Largo

Den här veckan har varit ganska händelserik, speciellt när man beaktar att jag har lyckats kryssa av hela tre moment från mitt överdrivet komplicerade nyårslöfte*. För det första har jag ju lovat att skapa något minst en gång i månaden och jag vill dra mig till minnes att jag förutspådde att det förmodligen skulle bli något relativt enkelt som kanske att skriva en låt under januari. Sagt och gjort; jag har under de senaste par veckorna filat på ett litet alster och i lördags var den helt färdig - med både musik och text!
*Står att läsa om i sin helhet i ett tidigare inlägg
 
Nu råkar det tyvärr vara så att jag inte har någon ljuv stämma till sångröst, så jag har absolut inte för avsikt att spela in den och lägga upp den på internet. Dessvärre är jag dessutom inte mycket till lyriker heller, så jag har heller ingen lust att lägga upp texten till låten för alla* att håna. Ni kanske undrar vad poängen var med hela företaget i så fall, men jag har ju redan i tidigare inlägg - faktiskt - sagt att jag inte vill hamna i en svacka och bli både kreativt och levnadsmässigt försoffad, så poängen är att låta mina små grå få arbeta lite bakom kraniet. Jag kan dock avslöja att låten fått titeln "Satellite", går i C-moll, väger 3731 gram och mår, under omständigheterna, mycket bra.
*Se "de ytterst få som bryr sig om att läsa den här bloggen"
 
Senare samma kväll åkte jag in till den knugliga hufvudstaden för att se en konsert på Stockholms konserthus - vilket jag aldrig har gjort förut. Eftersom en del av nyårslöftet var att göra något för första gången minst en gång i kvartalet så betyder detta helt sonika att jag har uppfyllt löftet för årets första kvartal. Jag medger att det förvisso är ett mycket mindre spektakulärt sätt att uppfylla detta inspirerande nyårslöfte på än till exempel att rida på en älg genom rusningstrafik, men det är ju faktiskt minst en ny upplevelse i kvartalet, så det är fritt fram för fler premiärer. Nu slipper jag åtminstone känna pressen i några månader.
 
Mad skills i Grünewaldsalen

Konserten som jag närvarade vid var för övrigt med Gustav Lundbergs trio med ett par gäster från Frankrike som spelade en hyllningskonsert till den legendariske jazzgitarristen Django Reinhardt, med anledning av att det var hans födelsedag dagen innan. Jag kan säga att jag inte kände mig överdrivet mallig över att ha skrivit färdigt en låt med mina ytterst knappa musikaliska färdigheter tidigare under dagen efter att ha hört de fem herrarna på scenen fullständigt briljera i ett par timmar. Det var faktiskt helt fantastiskt att sitta och höra dem spela och jag hoppas att de kommer tillbaka igen nästa år - vilket de har för avsikt att göra.
 
Extra pluspoäng plockade kvällen hem när de spelade en instrumental jazzvariant av en Tom Waits-låt, "Take it with me".
 
Dagen efter var det återigen dags för ett standupgig på Big Ben. Tidigare under dagen läste jag ut en bok, ytterligare en del av nyårslöftet är att läsa ut en bok i veckan. Denna gång föll lotten på en artikelsamling vid namn "Sverigedemokraternas svarta bok". Jag har egentligen inte så mycket att säga om den, den var helt okej, men den bjöd ju inte direkt på några överraskningar, utan innehöll ungefär precis vad man förväntar sig - och som man redan har läst/hört ett flertal gånger. Lovisa Broströms artikel skulle jag dock vilja nämna som en höjdpunkt.
 
Racisms bad, mkay

Inför giget på Big Ben hade jag valt att utgå ifrån en av mina äldsta rutiner, men med en del helt nya skämt istället för delar som kanske inte alltid har funkat alltför bra. Allt som allt tror jag att endast 45% av kvällens rutin bestod av äldre skämt. Tyvärr fick inte skämtet som jag var mest nöjd med lika mycket skratt som jag hade hoppats på, istället fick jag ett oväntat starkt garv för mitt öppningsskämt - som jag faktiskt funderade på att slopa, eftersom jag trodde att det kanske var för larvigt.
 
