Galej

Tippetippe tipptapp, mina cybersurfande stalledrängar! Välkomna till bloggens stora julspecial! Jag har i och för sig inte pyntat eller dekorerat, så jag kan inte med gott samvete hävda att det är något överdrivet speciellt med just det här inlägget, men jul är det i alla fall och det är väl i huvudsak det som detta inlägg kommer att handla om, så ifall detta på något sätt eller vis väcker erat intresse ens till den milda grad så rekommenderar jag varmt att ni fortsätter läsa hela inlägget. Men först och främst lite nyheter från stand upfronten!
 
I tisdags hade jag ännu ett gig inbokat på Big Ben och även fast det var dagen innan julafton så passade jag på, eftersom jag vill köra så mycket som jag hinner och har chansen till. Jag jobbade från klockan 10 fram till klockan 15 och bestämde mig för att åka raka vägen från jobbet in till Stockholm, eftersom jag ännu inte hade köpt en julklapp till min far. Showen började klockan 20, komikerna ska helst vara på plats en halvtimme i förväg, och från mitt jobb in till T-centralen tar det cirka 30 minuter att åka kollektivt - förutsatt att pendeln går i tid. Detta skulle ge mig cirka 4 timmar till att hitta en bra present innan det var dags för mitt gig, vilket jag då kände var en bra tidsram, eftersom jag var helt villrådig när det gällde att tänka ut en bra julklapp till min far.
 
Jag hittade presenten i den allra första butiken jag gick in i. Sedan fick jag vänta i tre och en halv timme i ett mörk, blött och iskallt Stockholm tills showtime. Det sög. Vårtsvinspung.
 
När det till slut var dags för Big Ben så var det en ganska tunnsådd publik och en del av de komiker som hade blivit inbokade hade ställt in* men the show must go on. Jag hade då fått utökad tid på scen från mina vanliga 6 till 8, plus att jag hamnade näst sist på kvällens lineup! Alltså, en plats ifrån att vara headliner för kvällen. Förvisso under en kväll med mindre publik och färre komiker, men jag väljer ändå att se det förbi det finstilta!
*Det var ju trots allt dagen innan julafton
 
 Foto av Henrik Ekholm

Dessutom dök Markus, Alex och Henrik* upp, helt oannonserade. Det var en riktigt rolig överraskning och det kändes riktigt kul att ha någon i publiken som stöd. Speciellt under den här kvällen, eftersom det - faktiskt - gick riktigt bra, även ifall publiken var lite mindre än önskvärt. Jag lyckades hålla det intressant under mina 8 minuter och fick många skratt, vilket dessutom var en stor lättnad, med tanke på att kvällens material var till cirka 80% helt nytt. Efteråt fick jag en massa beröm och uppmuntran från Tomas (klubbens grundare), ett antal av komikerna kom fram för att hälsa och ge beröm och mina vänner sa att jag hade varit roligast under hela kvällen. Visst, de är mina kompisar, men de lät uppriktiga. Tycker jag. Faktiskt.
*Vänner sedan skoltiden samt bandmates under min korta period som black metaltrummis

Jag kom hem någon gång runt halv elva och väl hemma var det dags att slå in alla julklappar. Valhänt som jag är tog det mig ända fram till klockan 1 på natten att slå in fyra stycken julklappar, men resultatet såg åtminstone presentabelt ut. Sedan tog jag mig en lur fram till cirka klockan 10 på morgonen innan jag tvagade min äckliga kropp och gjorde mig (tillräckligt) helgdagsfin för en julafton med familjen. Minus min yngre bror, som firade hemma hos sin flickvän.
 
Pappa klädde ut sig till tomte och inledningsvis kände mina brorsbarn en skräckblandad förtjusning. Innan första julklappen var utdelad hade de dock listat ut att det var farfar i förklädnad. Jag vet inte om barn idag är smartare eller helt enkelt oförmögna till att leva sig in i fantasin. Alla fick sina julklappar åtminstone, det är väl själva andemeningen bakom julen ändå?
 
