Opus

Den här veckan har varit lång. Riktigt jävla lång. Eller, den har åtminstone känts som det på grund av att jag har jobbat varje dag, inklusive två nattpass samt en heldag på huvudkontoret i Solna. Det sistnämnda kallades för en planeringsdag, men piska min nakna röv med en död forell om det blev någon planering den dagen. Först var det fyra timmars genomgång av ett dokumentationsprogram, följt av tre timmar med värderingsövningar och däremellan lunch på ett ställe där jag åt en lasagne som var torr på utsidan och geggig på insidan. Lägg dessutom till att jag hade jobbat fram till 23:00 kvällen innan och inte kommit hem förrän vid halv ett så kan ni föreställa er hur pass alert jag var under den här dagen.
 
De senaste dagarna har varit särdeles mödofulla. Jag jobbade från 15:00 på fredag fram till 12:00 på lördag, sedan åkte jag hem till mitt kyffe i Märsta för en powernap, innan jag slängde in min sömndruckna kroppshydda i duschen, tassade tillbaka till pendeln, åkte bort till Ulriksdal där Markus hade 30-årsfest, drack och hade skoj så till den grad att jag nästan glömde bort att hålla koll på tiden så jag fick springa ner till stationen för att ta sista pendeln hem, blev bestulen en hel timmes sömn av maddafakkin' sommartid och zombielunkade sedan tillbaka till jobbet idag för ett pass från 12:30 till 20:30.
 
Det fantastiska är att jag inte ens dricker kaffe. Speed fungerar minst lika bra.
 
Det var för övrigt jävligt kul hos Markus. Dagen till ära hade resten av medlemmarna av det mytomspunna black metal-bandet Obehag* slagit sina kloka huvuden och magra plånböcker ihop för att köpa en present tillständig någon som snart ska flytta till Hornstull, nämligen ett startpaket för en hipster: IPA-bryggarkit, rutig skjorta samt skäggvax. Det talades om en hatt, men den uteblev på grund av tidsbrist.
*Däribland jag, dårå...
 
Istället fick Markus en extra present av mig, som jag hade gjort för ett par veckor sedan. Som man kan se i de senaste inläggen så har jag börjat med stencilporträtt och har till Markus hade jag gjort ett på ingen mindre än den forne kejsaren av svensk B-film; Mats Helge Olsson!
 
Röd bakgrund, så den matchar offeraltaret.

Detta är förresten ingen hipstergrej, utan snarare ett nördigt internskämt mellan mig och Markus. Ett väldigt lyckat sådant, eftersom han brast ut i skratt när jag lämnade över presenten. Under resten av kvällen stod även porträttet framför TVn i vardagsrummet och vakade misskundsamt över alla festdeltagare. Inte minst över mig, eftersom mitt lag dominerade introtävlingen senare under kvällen.
 
Markus är inte den enda som jag har gett bort porträtt till som present, även min yngre bror Tim och hans sambo fick porträtt av Håkan Hellström och Joakim Thåström i inflyttningspresent nyligen. Dessa var dock lite annorlunda, eftersom de inte är gjorda med spray, istället hade jag limmat stencilen ovanpå en bakgrund som bestod av deras respektive texter.
 
 "Nu du, Jocke, ska jå berätta vaffö Götlaborg e bättre än Stockholm"
 
Jag har tidigare aldrig haft någon som helst begåvning när det gäller bildkonst, så nu när jag har funnit att stencilporträtt funkar för mig har fortsatt och gjort några fler tavlor till mig själv på senaste tiden. Den första blev på ännu en framliden humorlegend, nämligen Sam Kinison. Det ska erkännas; han var inte världens mest politisk korrekta eller empatiska komiker och personligen tycker jag att vissa av hans rutiner är lite väl homofobiska. Men det ändrar inte alls det faktum att han var brutalt rolig och hade en av de mest originella och oefterhärmliga stilarna i stand uphistorien.
 
Jag skulle faktiskt påstå att han är en av de komiker som har haft störst inflytande på mig som stand upkomiker, eftersom han lärde mig att en komikers största styrka är förmågan att kunna styra sin publik i den riktning man vill. Sam Kinison styrde inte bara publiken; han tog över den!
 
