rätt riktning:
 
  • Jag har börjat med en ny diet, som förutom det vanliga godis- och snackförbudet även omfattar en tidsrestriktion där inmundigande av förtäring icke får ske efter 18:00 (och helst inte innan 10:00).
  • Jag försöker ta en lång promenad en gång om dagen, under denna vecka har jag endast låtit bli en gång, på grund av vädret (i onsdags var jag dessutom inne i stan en lång vända, vilket jag tycker räknas).
  • Jag ska snart börja simma igen, så fort jag uppbådat tillräckligt mycket mod för att visa min voluminösa figur i ett par badbyxor (jag vill ju inte traumatisera eventuella barn i simhallen).
  • Jag ska börjaträna på gym, vilket kommer bli första gången på närmare tio år. Hoppas jag fortfarande kommer ihåg hur man lyfter saker.
Jag vet att jag sagt det mesta av det här - eller något liknande - förut, många gånger om. Jag går ner några kilo och går upp dem igen, med ränta. Jag får tag i ett jobb som verkar okej, men som jag till slut vantrivs med och till slut sitter jag på Arbetsförmedlingen igen tillbaka på ruta ett.
 
Välfunnet nog anlände "Måndag hela veckan" - som jag beställde från Discshop för cirka en månad sedan - endast några dagar innan slutet av maj.
 
Jag antar att "Murmeldjursdagen" inte resonerade hos den svenska distributören

Förutom att vara en jävligt rolig och underhållande film som innehåller vad man försvarbart kan kalla Bill Murrays bästa insats framför kameran (rankad som den 48e bästa skådespelarprestationen genom tiderna i Premiere så sent som 2006) så är den en tänkvärd och förvånansvärt djup allegori över de rutiner, mönster och vanor som inte bara formar människans vardag, utan även institutionaliserar den.
 
Mitt liv börjar påtagligt kännas som "Måndag hela veckan" nu. En massa planer, löften, beteendemönster och situationer som avlöser varandra i ett statiskt kretslopp. Inte bara de ovannämnda exemplena med min arbetssituation och hälsa, det gäller andra områden med. Stand up, till exempel.
 
Jag började med stand up för ungefär ett och ett halvt år sedan, men jag har inte i närheten lika mycket erfarenhet som jag borde ha. Detta beror på min "Måndag hela veckan"-lika tendens att gå i träda mellan korta perioder av uppträdanden. Jag har ju problem med scenskräck och extremt lågt självförtroende, vilket gör det enormt svårt för mig att ta för mig och satsa helhjärtat på stand up. Jag ägnar därtill alldeles för mycket tankeverksamhet och energi åt att gräma mig över mina misslyckanden och istället för att ta till mig av mina framgångar.
 
Mitt senaste uppträdande*, till exempel, då jag framförde en rutin för andra gången. Jag hade fått beröm och uppmuntrande ord från en annan komiker, samt lite tips, så jag hade skrivit om den lite, mest tajtat till och rundat av den. Som alltid vankade jag av och an och i det närmaste hyperventilerade fem minuter innan det var dags för mig att gå upp och väl uppe på scenen försökte jag spela oberörd. Jag kom inte av mig, jag hann dra hela rutinen och kom ihåg att presentera komikern efter mig, men det enda jag kommer ihåg klart och tydligt med hela giget var en kommentar jag drog, som anspelade på den gamla TV-serien "Darkwing Duck", som endast fick en person i publiken att skratta och hur jag i försökte komma på något roligt att säga om den killens reaktion.
*I söndags
 
Men det stod helt still och jag tänkte "håll dig till rutinen, annars kommer du tappa tråden!", så jag fortsatte med rutinen som jag hade övat in den. Den korta incidenten störde mig som fan under resten av kvällen och till och med nu, om jag ska vara helt ärlig. Trots att jag pratade med Hampus* senare under kvällen, som sa att han tyckte att jag hade gjort ett bra gig. Jag är fullt medveten om hur larvigt och gnälligt det kan låta, men det är då jag känner att jag inte är tillräckligt bra och att jag inte borde hålla på med skiten.
*Hampus Algotsson, en komiker jag lärde känna i Göteborg, som var uppe i Stockholm och gigade.
 
Hampus Algotsson briljerar på scen
 
Så blir det med allt jag prövar, känns det som. Att göra film, att spela musik, att skriva, att simma etcetera. Jag verkar aldrig kunna bli särskilt bra på något, medelmåttig på sin höjd. Sedan om det beror på min attityd eller helt enkelt inkompetens vill jag nästan inte ens veta.
 
Det känns som om jag har skrivit det här inlägget flera gånger tidigare, eller åtminstone liknande inlägg, så till och med mina kåserier är en ständig rundgång av gnäll. Vad sägs om den måndagen hela veckan?
 
