Ouvertyr

Det har endast gått några dagar sedan jag skrev det första inlägget till den här bloggen och redan följer här ännu ett inlägg. Detta hade kanske inte hade varit särskilt märkvärdigt ifall mitt liv var fyllt av fart, spänning och intressanta begivnheter - vilket det ingalunda är. Hur som helst; vad kan jag möjligtvis ha att förtälja sedan sist?
 
Jag har under en tid haft problem med bananflugor i lägenheten, trots att jag varit tämligen nogrann med att inte låta disken stå och osa i vasken samt sett till att gå ut med soporna utan en alltför stor tidsrymd mellan tillfällena. Förra våren hade jag problem med ohyra i lägenheten under en längre tid och jag kände en begynnande mordisk lust varje gång jag tanken på att behöva ta itu med ett liknande problem igen dök upp i mitt huvud. Som av en ödets nyck fick jag för någon dag sedan för mig att öppna mina gardiner något ytterligare för att släppa in mer sol - istället för att tända lampan, som jag annars brukligt gör under dylika omständigheter - och då lyckades jag få fatt i boven i dramat!
 
Bakom ena gardinen stod nämligen blomman som jag fick av mina kollegor när jag slutade på jobbet och den har alltså stått där i det fördolda ända sedan dess och makligt tynat bort, vilket har attraherat mina små oönskade gäster. Det är just av den här anledningen som jag inte har några växter i min lägenhet; jag skiter högaktligen i dem och glömmer helt sonika bort att de ens finns där, vilket innebär att de torkar ihop och ruttnar en bra stund innan jag uppmärksammar det hela. I bästa fall kan man säga att jag inte direkt har gröna fingrar. I värsta - men ärligaste - fall kan man säga att jag är lite av en mupp.
 
Den före detta blomman åkte ut och jag passade dessutom på att städa ordentligt i lägenheten, för att försäkra mig om att bananflugsinvasionen skulle bli ett minne blott. Därefter åkte jag till mina föräldrar, eftersom de skulle passa mina brorsbarn och jag tänkte passa på att träffa dem, då det var ett tag sedan sist.
 
Pizza a la play-doh

Nu vet jag vad ni tänker (eller åtminstone vad ni borde tänka): "Du kan inte ens ta hand om en enda jävla blomma utan att förvandla din lägenhet till en bananflugeodling, du borde inte ens få hålla i ett barn!". Ni har delvis rätt, jag har inte särskilt bra hand med barn. Faktum är att det enda jag kan göra med mina brorsbarn är att leka, vilket oftast är ganska intelligensbefriade lekar där jag gör roliga ljud och röster så att de blir helt hyperaktiva på stimuli. Följaktligen kan jag redan nu uppskattningsvis gissa mig till vilken nivå av respekt de kommer att ha för sin farbror när de blir lite äldre, det vill säga någonstans mellan "ingen alls" och "noll".
 
Fast vi lekte också med bygglera. De är helt naners i bygglera och jag kan egentligen inte riktigt förstå varför. Min brorsdotter vill inte göra själv utan vill att man ska bygga något medan hon tittar på och min brorsson bara leker med leran som... ja, som han leker med vad som helst annars; som om det vore krockande bilar. Stundtals kan han be en att bygga något åt honom, så att han kan krocka sönder den.
 
 Play-dohmassakern

Förresten; när jag säger att han "ber" en om något så menar jag självklart att han "kräver". Det gäller båda två, faktiskt. Den här gången sa han "du ska göra en bil till mig!" och trots att jag är valhänt som en reumatistisk elefant så gjorde jag mitt bästa* för att framställa något som skulle kunna anses ha tillräckligt med billiknande drag för att bli godkänd. När jag var klar och visade upp den för honom tog han sig för ansiktet och började gråta. "Vad fan, ät mitt bajs och gör bättre själv, då!" tänkte jag i ungefär en tredjedels sekund innan jag förstod att han självklart grät över något annat (jag menar; snubben lekte med lerklumpar nyss; han har inte hög standard). När jag frågade vad det var som hade hänt tog han sig bara för ansiktet mer och grät ännu högre. Till slut tog mamma hand om honom och det visade sig att han grät över att en bit lera hade fastnat i näsan - en bit som han själv hade petat upp!
*Med torr, gammal och sönderklämd lera, mind you!
 
Ungar har det fan väl förspänt; de kommer undan med nästan vilket irrationellt och spontant beteende som helst. Om jag hade petat upp en lerbit i min egen näsa och sen börjat skrika utan att förklara varför så hade jag blivit enhälligt hatad av alla som spenderat en kortare tid ihop med mig. Det är därför jag i stort sett har slutat med det sedan ett par år tillbaka.
 
När jag väl återvände till min lägenhet var för övrigt bananflugorna borta, så 1 - 0 till mig! Äntligen har jag segrat över en ytterst diminutiv insekt!
 