Jonas Strandberg och Michel Sanchez var också med under kvällen, de är två komiker som har specialiserat sig på oneliners*. Jag tycker alltid att det är kul att se dem uppträda och ikväll var inget undantag. Jag har säkert skrivit detta i tidigare inlägg, men det förtjänar att upprepas; om ni någonsin får en chans att se någon av dem live så ta den! Det enda ni lär ångra är att ni skrattade upp er middag rakt i knät på er själva och fick fläckar på era finbyxor. Så, en varning; ha inte på er finbyxor (vem fan har det för att se standup, ändå?).
*Skämt som bara är en eller ett par meningar långt
 
Allt som allt gick det säkert rätt bra för mig ikväll, eftersom jag fick skratt och till och med ett par spontana applåder från publiken. Men av någon anledning känner jag mig inte särskilt nöjd med kvällen. Jag kan inte sätta fingret på det, det känns som om jag ständigt förväntar mig något mer, en känsla av att aldrig vara nöjd med det jag gör och att jag är dömd till att vara medioker inom allt som jag tar mig an i livet. Det kanske låter melodramatiskt, men det var den känslan jag hade under den långa pendeltågsresan och jag önskar att jag bara kunde skaka av mig den och lära mig njuta av vad jag har lyckats åstadkomma.
 
Skepnaden på detta suddiga kort påstås vara den mytomspunna och svårfångade Jonas Strandberg
Efter att showen var över satt jag förresten vid komikernas bord och tänkte dricka upp min öl för att kunna dra mig tillbaka. Då kom det fram en medelålders man som liknade Bruno K Öijer en aning för att berätta att han tyckte att jag och Isak Jansson (tror jag han syftade till, i alla fall) hade varit de bästa komikerna under kvällen. Mannen var påtagligt kalaspackad - inte minst märkbart på grund av att han sporadiskt bad om ursäkt helt utan anledning - men jag tackade ändå tillbörligt för komplimangen. Mannen började sedan att berätta vad han gillade med mitt uppträdande, men på något märkligt sätt gled han nästintill obemärkt in på att dra anekdoter ur sitt eget liv.
 
Han rapade på i cirka tio minuter om tämligen ointressanta händelser ur sitt liv, alltmedan jag undrade ifall det hela hade någon poäng och om han i så fall någonsin skulle komma fram till den, så att jag kunde ta mitt pick och pack och lunka bort mot pendeln. Till slut förstod han att jag tänkte börja röra mig hemåt, så efter att opåkallat ha bett om ursäkt en sista gång sa han, apropå minnena som han precis delat med sig av, att det kanske finns något för mig att använda mig av i framtida shower. Jag sa att folk förmodligen inte skulle köpa att jag drar historier från min barndom på 60-talets Söder.
"Det kan vara värt att tänka på, i alla fall" sa han, innan han vände på klacken och rumlade iväg, lika plakat som när han klev fram.
 
Nu har jag åtminstone ett något tydligare hum om hur min fanbase ser ut...

Audiens

Hälsningar och lyckönskningar från mitt lilla hörn av världen - som i och för sig är rund. Men budskapet förblir detsamma, så haka inte upp er på geometriska faktan, era eventuella rättshaverister! Kan man inte få uttrycka sig bildligt utan att bli anfäktad att bokstavlighetens SAVAK helt plötsligt? Vart är denna värld på väg?
 
Jaså, jag pratar med mig själv igen? Men, då så; fortskrid med inlägget i vanlig ordning!
 
Det har varit mycket jobb på sistone, en hel del nattpass till och med. Dessvärre är det sovande jour, vilket innebär skralt med betalt. Men eftersom de boende går och lägger sig redan halv tio - och min sovande jour inte börjar förrän klockan elva - så har jag tid till att slipa på min standup. För ungefär ett år sedan så hade jag en rutin där jag försökte skämta om min etnicitet*, men det föll ganska platt. Under de senaste dagarna har jag skrivit om och tajtat till rutinen, så nu på söndag tänker jag inkludera den i mitt set under giget på Big Ben.
*Balkan, på pappas sida, för er som inte visste det
 
Jag har behållit ett skämt i sin helhet, skrivit om ett annat och sedan kasserat resten till förmån för lättillgängligare - och förhoppningsvis bättre - skämt. Rutinen var cirka 6 minuter lång, men nu har jag skurit ner den till cirka 2½ minut, vilket känns rätt bra. Jag har nämligen alltid känt att en av mina svagheter är min tendens till onödigt långa setups och transportsträckor. Jag kommer dessutom att ha premiär för ett helt nytt skämt som jag skrev för endast en vecka sedan, som passar bra in bland mina barndomsskämt.
 