Jag har ju faktiskt ansträngt mig lite för att försöka bryta mig ur min trägna vardagsleda i och med mitt nyårslöfte, som gick ut på att vara mer kreativ och att prova nya saker och dylikt. Jag försöker också hitta på mindre begivenheter i den mån jag kan och när tillfälle ges. Häromdagen åkte jag till exempel in till Stockholm för att gå på Spritmuséet på Djurgården, som jag fick höra talas om för första gången för endast någon vecka sedan och blev väldigt inresserad av att besöka (låt alkoholistskämten hagla!).
 
 Den här tavlan är plakat (eller är det ett porträtt av Charlie Sheen?)

De hade en konstutställning med Absolut Vodka som motiv - som bland andra Andy Warhol hade bidragit till - där tavlor, skulpturer och konceptuella installationer ingick. Det fanns även en utställning om öl samt en permanent utställning som hette något i stil med "Spritlandet Sverige", som försökte vara både sybaritisk och uppbyggande på samma gång.
 
Det var kanske inget överdrivet spontant och livsomvälvande äventyr som jag kastade mig huvudstupa in i, men deet var i alla fall ett roligt och välkommet intermezzo i monotonin.

Vallfärd

Den 14e maj åkte jag på semester, för första gången i år. Jag väljer att räkna bort min visit till Rättvik i april, eftersom jag åkte dit för att spela in en EP med Farfar Skrot* och därmed kan man se det mest som en affärsresa, även om varken jag eller Mattias har tjänat några pengar på Farfar Skrot. Tvärtom gick vi back på hela projektet. Men man kan inte sätta en prislapp på konst! Eller jo, det kan man, men det förutsätter att den i någon mån är eftertraktad.
*Som fortfarande finns att lyssna på här!
 
Hur som helst; jag hade länge velat ta semester igen och göra en riktig resa, även om jag så skulle bli tvungen att göra den på egen hand - vilket även blev fallet. Jag valde ut en vecka då jag endast hade två jobbpass och lade in om ledigt under de två passen, sedan funderade jag ut ett resmål. Efter någon veckas överläggande med mig själv beslöt jag mig för att realisera en resa som jag tänkt på tidigare: Vevey i Schweiz.
 
Switzerland: color by numbers!
 
För normalt funtade människor kan detta tyckas vara ett udda val för en kortvarig semester på egen hand. Det är inget särskilt exotiskt land, det är dyrt som fan* och det är mest känt för ett värdelöst multiverktyg, en klocka som levererar ett av världens mest irriterande skrik en gång i timmen samt sjungande nunnor.
*Allvarligt; jag fattar inte ens varför de bemödar sig med att ha cent! INGET är billigare än typ två franc ändå!
 
Allt detta är förvisso sant, men det var något annat som lockade mig. Vevey är nämligen staden som film- och humorlegenden Charles "Charlie" Spencer Chaplin spenderade de sista 23 åren av sitt liv och där han ligger begraven.
 
Har jag förresten sagt att jag är en gigantisk filmnörd?
 
Staty vid strandpromenaden längs Genevesjön
 
Jag bokade ett rum på ett vandrarhem centralt beläget i Vevey, mitt på Grande Place, endast några meter ifrån Genevesjön och relativt tidigt på morgonen flög jag från Arlanda till flygplatsen i Zürich, där jag sedan tog ett flyg till Geneve för att därifrån ta tåget längs med sjön, upp till andra sidan där Vevey är belägen. Tanken hade från början varit att jag skulle åka tåg hela vägen ner och under tiden läsa ut Chaplins memoarer, som jag under en längre tid har haft stående i bokhyllan utan att ha läst, men det visade sig vara krokofantligt mycket billigare att flyga ner, vilket dessvärre blev en avgörande faktor.
 
Fast jag måste erkänna att resan ner som ensam resenär blev rätt långtråkig i slutändan - även när jag försökte läsa memoarerna - så jag är inte överdrivet ledsen över att min första plan gick omkull, även om det definitivt hade känts lite mer som en pilgrimsfärd. Men jag antar att folk även flyger till Mecka.
 
Staden var i alla fall väldigt vacker och att gå längs ut med strandpromenaden och kolla se ut över Genevesjön var en rogivande upplevelse.
 