Jag tycker faktiskt om att ge bort presenter, eller åtminstone när man lyckas hitta något som visar att man har lagt ner lite tankeverksamhet, vilket gör en present mycket mer personlig. Min pappa är alltid svår att köpa presenter till, men i år fick han en tröja som jag - faktiskt - tyckte skulle passa honom väldigt bra. Min äldre bror fick en biljett till "The Blues Brothers" som ska spelas upp på Göta Lejon i januari. Jag köpte en till mig själv med, för jag älskar den filmen! Och John Belushi! Som tyvärr inte kommer att vara med i föreställningen, på grund av alldeles uppenbara skäl, men Dan Aykroyd har varit med och producerat! Min yngre bror fick en t-shirt med "Monty Python and the holy grail"-tema - specifikt med John Cleese som trollkarlen Tim.
 
 "There are some who call me... Tim"
Varför just denna t-shirt? Han heter nämligen Tim. Vad säger ni? Lite kul är det väl? Huh?
 
Men, jag har varit så flitig i år att jag införskaffade två stycken julklappar redan i november och jag vill till och med dra mig till minnes att jag nämnde det i ett tidigare inlägg, eftersom jag var så självbelåten över hur omtänksam jag hade varit. Nu när julafton har varit kan jag avslöja vad det var; böcker!
 
Till mina brorsbarn köpte jag en barnbok som jag hade hört om på nyhetsmorgon. Det var en väldigt uppfinningsrik barnbok som baserats på Sergej Prokofjevs "Peter och vargen" som Ilon Wikland och Mark Levengood* hade samarbetat på. Ilon har gjort illustrationerna och Mark har talat in berättarrösten på en cd-skiva som man får med boken, där de även använder sig av musiken och de olika instrumenten som ingår i stycket för att berätta historien. När jag kollade upp detta närmare lyckades jag - av en händelse - få reda på att Ilon och Mark skulle ha signering för boken på NK inom kort, så jag bestämde mig för att slå två flugor i en smäll.
*Ilon har bland annat illustrerat de flesta av Astrid Lindgrens barnböcker och Mark är ju allas vår favoritmysfarbror

Min mamma är nämligen ett jättestort fan av både Mark och Jonas och förra året gav jag henne hela "Torka aldrig tårar utan handskar"-trilogin i julklapp, signerad och dedikerad till henne av Jonas, så jag tänkte att det inte skulle vara mer än rättvist att hon skulle få något signerat av Mark i år. För ytterligare några jular sedan fick hon en samlingsbox med tre av hans böcker, men jag visste att han hade skrivit en till sedan dess, och planen var att köpa den samtidigt som barnboken och be honom att signera den med.
 
Men för säkerhets skull så smugglade jag ut hennes andra böcker av Mark, bara ifall att jag inte hittade den senaste boken. Vilket jag - efter en del om och men - lyckades göra.
 
Mission accomplished!

Jag anlände i god tid och hamnade därmed ganska långt fram i kön. Direkt så hörde jag någon bakom mig i kön klaga på att en kvinna längre fram hade tagit med sig flera böcker och att hon skulle ta upp en massa tid - alltjämt som jag stod där med hela fem böcker. Jag bestämde mig för att det var hans problem om han inte fattade att folk tar med sig lite vad som helst till ett signeringstillfälle och när jag väl kom fram fick jag först barnboken signerad av Ilon och sedan av Mark. En smula förläget frågade jag ifall jag kunde få vara så besvärlig och be honom att signera sina egna böcker åt min mamma, som är en stor beundrare.
 
"Självklart!" sa Mark uppsluppet med ett aldrig avtagande leende. "Vad heter din mamma?".
 
Like a boss signerade han muntert samtliga fyra böcker som jag hade med mig medan jag servilt tackade och bockade samt berättade att både jag och mor hade sett hans show "Sound of Mark" på genrepet i vår hemstad Märsta och hur bra vi båda tyckte att den var. Sedan frågade jag personen bakom mig i kön att ta en bild av mig och Mark. Innan jag hunnit vända mig om och fråga ifall det var okej så hade Mark ställt sig upp och var redo för en bild.
 