En annan fördel med att jobba natt på boendet är att man får en del tid över till att läsa, vilket passar mitt nyårslöfte som handen i handsken*. Förra veckan läste jag en bok vid namn "Ordförrådet", som dessvärre verkat vara riktad mot en yngre åldersgrupp, men jag tycker inte det är bortkastad tid att återstifta bekanstskapen med de grundläggande byggstenarna i språket. Det var faktiskt ganska kul att återigen läsa om företeelser i vardagligt tal och historieberättande som man numera endast tar för givet. Boken uppmanar även läsaren till att uppfinna egna ord, uttryck och idiom, samt ger exempel så att man ska komma igång. Plus att det sista kapitlet innehöll en ordlista med äldre och förlegade ord - vilket åtminstone jag tycker är jävligt roligt!
*Jag lovade, bland annat, att läsa en bok i veckan
 
Rekommenderas för barn samt vuxna som vill putsa sina kunskaper i språket!

Meeeeeeen
, ibland vill man ju bara göra något roligt, eller hur? Det har jag också gjort. Närmare bestämt så gick jag och min äldre bror till Göta Lejon i måndags och såg Blues Brothers*! Det var en kringresande show på världsturné, som endast uppträdde i Stockholm en kväll. Den var producerad av Dan Aykroyd (som ursprungligen spelade Elwood) och Judith Belushi (änka till John Belushi, som ursprungligen spelade Jake) och har satts upp, bland annat, på Broadway. Jag älskar filmen "Blues Brothers" och är även ett enormt fan av John Belushi, så jag hade höga förhoppningar.
*Det var min julklapp till honom... och mig själv!
 
Jag och brorsan möttes upp vid Medborgarplatsen och gick sedan in till Söderhallen, där vi beställde en bärs samt något ätbart. Jag började även ge honom en liten sista-minutenföreläsning om John, Blues Brothers och Chris Farley - John Belushis olycksalige efterträdare i humorvärlden. Visst är det ironiskt att jag tar humor på så pass stort allvar ibland?
 
Min outfit för kvällen
 
När det väl var showtime så fick jag och brorsan syn på fyra personer* som klätt ut sig i kostym, solbrillor och hatt för ändamålet. Jag hade på mig en t-shirt med bröderna, men längre än så sträckte sig inte min homage, åtminstone plaggmässigt.
*Göta Lejon rymmer cirka 1200 personer
 
Vi hade platser i mitten på rad tre, vilket är jäääävligt bra platser. Showen bestod av blues- och soulnummer från första och andra filmen, liveskivan "Briefcase full of blues" från 1979, "Ghostbusters 2"* samt framföranden av "King bee" och "With a little help from my friends" i en grym hyllning till John - och, till viss mån, Joe Cocker, nur när även han har gått ur tiden.
*Den enda kopplingen jag ser mellan "Blues Brothers" och Jackie Wilsons "Higher and Higher"
 
Jag tycker att publiken kändes en aning stel till en början, men slappnade av och kom loss tids nog, speciellt efter pausen. Jag menar; de blev inropade av publiken för ett andra extranummer! Så jag kan nog säkerligen påstå att jag inte var den enda som njöt av showen. Brorsan sa också att han tyckte det var väldigt kul - men han tyckte att publiken var ganska sval.
 
Good lovin'? I've got a truck load!

Jag kan bara tala för mig själv och eftersom jag (som sagt) älskar filmen så var det helt sjukt jävla kul att se Blues brothers live och så pass välproducerat - även om det inte var John och Dan! Att livs levande få höra låtar som "Shake a tail feather", "Someone to love", "Flip, flop and fly" och "Soul man" framföras av Blues brothers (original eller ej) var sjukt jävla kul.
 
Anyways, imorgon är det jobb igen, men sedan är jag ledig i fyra dagar! På lördag ska jag gå på Konserthuset och lyssna på Gustav Lundgren trio som spelar musik av jazzlegenden Django Reinhardt. Jag har aldrig gått på en föreställning där, det blir åtminstone en sak detta kvartal som jag - i enlighet med mitt nyårslöfte - gör för första gången.

Asterisk

Nu har det gått cirka två veckor sedan jag uppdaterade den här bloggen senast och vet ni vad jag har lärt mig; att livet har rullat på precis som förr för alla och envar! Så det kan tyckas överflödigt, men här kommer ändå ett nytt inlägg om mina bravader.
 