"Aaaaah! Aah-aah! Aaaaaah!" - Sam Kinison (1953 - 1992)
 
Trots att alla mina tidigare porträtt som jag har gjort till mig själv har föreställt framlidna humorlegender så blev nästa av en person varken är framliden eller komiker*, men icke desto mindre en legend. När jag nyligen bestämde mig för att testa på det här med stencilporträtt så antar jag att det egentligen bara var en tidsfråga innan jag gjorde ett porträtt av Tom Waits.
*Även om han onekligen har en skön humor
 
"There's no devil, just God when he's drunk" - Tom Waits (1949 - för evigt)

På tal om musik så bringar jag ännu fler goda nyheter till båda alla fans av Farfar Skrot; efter påsk kommer Farfar Skrot att släppa nytt material! Det är sant, nu i veckan kommer vi att åka till Dalarna för att spela in en EP och det kommer bli magiskt, det kommer bli episkt, det kommer bli omoget så till den grad att dagisbarn facepalmar sig med sina plastspadar! Så alla ni som längtat otåligt på att Farfar Skrot ska släppa nytt... får helt enkelt vänta en vecka till, men sen så jävlar!
 
Nu kanske ni undrar varför vi inte bara spelar in den hemma? Jo, för att vi bestämde oss för att det var dags för vår musik att sjunka till ännu lägre djup. Dalarna lät som rätt ställe för detta.
 
Nu ringer Göteborg, undrar vad de vill...?

Rekvisition

Flitens låga har brunnit idogt och intensivt, må ni tro. Eller, åtminstone om man ser till min nya hobby; stencilporträtt. Jag skrev ju i föregående inlägg att jag har arbetat - alternativt haft för avsikt att börja arbeta - på några stycken ämnade för bekanta och nu är de alla färdigställda. Först och främst gjorde jag en till min mamma, som fyller år nu på lördag. Hon har dock redan fått den, eftersom vi träffades redan i måndags. Idéen var att ge henne två* tavlor föreställandes mina brorsbarn, men dessvärre hittade jag inga bilder som jag kände att jag kunde göra tillräckligt bra porträtt av, så det fick bli ett armt substitut, nämligen ett självporträtt.
*Japp, så generös är jag.
 
Som Bogart på barnkalas
 
Det kan tyckas en aning högmodigt - och mer än enbart en aning snålt - att ge bort ett självporträtt till någon i födelsedagspresent, även om det är till ens egen mamma. Men tänk då på att dessa porträtt tar en ansenlig period av tid att skapa och att tid är pengar. Lägg sedan till reella pengar som spenderas på material samt ram, så är vi snart uppe i en högst ansenlig summa.
 
Eller, vi hade varit uppe i en högst ansenlig summa ifall min tid hade varit dyrbar...
 
Kort efter att jag skamlöst hade lagt upp en skrytsam bild föreställandes mina tre stencilporträtt som jag gjort till mig själv* på Facebook så blev jag ombedd av två vänner att göra varsin till dem. Det var jävligt kul, eftersom jag aldrig tidigare har haft en färdighet eller talang som varit så pass eftertraktad, så jag ställde naturligtvis upp.
*Som ni även kan se i föregående inlägg.
 
Först ville Arlene ha ett porträtt av Leif GW Persson. En smula... oväntat, måhända, men jag är inte den som kastar den första stenen.
 
Ögonen blev en aning smetade, men jag tycker Leif GW passar i ögonskugga

Sedan ville Kristin ha ett porträtt av före detta spökjägaren och sedermera Wes Anderson-lakejen Bill Murray.
 
I want YOU... to forget all about "Garfield"!

Nu är det dessutom så att Arlene nyligen har gift sig samt väntar barn och jag - liksom Kristin - tycker att Bill Murray är motherflippin' awesome, så jag bestämde mig för att inte ta betalt för dessa två. Ni läste rätt; jag bjuder, väl bekomme! But feel free to tell your friends (wink wink)...
 
Jag har även gjort ett par fler, men eftersom dessa är tilltänkta presenter så vill jag inte förstöra överraskningen genom att lägga upp skrytbilder här, ifall det nu skulle råka vara så att någon av de tilltänkta presentmottagarna faktiskt inte har något bättre för sig än att läsa min rappakalja. Men misströsta icke: det kommer så småningom!
 