Mark Levengood med en okänd och nergången alban, cirka 2014

Jag raffsade sedan ihop alla böckerna och tackade ännu en gång för att han tagit sig tid att signera alla böcker. "Absolut!" sade han lika gemytligt som alltid och lade till "Hälsa din mamma så mycket från mig!". Allt medan kön ringlade genom NK och ända ut på Hamngatan. Vad ska man säga; class act, rakt igenom.
 
Mina omtänksamma insatser gick inte tomten helt obemärkt förbi, han lämnade en mycket uppskattad present i strumpan till mig med i år, nämligen en biljett till att se Eddie Izzard på Globen i maj, med bland andra Jonas Gardell, Henrik Schyffert och Magnus Betnéer som support! 'Tis the season to be jolly, in deed!
 
Bara fem månader kvar! Dags att börja nedräkningen!

Allt som allt har det varit en bra jul och jag hoppas att ni har haft det minst lika bra, även ifall ni inte fick träffa Mark Levengood.

Potlatch

Håll i hatten, spänn fast säkerhetsbältet och sätt gimpen i strypkoppel, för detta inlägg kommer att bjuda på en veritabel bonanza av roligheter som jag har hängivit mig åt sedan det sista inlägget. Eller faktum är att det bara har varit under de senaste dagarna, innan dess har det mest rört sig om arbete och flitigt trakterande av Youtube för att glo på serier som "The Angry Video Game Nerd" och "Mystery Science Theater 3000".
 
Men i söndags var det återigen dags att bege sig till Djurgårdens bildsköna environger för en visit till Cirkus, där Jonas Gardells musikalversion av spelfilmen "Livet är en schlager"* som just nu spelas så det står härliga till. Nu har jag inte sett filmen och hade heller bara en vag förståelse för vad filmens premiss var, men den har fått fullständigt lysande recensioner och biljetterna går åt som toapapper under en episod med vinterkräksjuka, så jag tänkte att det absolut skulle kunna vara kul att gå och se den. Jag har ju faktiskt inte varit och sett en musikal sedan jag såg "La Cage aux Folles" på Oscarsteatern för två år sedan och det var en väldigt rolig föreställning.
*Som Gardell skrev manus till
 
Vilken dag; hängpungarna vajade i vinden och Sten & Stanley spelade!

Det första jag märkte var att jag slapp ha en stor pelare i mitt synfält som skymde scenen på något sätt*, så redan från början plockade kvällens föreställning pluspoäng hos mig. Sedan spelades en videoinspelning med Anna Book där hon bad publiken att stänga av mobiltelefonerna och att inte fotografera förrän efter showen var slut - alltsammans sjunget till melodin av "ABC" - och jag började för första gången undra ifall detta var en musikal med originalmusik eller ifall det skulle bli en schlager version av "Moulin Rouge!". Det visade sig ganska tidigt i showen att detta var en musikal med originalmusik (thank god!) och, i ärlighetens namn, med rätt catchy låtar. Självklart ingick "Aldrig ska jag sluta älska dig" också, men så mycket hade jag ju fan vett till att begripa.
*Som när jag var och såg "Ljust och fräscht" på samma scen
 
Det roliga var att skådespelarna inte verkade hålla igen i varken sångnumrena eller i sina prestationer, trots att detta var klockan 15 på en söndag, matinéeföreställningen, ganska långt efter den ursprungliga premiären. Peter Jöback - som spelade transan Candy - levererade dock sina repliker lite stelt på många ställen, men han gav verkligen allt när det gällde sång och dans. Bäst var Måns Möller, som perfekt fångade den stereotypt sleaziga smilfinken till manager och fick mig att skratta högt ett flertal gånger. Allt som allt var showen ett storslaget lyckopiller som erbjöd en välkommen verklighetsflykt, vilken även humoröst konstaterades i en självreferentiell öppningsmonolog*. Under en annan självreferentiell monolog förklarade Johan Glans vad en "showstopper" är, strax innan han klargjorde att numret som han var på väg att framföra inte är en sådan.
*"Jag sa ju att det var en saga..."
 