Eller vad fan man nu ska kalla det. Faktum är att de här två första veckorna på året har varit relativt händelsefattiga. Det har varit rätt mycket jobb och på fritiden samt lediga dagar har jag inte varit särskilt aktiv eller produktiv. Jag har (hittills) hållit fast vid det överarbetade nyårslöftet som jag gav i förra inlägget; jag gör mina situps och jag läste ut en bok förra veckan och befinner mig just nu mitt uppe i en annan.
 
En tidig novellsamling av en av mina favoritförfattare. Bra, men deprimerande.

Jag har dock ännu inte infriat löftet om att skapa någonting minst en gång i månaden. Men misströsta icke; jag har ju faktiskt halva månaden kvar. Men förvänta er inget livsomvälvande magnum opus av något slag, det kommer förmodligen bli att jag skriver en låt, eftersom jag dessvärre kännt mig extremt oinspirerad den här månaden. Men ibland kan det vara bra att tvinga fram inspirationen, annars riskerar man att försoffa sin kreativitet och till slut sitter man där och påstår att man är en kreativ person - fastän man aldrig kreerar något. Jag har funderat på att försöka mig på att göra ett stencilporträtt, men jag tror inte att jag hinner med det den här månaden, men håll utkik i februari/mars!
 
I lördags fyllde förresten min brorson år och på fredagsmorgonen - efter ett nattpass på jobbet - släpade jag mitt sömndruckna kadaver bort till BR i Sollentuna centrum för att uppgradera till svart bälte i farbroderskap genom att hitta en present. Jag behövde inte gräva länge innan jag fann guld i form av ett gammalt klassiskt spel vid namn "Hungry Hippos"! I denna utgåva var dock flodhästarna utbytta mot grodor*, men det var exakt samma spel i övrigt, så jag tänkte att det skulle bli perfekt för en treåring; det är färgglatt, det låter och man spelar spelet genom att banka på en stor knapp!
*Vilket var lite tråkigt, i ärlighetens namn. Rätt ska vara rätt!
 
Fick återigen användning för mina paketinslagarskillz

Jag var dock tvungen att gå innan han fick en chans att öppna spelet och pröva på det, men ska man tro min mamma så var det en riktig hit och eftersom jag inte ser något skäl till att misstro min mamma i ett så pass oansenligt spörsmål som detta så säger vi rätt och slätt att det var en succé.
 
Och min standupkarriär då? Jo, tackar som frågar, jag har faktiskt hunnit uppträda två gånger på Big Ben under de här senaste två veckorna; förra tisdagen och i söndags. På tisdagen rullade jag in på Big Ben, redo att dra samma rutin som dagen innan julafton, med ett par smärre ändringar. Min yngre bror dök upp på tisdagen och fick se mig uppträda för första gången. Synd att han inte dök upp dagen innan julafton istället, för rutinen fick mycket bättre respons vid det tillfället än förra tisdagen. Efteråt följde jag med ett par komiker bort till Mafia Comedy, där vi satte oss tillsammans med ännu fler komiker och drack öl och sköt skiten.
 
I söndags var det dags igen, denna gång hade jag repat in en något reviderad version av rutinen som jag körde på Andralång i Göteborg för ett par månader sedan och jag hade även en helt ny t-shirt med John Belushi, legend och en av mina personliga favoriter. På söndagen var det många som skulle uppträda och många av dem var väldigt mycket bättre än jag. Den tweakade rutinen funkade förvisso bättre än senast, men jag var ändå inte särskilt nöjd med den respons som jag fick från publiken. Markus och Henrik dök i varje fall upp, så det var åtminstone kul att ha lite stöd på plats.
 
Jag och mitt skyddshelgon Johannes gudomliga (St. John the divine)

Däremellan kämpar jag mig igenom mitt förtvinade självförtroende och rösten i bakhuvudet som naggande påstår att jag inte klarar av standup och att jag inte har en jävla aning om vad jag håller på med. Det är inte lätt, väldigt ofta finner jag att jag håller med om de påståendena. Men i vilket fall som helst så har jag faktiskt ytterligare 5 gig redan inbokade på Big Ben och jag har - än så länge - för avsikt att uppträda under dessa gig. För er som är intresserade så är datumen för dessa gig 25e januari och 8e, 10e, 17e samt 22a februari. Showen börjar alltid klockan 20:00 och inträdet är gratis. Kom bara ihåg att man får vad man betalar för.
 
För alla er som - liksom jag - frekvent finner att ni behöver muntras upp en aning delar jag med mig av det här klippet med Chris Farley, en annan legend. Om inte det här klippet får er att skratta högt och gott så har ni fan ingen själ!