Centrala Vevey, sedd från östra udden (jag bodde i det vita huset till vänster om mitten)
 
Dessvärre regnade det hela 15e maj, men jag gjorde ändå det bästa av den dagen genom att ta en vandringstur genom staden och besöka två muséum; kameramuséet och spelmuséet. Båda hade väldigt imponerande utställningar. Jag gick även förbi huset som Fjodor Dostojevskij hade bott i under en kort period, men det fanns inte mycket att se utöver en liten minnestavla på sidan av huset. Jag hade planerat att åka med färjan på Genevesjön bort till Montreux, men det dåliga vädret fick mig på andra tankar. Huvudspråket i staden var franska och fördomsfullt förväntade jag mig att bli bemöt spydigt och drygt när det väl stod klart för folk att jag inte talade franska, men jag måste erkänna att folket som jag mötte i Schweiz var bland de trevligaste och hjälpsamma jag någonsin har råkat på. Jag blev dessutom väldigt imponerad av hur fort somliga kunde växla mellan franska, tyska och engelska utan svårigheter.
 
Jag lärde mig dessutom att tre cheeseburgare och en Coca cola på McDonalds i Schweiz kostar nästan 200 kronor. Galet.
 
Men mitt huvudmål med resan var ju trots allt att besöka Charlie Chaplins grav. Jag checkade in på vandrarhemmet runt 17:00 torsdagen den 14e och efter ett ombyte kollade jag in kartan som jag fått vid tågstationen och gick sedan iväg. Först och främst gick jag förbi statyn vid sjön, eftersom den låg ett par minuter ifrån vandrarhemmet, sen hajkade jag uppför kullarna iväg mot kyrkogården och efter många uppförsbackar anlände jag.
 
Ingången till den modesta griftegården
 
Kyrkogården var helt tom på besökare och jag gick långsamt längs grusgångarna medan jag letade efter rätt grav. Trots att kyrkogården var ganska liten tog det mig en stund innan jag fick syn på de två anspråkslösa gravstenarna för Charlie och hans fru Oona. De låg en smula avsides, men inte alltför utmärkta, annat än en liten stenbänk framför gravvården, där jag antar besökare kan slå sig ner och begrunda. Vilket också är vad jag gjorde.
 
Nu är jag inte på något sätt en spirituell person och det skulle vara en neslig lögn för mig att påstå att besöket vid graven kändes uppfyllande på ett andligt eller överjordiskt sätt, för även om jag trots allt kände en viss vördnad och ödmjukhet så var det hela en väldigt jordnära och timlig upplevelse.
 
Vilket gjorde den ännu mer betydelsefull för mig.
 
Tills döden skiljer er åt...
 
Jag tänkte på alla de olika inkarnationer jag har sett Chaplin som under mitt liv: teckningar, målningar, fotografier, statyer, dockor och givetvis filmer, både som karaktär spelad av någon annan och som skådespelare i en roll. Chaplins mest kända skapelse är givetvis den tragikomiska figuren kallad "The tramp", som han spelade i många kort- och långfilmer, från "Kid auto races at Venice" 1914 till "Moderna tider" 1936 - en film som jag sedan ett antal år tillbaka ser varje nyårsafton. Figuren är så pass synonym med Chaplin att de praktiskt taget har smält samman i eftervärldens ögon och bilden av den mustaschprydde gycklaren med bowlerhatt och käpp finns mer eller mindre inpräntad i världens kollektiva omedvetna, vilket har upphöjt honom till en ikon och legend.
 
Men bara någon meter framför mig låg han - eller åtminstone återstoden av honom. En man lagd till vila bredvid sin hustru på ett ytterst världsligt och påtagligt vis och då jag i och med denna insikt blev tydligare medveten om hans fysiska närvaro kändes det som att jag efter mitt besök hade rört mig en bit bortom legenden Chaplin och istället närmat mig människan Charlie.
 
Tyck vad ni vill, men det var en känsla som var värd hela resan.
 
Avslutningsvis tänkte jag dela med mig av något som de flesta förmodligen kommer anse som mindre pretentiöst och mycket mer upplyftande; min kusin Jeanette gifte sig i lördags!
 
En tändsticksask. Fyndigt.
 
Jag och min bror Tim hade blivit ombedda att spela gitarr under vigseln medan en av hennes vänner sjöng "Kärleksvisan" av Sarah Dawn Finer och vi ställde självklart upp. Vi hade inte haft särskilt många tillfällen till att öva, så det kanske inte blev helt perfekt, men icke desto mindre uppskattat. På mottagningen bestämde jag mig sedan för att framföra en låt på egen hand* för brudparet och lotten föll på "The book of love" av The Magnetic Fields, en personlig favorit. Detta blev också mycket uppskattat och efteråt firade jag brudparet på brukligt sätt: genom att kolka i mig så mycket av deras sprit som möjligt på mottagningen.
*Eftersom jag inte ville riskera att göra bort mig totalt med ett "roligt" tal

Rentré

Men, se på fan, jag tror visst att det var ungefär en halv månad som jag sist uppdaterade bloggen. Tänka sig hur det kan gå, men faktum är att jag har haft mycket med jobbet på sistone och eftersom jag har ett jobb som kräver tystnadsplikt så innebär det att jag, följaktligen, inte har haft mycket som jag kunnat dela med mig av.
 