Den riktiga "showstoppern" var tyvärr mitt största klagomål, eftersom den verkligen fick showen att stanna upp. I mitten av musikalen tar en scen en mörk vändning och kulminerar i en oerhört dyster och sorglig låt, innan scenen slutar våldsamt. Jag förstår varför scenen har inkluderats och jag uppskattar bevekelsegrunden för den, men faktum är att den sticker ut alltför mycket från resten av den lättsamma och spralliga saga som utlovats redan innan första scenen - och påverkar dessutom inte handlingen det minsta lilla - så jag tycker att showen som helhet hade blivit bättre utan den.
 
Efter showen var det återigen dags för mig att driva mitt svettiga kadaver bort till Folkungagatan för att uppträda på BigBenStandUp!
 
Hur ofta jag än uppträder blir jag skitnervös och skräckslagen innan

Jag hade inte övat i närheten lika mycket som jag brukar och kände mig således ännu mer nervös än vad jag brukar vara. Jag hade åtminstone valt ut kvällens T-shirt med omsorg, vilket alltid var något - speciellt om man beaktar att jag fick mer beröm för min T-shirt än mitt uppträdande efter mitt förra gig. Som tur var så hade jag beslutat mig för att använda mig utav samma rutin som jag körde under kvällen då Arga Snickaren och Nour El Refai var närvarande*. För er som inte är överdrivet förtrogen med standup så kan jag ju tala om för er att detta inte på något vis är ett tecken på indolens; komiker brukar köra väldigt länge med samma material och det faktum att jag har fyra olika rutiner vida fyra gig på raken är lite av en raritet. Icke att förväxlas med ett tecken på supremati, det ska dock tilläggas.
*Med några få ändringar, givetvis
 
Jonas Strandberg* dök upp för att se ifall det fanns möjlighet att kunna få köra några minuter, men faktum var att kvällen var överbokad. Jag tror aldrig jag har varit med om att så många komiker uppträder på en och samma kväll och till råga på allt så var jag en av de sista att uppträda, så när jag till slut lunkade upp på scenen så hade publiken hunnit bli en aning övermätt på nöjen. Jag säger inte att det gick dåligt, jag säger bara att jag har fått mycket bättre respons på exakt samma skämt under andra kvällar. Det kan låta som undanflykter, men faktum är att en annan komiker vid namn Tobbe Ström - som uppträdde samma kväll - också gjorde samma anmärkning. Kanske bara innebär att både han och jag har tämligen torftig självinsikt...
*En vän till mig, som är en helt fantastisk komiker
 
Det gick dock jävligt bra för en komiker som heter Michel Sanchez, som jag har blivit bekant med under den den senaste tiden med stand up. Han kör på oneliners och är hur grym som helst på det. Om ni någonsin får chansen att se honom uppträda så ska ni utan tvekan ta den, även om chansen innefattar att kedja fast honom i en källare och tvinga honom att dra skämt. Fast självklart hoppas jag - för hans skull - att just en sådan chans aldrig uppenbarar sig för någon.
 
Michel Sanchez dräper på Big Ben

Dagen efter fick jag en tidig julklapp av min mamma, för hon hade nämligen sett att kanal 7 skulle sända den några dagar innan jul. Julklappen var "Monty Python live (mostly)" på DVD, deras live show från O2 arena i London i somras som direktsändes till biografer världen över. Jag har velat se den i vilken form som helst ända sedan jag hörde att den skulle bli verklighet. Helst av allt skulle jag ha velat vara där i London och sett dem uppträda, men dessvärre blev det inte så och det kommer att finnas en liten mörk svulst längst nere i djupet av mitt väsen som kommer att hysa ett visst mått med missnöje över att jag missade att se showen live ända tills jag trillar omkull och dör!
 