I fredags hade jag för övrigt min telefonintervju med det tyska mjukvaruföretaget angående en tjänst som översättare. Intervjun gick riktigt bra och kvinnan som jag talade med var väldigt imponerad över hur pass väl jag talade engelska samt hur mycket jag kunde om språk i största allmänhet, vilket innebar att jag kvalificierade mig vidare till en ytterligare intervju, som hon benämnde som en "teknisk intervju". Denna ska förment hållas nu på fredag med en annan person från företaget, så nu gäller det bara att få ordning på mitt jävla Skypekonto som jag inte har använt på två jävla år, sen ska det nog gå bra.
 
Avslutningsvis kan jag som en liten teaser avslöja att Farfar Skrot planerar att spela in nytt material. Jag vet vad ni undrar och jag kan bara säga, nej; vi har inte lärt oss ett jävla dugg sedan sist.
 
Det episka omslaget till "Kamel vs riktig el" från 2012.

Mer information om denna vederstygglighet världsnyhet kommer inom kort, tills dess får ni hålla till godo med våra tidigare mästerverk.
 

Beläte

Förra helgen hade jag långledigt, det vill säga hela fyra dagar (!) ledigt i sträck, vilket mitt förbålnade schema endast skänker mig en gång var sjätte vecka, så jag tyckte att det var dags att passa på att göra något roligt och rekreationellt. Och passa på I did.
 
På fredagen följde jag med min far till Uppsala för att frakta över en TV-bänk hem till min yngre brors nya lägenhet och jag beslöt mig för att bli kvar där och umgås lite. Planen hade från början varit att åka in till Stockholm för att inhandla lite material från Panduro*, men eftersom det fanns en butik i Uppsala också så fanns det gott om tid till att dricka lite dricka och dryfta lite dryft. Det föresvävar mig att jag har skrivit i ett tidigare inlägg om mina planer på att försöka mig på stencilporträtt, så vissa av er - som inte har något bättre för er än att läsa det här skräpet - kan redan ha gissat sig till varför jag prompt ville styra kosan dit. Om inte, så vet ni det nu.
*En hobbybutik, populär bland medelålders kvinnor och pyssliga arslen som mitt.
 
Sprayfärg och hobbykniv. Frånvarande: färgat papper.
 
Efter att ha sovit över hos bror - och spenderat en försvarlig delen av morgonen åt att skratta åt olika klipp, i synnerhet detta - så hade jag planerat in ett biobesök* tillsammans med Stefan, det första för oss båda på över ett år. Vi hade bestämt oss för att se "The imitation game", filmen där Benedict Cumberbatch spelar Alan Turing, datorpionjär samt mannen som knäckte enigmakoden under andra världskriget. För er som inte känner till Turings livsöde ska jag inte spoila något, men vad jag kan göra är att starkt rekommendera den, speciellt på grund av Cumberbatchs underbara insats.
*Jag fick en biobiljett i födelsedagspresent.
 
 "End the madness! Start the movie!
 
På söndagen vilade jag mest*, men på måndagen fick jag två glada nyheter; först och främst ringde Stefan upp mig för att berätta om en jobbannons han hade läst om ett mjukvaroföretag som söker svenska översättare till ett språkigenkänningsprogram. Jobbet var på heltid i cirka 5 månader och man jobbar hemifrån, så jag slog iväg en ansökan, eftersom jag inte har något att förlora på det. Inom en timme hade de skickat ett mail tillbaka och ville ha en telefonintervju. Vi enades om att ha den på fredag (det vill säga, imorgon), men på grund av att min mobil inte kan hantera AT&Ts jävla konferanstjänst, så måste jag gå över till min faster och använda hennes hemtelefon. Like a bona fide businessman!
*Precis som Gud.
 