Jag tog en längre promenad genom Märsta idag* och insåg för första gången att även om jag fullkomligen avskyr hösten så tycker jag faktiskt om den korta perioden mellan sommar och höst - såvida det inte regnar - då gräset fortfarande är prunkande och lummigheten får olika nyanser och nivåer när lövträden i olika takt byter färg bland de gröna barrträden. Jag såg mig omkring och insåg vilken vacker natur vi verkligen har i den här delen av världen, i vissa fall som vore det hämtat ur "Legend". Fast utan Tim Curry som försöker släcka solen.
*Ja, så lång nu en promenad genom den här lilla myggskiten på Sverigekartan blir.
 
 Är det bara jag som får lust att nynna på musiken till "The Adventures of Link"?

Dessvärre insåg jag ganska kvickt att denna period endast varar maximalt två veckor innan den går över till regniga, mörka, gråa och döda månader och då blev jag istället på så pass dåligt humör att jag istället fick lust att dra ifrån det här gudsförgätna landet och bosätta mig i första bästa metropol för att hänge mig åt ett dekadent liv av Henry Miller-kaliber. Ungefär samma känsla som jag får när jag inser att kulmen av det så kallade svenska "kulturarvet" är huruvida Pippi Långstrump får säga nedvärderande invektiv eller inte.
 
Lite vederkvickad blev jag dock när jag på hemvägen stannade förbi det relativt nya biblioteket i Märsta och tog mig en titt på deras utbud. Först och främst är lokalen en solklar förbättring jämfört med det gamla biblioteket och det var extra kul att se hur de har lagt ner extra omtanke på barnavdelningen, vilket verkar ha gett resultat eftersom jag såg fler barn där idag än vad jag gjort på biblioteket under de senaste åren. Jag hittade lite intressanta böcker själv, bland annat en bok Bauman som jag inte har sett förut. Eftersom jag dock har ett par olästa böcker av honom i min privata samling tänkte jag det var bästa att läsa dem först innan jag lånar ut en tredje. Jag passade dock på att låna ut ett par böcker av en av mina favoritförfattare; Pär Lagerkvist.
 
Inget är så upplyftande som äkta svenskt vemod...

Se där ja, det blev ett ganska långt inlägg, med tanke på att jag redan i öppningsraderna skröt om hur pass händelselösa de senaste dagarna har varit. Vågar man ens spekulera i hur långt inlägg det kommer bli när jag väl har gjort något? Som till exempel nu på fredag, då jag ska gå och se "En Skam för Sverige" med Soran Ismail och Magnus Betnér i Uppsala. Det återstår att se. Tills dess får ni passa på och njuta av förhösten, för inom kort blir det bara pissregn och skitstormar.

Origo

Jaha, då var man här igen... Det här är (mig veterligen) den tredje bloggen som jag startar i mitt liv, vilket egentligen är en ganska anmärkningsvärd prestation om man ser till det faktum att jag i grund och botten inte har särskilt mycket att säga.
 
Min första blogg skapade jag för cirka sju år sedan - strax efter jag flyttade till Göteborg för att påbörja mina socionomstudier - och det var väl tänkt att det skulle vara lite av en krönika över mina äventyr under studentlivet. Sorgligt nog var min tid som student ungefär lika njutbar som att äta ett oljefat gödsel*, så mina "äventyr" bestod mest av cyniska diatriber om ingenting speciellt.
*Det vill säga; för någon som inte är lagd åt det hållet (no offense, Germany).
 
Min andra blogg skapade jag på nyårsafton 2013 efter att ha avlagt ett nyårslöfte som innefattade Vansbrosimmet och det hela var tänkt att vara en slags dagbok om min förvandling från överviktig student med obefintligt självförtroende till en deffad socionom med en påtaglig air av sexighet (eller åtminstone något bättre självförtroende). Efter en någorlunda lyckad start tappade jag fart och slutade träna, men behöll ändå bloggen för att få ur mig cyniska diatriber om ingenting speciellt.
 
Nu startar jag, som sagt, min tredje blogg och den allra första som, redan från början, öppet deklamerar att innehållet saknar uttalat syfte, tema eller återkommande inslag*. För er som drar en djup suck över detta verkar inte se den positiva sidan av det hela; det betyder att man inte behöver läsa från början för att hänga med; man kan uppskatta varje enskilt inlägg för dess egna egenskaper! Det vill säga, ifall det nu finns någon som skulle påstå att de uppskattar min rappakalja.
*Möjligtvis cyniska diatriber om ingenting speciellt.
 
Hur kommer det sig då att jag får för mig att starta en ny blogg bara så där, utan varken syfte eller ens någon som helst allmän efterfrågan? Svaret är tämligen enkelt; för min egen skull. För det första så finns det ingen bättre träning - eller vad man nu ska kalla det - för en författare än att helt enkelt bara skriva och en blogg är ett utomordentligt verktyg för det, eftersom man dessutom har en chans att få feedback. Och för det andra så har det en lugnande effekt på mig att skriva av mig tankar, funderingar och gnäll.
 
Så låt oss säga att denna blogg är för min egennytta och för er underhållning.