Oundvikligen kom jag ju självklart att jämföra denna live show med deras konsertfilm "Live at the Hollywood Bowl" från 1982, även om de både var yngre och fulltaliga* vid den showen. Trots att jag i egenskap av sinnesstört stort fan for fucking forever av Monty Python saknar förmågan att kunna vara opartisk måste jag säga att showen var rolig, men att jag tyvärr hade förväntat mig något mer. En del sketcher återanvändes från Hollywood Bowl, fast framfördes med sämre inlevelse. Det var också alldeles för många och för långa filmklipp som visades mellan sketcherna, samt ett par sång- och dansrutiner där ingen av medlemmarna ens medverkade. "Every sperm is sacred"; "Vocational guidance counsellor", "Spanish inquisition", "The Galaxy Song" och "Spam" tillhör högvattenmärkena, samt klassikerna "Dead parrot", "Cheese shop" och "The lumberjack song" - som Michael Palin fick framföra, till skillnad från i Hollywood Bowl då Eric Idle tog över låten.
*Graham Chapman gick ur tiden 1989, för er obildade tarmkvalster som inte visste det
 
Denna ljumma recension till trots tänker jag "Den som ändå hade varit där..."
 
Nej, jag tog inte på mig tröjan igen pga DVDn; jag hade den på två dar i rad (vilket iof är värre...)

På onsdag var det ännu en gång dags för stand up, men inte för min del denna gång, utan för den tidigare nämnda Jonas. Jag hade APT på jobbet tidigare under dagen och hade därmed resten av kvällen ledigt. Jonas hade berättat att han skulle köra stand up under kvällen och det visade sig att han skulle uppträda först på Maffia på Baras Backe, där kvällens underhållning var i välgörenhetens namn. Publiken ombads nämligen att donera pengar som sedan skulle skänkas till Stadmissionen till förmån för de hemlösa* och som tack bjöds det på stand up från både Jonas och ett gäng begåvade komiker. Jag kom dit precis när Jonas hade påbörjat sitt set, som var jävligt kul (som vanligt). Efteråt hann jag inte ens hälsa på honom eftersom han bara drog på sig jackan och sjappade vidare till nästa gig; Norra Brunn.
*Ifall ni undrar; ja, jag donerade självklart pengar
 
Norra Brunn är Sveriges kanske mest kända stand upklubb och därmed kostar det dessutom 200 spänn i inträde, vilket jag hade fått betala eftersom jag inte hade bett Jonas skriva upp mig på sin gästlista, så jag beslöt mig för att stanna kvar med de andra komikerna på Maffia och se klart showen. Jonas har uppträtt på Norra Brunn förut och eftersom jag var där då kan jag bedyra att det gick fullständigt lysande, så jag var säker på att han skulle klara av det igen - vilket han senare bekräftade på Messenger.
 
Dat lineup, tho

Efter showen började jag att prata med Therese Sandin (som organiserat kvällen) och Tobbe Ström (som varit konferencier under kvällen) över ett par öl och till slut satte vi oss alla ner vid ett bord tillsammans med Greg Poehler* och drack bärs med shots. Vi satt och skämtade och snackade om att uppträda och skriva, det var riktigt nice. Så nice att jag sket fullständigt i när sista pendeltåget mot Märsta gick och följaktligen fick jag åka hem i den ambulerande latrinen känd som nattbussen. Först till Arlanda, där jag fick vänta i en halvtimme för att sedan ta bussen till Märsta station. Klockan halv fyra rumlade jag in i min lägenhet igen. Sliten, överförfriskad och irriterad - men ändå jävligt nöjd med kvällen.
*Komiker som dessutom är skaparen och huvudrollsinnehavaren av komediserien "Welcome to Sweden"
 
Nu ska jag bara - i enlighet med komikertraditionen - vänta tills det slutar värka i levern.

Apoteos

Heliga hugenotter, Batman! Denna gång har jag faktiskt varit med om något ovanskligt roligt att dela med mig av till läsarna. Det är inte jobbrelaterat - även fast det går väldigt bra på mitt nya jobb och jag är nöjd med mitt schema, som lämnar tillräckligt många kvällar lediga för att kunna jobba lite på min så kallade karriär inom stand up. Men jag syftar till något mycket roligare och häpnadsväckande än sådana vardagsbestyr; tidigare idag träffade jag nämligen en livs levande legend, i egen hög person! Så förbered er på en panegyrisk hyllning i dagens inlägg!
 
