Largo
Den här veckan har varit ganska händelserik, speciellt när man beaktar att jag har lyckats kryssa av hela tre moment från mitt överdrivet komplicerade nyårslöfte*. För det första har jag ju lovat att skapa något minst en gång i månaden och jag vill dra mig till minnes att jag förutspådde att det förmodligen skulle bli något relativt enkelt som kanske att skriva en låt under januari. Sagt och gjort; jag har under de senaste par veckorna filat på ett litet alster och i lördags var den helt färdig - med både musik och text!
*Står att läsa om i sin helhet i ett tidigare inlägg
Nu råkar det tyvärr vara så att jag inte har någon ljuv stämma till sångröst, så jag har absolut inte för avsikt att spela in den och lägga upp den på internet. Dessvärre är jag dessutom inte mycket till lyriker heller, så jag har heller ingen lust att lägga upp texten till låten för alla* att håna. Ni kanske undrar vad poängen var med hela företaget i så fall, men jag har ju redan i tidigare inlägg - faktiskt - sagt att jag inte vill hamna i en svacka och bli både kreativt och levnadsmässigt försoffad, så poängen är att låta mina små grå få arbeta lite bakom kraniet. Jag kan dock avslöja att låten fått titeln "Satellite", går i C-moll, väger 3731 gram och mår, under omständigheterna, mycket bra.
*Se "de ytterst få som bryr sig om att läsa den här bloggen"
Senare samma kväll åkte jag in till den knugliga hufvudstaden för att se en konsert på Stockholms konserthus - vilket jag aldrig har gjort förut. Eftersom en del av nyårslöftet var att göra något för första gången minst en gång i kvartalet så betyder detta helt sonika att jag har uppfyllt löftet för årets första kvartal. Jag medger att det förvisso är ett mycket mindre spektakulärt sätt att uppfylla detta inspirerande nyårslöfte på än till exempel att rida på en älg genom rusningstrafik, men det är ju faktiskt minst en ny upplevelse i kvartalet, så det är fritt fram för fler premiärer. Nu slipper jag åtminstone känna pressen i några månader.
Mad skills i Grünewaldsalen
Konserten som jag närvarade vid var för övrigt med Gustav Lundbergs trio med ett par gäster från Frankrike som spelade en hyllningskonsert till den legendariske jazzgitarristen Django Reinhardt, med anledning av att det var hans födelsedag dagen innan. Jag kan säga att jag inte kände mig överdrivet mallig över att ha skrivit färdigt en låt med mina ytterst knappa musikaliska färdigheter tidigare under dagen efter att ha hört de fem herrarna på scenen fullständigt briljera i ett par timmar. Det var faktiskt helt fantastiskt att sitta och höra dem spela och jag hoppas att de kommer tillbaka igen nästa år - vilket de har för avsikt att göra.
Extra pluspoäng plockade kvällen hem när de spelade en instrumental jazzvariant av en Tom Waits-låt, "Take it with me".
Dagen efter var det återigen dags för ett standupgig på Big Ben. Tidigare under dagen läste jag ut en bok, ytterligare en del av nyårslöftet är att läsa ut en bok i veckan. Denna gång föll lotten på en artikelsamling vid namn "Sverigedemokraternas svarta bok". Jag har egentligen inte så mycket att säga om den, den var helt okej, men den bjöd ju inte direkt på några överraskningar, utan innehöll ungefär precis vad man förväntar sig - och som man redan har läst/hört ett flertal gånger. Lovisa Broströms artikel skulle jag dock vilja nämna som en höjdpunkt.
Racisms bad, mkay
Inför giget på Big Ben hade jag valt att utgå ifrån en av mina äldsta rutiner, men med en del helt nya skämt istället för delar som kanske inte alltid har funkat alltför bra. Allt som allt tror jag att endast 45% av kvällens rutin bestod av äldre skämt. Tyvärr fick inte skämtet som jag var mest nöjd med lika mycket skratt som jag hade hoppats på, istället fick jag ett oväntat starkt garv för mitt öppningsskämt - som jag faktiskt funderade på att slopa, eftersom jag trodde att det kanske var för larvigt.
Jonas Strandberg och Michel Sanchez var också med under kvällen, de är två komiker som har specialiserat sig på oneliners*. Jag tycker alltid att det är kul att se dem uppträda och ikväll var inget undantag. Jag har säkert skrivit detta i tidigare inlägg, men det förtjänar att upprepas; om ni någonsin får en chans att se någon av dem live så ta den! Det enda ni lär ångra är att ni skrattade upp er middag rakt i knät på er själva och fick fläckar på era finbyxor. Så, en varning; ha inte på er finbyxor (vem fan har det för att se standup, ändå?).
*Skämt som bara är en eller ett par meningar långt
Allt som allt gick det säkert rätt bra för mig ikväll, eftersom jag fick skratt och till och med ett par spontana applåder från publiken. Men av någon anledning känner jag mig inte särskilt nöjd med kvällen. Jag kan inte sätta fingret på det, det känns som om jag ständigt förväntar mig något mer, en känsla av att aldrig vara nöjd med det jag gör och att jag är dömd till att vara medioker inom allt som jag tar mig an i livet. Det kanske låter melodramatiskt, men det var den känslan jag hade under den långa pendeltågsresan och jag önskar att jag bara kunde skaka av mig den och lära mig njuta av vad jag har lyckats åstadkomma.
Skepnaden på detta suddiga kort påstås vara den mytomspunna och svårfångade Jonas Strandberg
Efter att showen var över satt jag förresten vid komikernas bord och tänkte dricka upp min öl för att kunna dra mig tillbaka. Då kom det fram en medelålders man som liknade Bruno K Öijer en aning för att berätta att han tyckte att jag och Isak Jansson (tror jag han syftade till, i alla fall) hade varit de bästa komikerna under kvällen. Mannen var påtagligt kalaspackad - inte minst märkbart på grund av att han sporadiskt bad om ursäkt helt utan anledning - men jag tackade ändå tillbörligt för komplimangen. Mannen började sedan att berätta vad han gillade med mitt uppträdande, men på något märkligt sätt gled han nästintill obemärkt in på att dra anekdoter ur sitt eget liv.
Han rapade på i cirka tio minuter om tämligen ointressanta händelser ur sitt liv, alltmedan jag undrade ifall det hela hade någon poäng och om han i så fall någonsin skulle komma fram till den, så att jag kunde ta mitt pick och pack och lunka bort mot pendeln. Till slut förstod han att jag tänkte börja röra mig hemåt, så efter att opåkallat ha bett om ursäkt en sista gång sa han, apropå minnena som han precis delat med sig av, att det kanske finns något för mig att använda mig av i framtida shower. Jag sa att folk förmodligen inte skulle köpa att jag drar historier från min barndom på 60-talets Söder.
"Det kan vara värt att tänka på, i alla fall" sa han, innan han vände på klacken och rumlade iväg, lika plakat som när han klev fram.
Nu har jag åtminstone ett något tydligare hum om hur min fanbase ser ut...