Men förtrösta icke: nu har jag lite att skriva om!
 
I lördags var det äntligen dags för "Stand up for Stockholm" i Globen, där Magnus Betnéer, Jonas Gardell, Henrik Schyffert och Eddie Izzard uppträdde! Jag och min brorsa fick biljetter i julklapp och jag har sett fram emot det sedan dess. Dessvärre fick min brorsa akut förhinder och var tvungen att ställa in, vilket innebar att jag var tvungen att leta upp en ersättare i elfte timmen, på en lördag, dagen efter första maj. Cue temalåten från "Mission: Impossible".
 
På väg in till Globen

Som ni förmodligen förstod så gick det inte att få tag på någon. Jag frågade till och med en vän till en vän som jag aldrig träffat förut, men jag fick gå själv. Som tur var så hade ju denna högst personliga incident ingen åverkan på själva showen över huvud taget, så jag är överlag väldigt nöjd med kvällen. Jag var inte överdrivet imponerad av Magnus Betnéer eller Bianca och Tiffany, eftersom de mest körde humor baserad på sex och könsord, vilket jag oftast anser vara ett billigt skratt som inte kräver vidare eftertanke.
 
Jag ska väl erkänna att jag drog många sexskämt i början av min så kallade stand up karriär, men det var åtminstone ingen som krävde minst 500 spänn av publiken för att lyssna på dem - så vitt jag vet.
 
Nu har jag dessutom sett Eddie Izzard live, vilket är jävligt nice, då han är ett av de största namnen inom stand up världen idag.
 
Han står där någonstans...
 
Amusant anekdot: på tunnelbanan efter showen fick jag syn på en person som liknade min vän Henrik och lade kort därefter märke till en statusuppdatering där Henrik berättade att han varit på samma show. Jag kommenterade att jag trodde att jag satt en rad framför honom på t-banan. Och det visade sig att jag hade rätt. Nämen asså ba' shit!
 
Jag har ju förresten själv återupptagit ståuppandet, efter cirka en och en halv månads avhållsamhet. Jag kan inte riktigt förklara varför det har blivit så, kanske är det så att min patologiska scenskräck och mitt ständiga självtvivel fick mig att tarva en liten paus.
 
Hur som helst så är jag tillbaka upp på scenen nu!
 
Du och jag, John!

Förra söndagen drog jag till Big Ben igen för några få minuter på scenen med en mikrofon. Jag hade förberett ett set med helt nytt material och var således jäääävligt skakis, eftersom jag kände mig tillräckligt ringrostig för att komma av mig även under äldre och beprövade rutiner. Som tur var dök Alex, Markus och Henrik och för att visa sitt stöd, vilket genast lättade en aning på stämningen.
 
Jag tycker faktiskt att söndagens gig gick rätt bra och att jag fick rätt bra respons från publiken. Jag kom ihåg alla skämt och det kändes som att jag levererade dem ordentligt också.
 
 Foto: Henrik Ekholm

I tisdags hade jag ännu ett gig på Big Ben. Tyvärr jobbade jag natt mellan måndag och tisdag och just denna natt vara den värsta som jag hittills har varit tvungen att uthärda på jobbet. Jag fick knappt blinka under min sovande jour och var således inte riktigt i toppform för mitt uppträdande på Big Ben på tisdagskvällen. Saken gjorde inte bättre av att Thomas - som driver stand up klubben på Big Ben - berättade att det hade dykt upp så få människor att han funderade på att ställa in hela skiten.
 
Som tur var så strömmade det till folk kort innan showtime och showen fortskred som vanligt. Den här gången hade jag tänkt dra både material från mitt förra uppträdande, samt helt nytt material. Två saker fullständigt ovälkomna saker inträffade dock;
1. Jag kom av mig två gånger
2. Jag fick inga garv alls från det nya materialet
Den första punkten kan jag ursäkta med att jag var trött eftersom jag hade jobbat halva natten, och därvidlag inte hade haft tillräckligt med tid och ork över till att öva in mitt material. Den andra punkten var helt enkelt ett misstag av mig. Ibland gör man en grov felbedömning och då får man helt enkelt stå sitt kast och erkänna det.
 
Som nu, för min del.
 
 "Here's a truck stop instead of St. Peter's..."

Nå väl, ikväll är det återigen dags för stand up, men inte på Big Ben den här gången, utan på Crossfire Comedy! I slutet av showen får publiken rösta på sin favorit och vinnaren går vidare till en tävling mellan komiker. Nu lever inte jag under villfarelsen att jag på något sätt har en chans att gå vidare, men det ska bli kul, i vilket fall som helst.