OhmigawdohmigawdohmmiGAAAAWD!
 
I över en månad har jag väntat, längtat och ansträngt mig för att hålla dagens datum ledigt, ända sedan jag surfade runt, halvt disträ, på jakt efter kommande föreställningar, konserter eller begivenheter som kan vara värt ens tid*. På grund av ett rent infall utan någon märkbar bevekelsegrund såg jag efter ifall några intressanta boksigneringar skulle äga rum i eller runt Stockholmsområdet - speciellt så här i juletid. Vad jag fann var något som fullkomligt pulveriserade mina diminutiva förhoppningar!
*Inte för att min tid är särskilt dyrbar...
 
Det visade sig John Cleese skulle signera sin självbiografi på Akademibokhandeln inne i Stockholm!
 
Don't mention the war!

Nu vet inte jag ifall det är en särskilt stor grej för någon av er som läser denna blogg, men det är en helt jävla gigantisk grej för mig - som skriver denna blogg. Jag menar; John Cleese! JOHN MONTY PYTHON FAWLTY TOWERS URSÄKTA, VAD ÄR KLOCKAN EN FISK SOM HETER WANDA THE MINISTRY OF SILLY WALKS MR PRALINE NEARLY HEADLESS NICK A WAFER THIN MINT CLEESE!!!
 
Jag minns inte exakt hur ung jag var första gången som jag såg något av Monty Python för första gången - möjligtvis åtta år gammal eller någonstans i dem kvarteren - men jag minns absolut vad det var; "Monty Python live at the Hollywood Bowl" från 1982. Den visades på TV en kväll och tack vare min mamma så samlade vi oss framför apparaten och tittade på den. Det skulle vara ett alltför uppenbart påstående att hävda att jag vid den ringa åldern av åtta inte hade sett något liknande, men faktum är att jag även aldrig har sett något liknande sedan dess - över 20 år senare! Jag blev med ens ett fan for life.
 
Som ett sant fan for life av Monty Python så är det nästintill en omöjlighet att välja en favoritmedlem ur truppen, men bland de sketcher som gjorde ett starkare intryck på mig redan från första början var "The last supper", "The argument sketch" och självfallet "The ministry of silly walks" - alla med just John Cleese i en prominent roll.
 
 Endast ett fan for life av Monty Python skulle gladeligen spendera pengar på dessa tröjor

Sedan dess har jag uppskattat Monty Python mer och mer, eftersom jag finner fler nyanser i deras humor och uppfattar fler av deras referenser ju äldre jag blir. Jag har sett alla avsnitt av TV-serien, alla spelfilmer, två djupgående dokumentärfilmer, lyssnat på deras komediskivor, läst boken om gruppen och till och med sett specialavsnittet som de spelade in åt tysk TV - helt på tyska! Alltmedan jag har skrattat hårt, länge och sinnesrubbat åt dem så har de även genom åren väckt mitt intresse för ämnen som litteratur, filosofi, historia och samhällsfrågor.
 
Ganska tätt inpå min upptäckt av Monty Python började det sändas repriser av en annan gammal brittisk TV-serie och vad som verkligen fångade mitt intresse var att huvudrollen spelades utav en Monty Python medlem. Medlemmen som jag syftar till är självklart John Cleese och serien som jag talar om är självklart "Pang i bygget". Jag har alltid tyckt att Cleeses rollprestation som Basil Fawlty är nästintill utmattande för en åskådare, eftersom han spenderar ungefär sista halvan av varje avsnitt med att vara hysterisk och hektisk. Men jag älskar det! "Pang i bygget" är en fars med uttänkta manus där händelseförlopp briljant flätas samman till en helhet med en osviklig känsla för komiska detaljer - som John Cleese var medförfattare till!
 