Den andra glada nyheten var att mitt paket som jag hade beställt ifrån Discshop* hade anlänt, så det var bara att strosa ner till Centrumkiosken och hämta ut, sedan kunde jag spendera merparten av återstoden av måndagen med att titta på "Mork & Mindy" - eftersom jag, bland annat, hade beställt hela serien i en och samma box! Ni som undrar varför kanske ska ta er en titt igen (eller för första gången) på serien, så får ni se Robin Williams i hans mest outspädda form jämte hans stand up och förundras över den geniala vidden av hans kvicktänkthet. Det är nämligen så att ungefär hälften av allt som han säger och gör i ett givet avsnitt är helt improviserat!
*En sida som säljer filmer och TV-spel, populär bland filmnördiga arslen som mitt.
 
Ork (Robin Williams) bryter barriärer som manlig cheerleader
 
Om jag får lov att citera Viktor Sjöström så kan det väl hända att jag blev en smula sentimental av att se den här serien igen efter så herrans många år, speciellt nu när Robin Williams inte längre är vid liv. Nyheten om hans självmord i somras chockade mig verkligen och jag blev nästan generad över hur pass tungt det kändes. Jag menar; jag kände honom ju inte personligen och han hade med allra strösta sannolikhet inte den blekaste aning om att jag ens existerade, men det kändes ändå som att förlora någon... viktig.
 
Jag kan inte ens komma ihåg en tid då jag inte kände till honom. Helt plötsligt fanns han inte längre.
 
Påminnelsen om detta fick mig att besluta mig för att göra ett stencilporträtt i hyllning till honom. Sedan beslöt jag mig för att göra porträtt på två andra saliga komiska genier som jag ser upp till, nämligen John Belushi och Groucho Marx. Jag var dock inte helt säker på om jag skulle lyckas med att göra ett tillfredställande jobb, jag har ju faktiskt aldrig varit särskilt händig på något sätt eller vis. Jag är dessutom ganska värdelös på att teckna - till och med min handstil är katastrofal. Men eftersom det var ett projekt i enlighet med mitt nyårslöfte* så kände jag att det var värt ett försök. Det var trots allt inte särskilt dyrt med tillbehören och övning ger ju färdighet i allt annat, så varför skulle det inte stämma överens med just detta förehavande också?
*Som bland annat innefattade att skapa något minst en gång i månaden
 
 I'm gonna cut you up so bad you gonna wish I didn't cut you up so bad
 
Till min stora förvåning gick det riktigt bra redan på första försöket! På tisdagskvällen han jag med att skära en stencil för både porträttet av Robin Williams och porträttet av John Belushi. På onsdagen - lite före och lite efter jobbet - gjorde jag klart porträttet av Groucho Marx. Sedan hade jag varit så smart att jag redan hade knäckt nästa svåra nöt i denna nyfunna hobby; vart fan ska man spraya någonstans? Svaret var enkelt: i duschen!
 
Okej, överdrivet smart kanske jag inte var, men tillräckligt för att fatta att jag måste skydda golvet och väggarna, så jag hade köpt omslagspapper och tejp. Efter att jag slagit in min dusch i billigt och färgglatt omslagspapper - som om jag skulle ge bort den i present på ett barnkalas - lade jag ut stencilerna och sprayade. Den vämjeliga stanken av kemikalier fyllde snabbt hela badrummet och även när jag stängde dörren till badrummet kunde jag känna den när jag satt framför TVn. Lyckligtvis gick det över rätt fort, men ett råd till er läsare är att kanske undvika att spraya inne i lägenheten ifall ni bor i en etta. Såvida ni inte känner att ni absolut måste, till exempel om ni så jävla gärna vill göra stencilporträtt.
 
I vilket fall som helst; you can't argue with results!
 
 Från vänster till höger: John "St. John" Belushi, Robin Williams och Groucho Marx
 
Påpassligt köpte jag ramar redan på onsdagen och hängde upp dem i min lägenhet redan på torsdagen innan jobbet. Får jag lov att säga att jag är väldigt nöjd med mig själv? Jag menar, det här är första gången jag har gjort något värt att hänga upp sedan mamma slutade hänga upp mina teckningar på kylskåpet, vilket hon gjorde för ungefär fem år sen, eftersom mina färdigheter som konstnär inte har förbättras ett dugg sedan jag var 3.
 
Jag håller på och gör några till, men dessa hade jag tänkt ge bort. Till vilka då? Föreställandes vilka då? Det får vi ta en annan gång, fnisselifniss...