A damn good thrashing

När jag flera år senare läste filmproduktion på en folkhögskola avrundade jag läsåret med att skriva och regissera den prisbelönta* kortfilmen "Kris"; en fars vars sista halva utspelar sig under hysteriska och hektiska förhållanden. Nu är inte jag så pass förmäten att jag på något sätt skulle jämföra kvaliteten mellan min kortfilm och "Pang i bygget", men jag menar bara att inflytandet tydligt finns där. Jag var inte medveten om det då, men det går inte att förneka.
*Tekniskt sett så är den faktiskt prisbelönad
 
John Cleese är med andra ord en person som har format mitt sinne för humor. Till och med idag, nu när jag uppträder som stand up komiker, har Monty Python och "Pang i bygget" haft ett starkt inflytande på mig, eftersom jag lärt mig mycket om hur viktigt det kan vara med språkbruk, ordval, struktur och till och med det visuella när man vill vara så pass rolig som möjligt. Mitt sinne för humor är dessutom en ansenlig portion - på gott och ont - av min personlighet, så kan ni ens börja begripa hur mycket det betydde för mig att få en chans att träffa honom? För att inte tala om hur nervös själva tanken på att stå ansikte mot ansikte med en levande legend!
 
John Marwood Cleese

Boksigneringen skulle endast äga rum mellan klockan 12:00 och 13:00, ett ganska tajt tidsfönster. Jag var inne på Akademibokhandeln ungefär en timme i förväg, köpte boken och ställde mig i kö - det var kanske ett dussin människor framför mig. Inom kort expanderade kön, ända tills den ringlade ända ut på Mäster Samuelsgatan, och vid klockan 12:00 dök han punktligt upp. Sakta men säkert började kön att röra på sig och jag försökte fokusera på hur pass kultiverat jag skulle bete mig när jag väl kom fram: jag skulle - med min artigaste skolengelska - hälsa och kungöra att det var ett sant nöje att få träffa honom personligen, i synnerhet eftersom jag varit en beundrare i många år. Sedan skulle jag gentilt tacka för signaturen och värdigt vända på klacken.
 
När det väl blev min tur lämnade jag fram boken med min namnlapp* och gjorde mig redo för att kultivera skiten ur hela mötet. Då tittade han upp och sa "Robin, is it?" och jag övergav ofrivilligt min kultiverade plan och kastade mig huvudstupa in i plan B: crazy fan mode!
*Vi hade blivit ombedda redan i kön att skriva ner vårat namn - eller namnet på den vi ville ge boken till - på en lapp, för att påskynda processen
 
John och jag - på samma (suddiga) foto!

Jag brast ut i en illa tillbakahållen harang av lovord: "Jag är ett stort fan jag har alltid varit ett stort fan hela livet har jag varit ett stort fan jag växte upp med Monty Python och jag växte upp med Fawlty Towers och En fisk som heter Wanda och Ursäkta vad är klockan och det är verkligen en ära att få träffa er och det här betyder mycket för mig...". Han såg på mig med ett leende och en uppskattande blick och sade - med en ton som lät uppriktig - "Thank you", sedan sträckte han fram sin hand. Jag skakade den, tog mitt nysignerade exemplar av hans bok och klev ur kön.
 
Jag har aldrig varit en autografjägare och har heller aldrig känt mig star struck. Visst har jag träffat på en del kända personer och jag skulle ljuga ifall jag påstod att det inte har känts väldigt roligt, men hela konceptet med idoldyrkan har för mig oftast varit en aning främmande. Men att beundra en person för att hen har uträttat något som haft ett bestående inflytande på ditt liv är en helt annan sak och John Cleese är utan tvekan en sådan person för mig.
 
God jul mig önskar Tomten

Visste ni förresten att John Cleese tackade nej till att bli adlad av drottningen två gånger? Eller att hans pappas efternamn från början var "Cheese"? Eller att ett av de få kända fallen då någon faktiskt har skrattat ihjäl sig på riktigt inträffade 1989 på en biograf i Danmark, då "En fisk som heter Wanda" - som John Cleese skrev och spelade huvudrollen i - fick en man att skratta sig till en hjärtinfarkt?