Periferi

Därest jag icke missminner mig så var det Eisenstein som sade att den första scenen i en film bör innehålla något som skakar publiken och fångar dess uppmärksamhet. I det fall att denna princip kan tillskrivas blogginlägg så bör jag inleda detta inlägg med något sällsamt storartat, men eftersom mitt liv utgår ifrån det lilla myggkadavret på Sveriges atlas vid namn Märsta* så upplever jag händelser av den kalibern ytterst sällan. Så ni kan väl istället föreställa er en T-rex som rider en atombomb rakt in i solen? Vad sägs om den uppmärksamhetsfångaren?
*Som i "Välkommen till Märsta - har du kört fel, din stackare?"
 
Hur som helst så var jag och såg Tomas Andersson Wij uppträda på Rival i fredags. Det var faktiskt min mammas idé*, själv jag endast hört ett par låtar av honom och missat samtliga intervjuer som han har genomfört på Teater Brunnsgatan Fyra. Men eftersom det är mycket trevligare att ha något att göra - speciellt under den hemska månaden november - än att sitta hemma och avsky hösten så följde jag med mamma*. Jag måste säga att jag verkligen blev nöjd med kvällen. Konserten började dock med att gitarristen, som tydligen också var en soloartist, agerade förband med endast elgitarr och sång. Han var en väldigt skicklig gitarrist, men dessvärre tyckte jag inte att sångerna var minnesvärda (plus att texterna ofta kändes krystade och pretentiösa). Men sedan äntrade resten av bandet scenen, följt av huvudmannen själv. Tomas Andersson Wij har en väldigt bra sångröst och det var åtminstone ett par textrader i varje låt som gjorde ett starkt intryck. Jag har sedan dess börjat lyssna mer på honom via Spotify och börjar nästan bli ett fan.
*Japp; jag är gangsta
 
Tomas Andersson Wij framför "Jag är på väg till dig"

Mitt i showen började dock ljudet att krångla, vilket ledde till en tio minuters paus så att ljudteknikern skulle kunna fixa till det hela. Jag måste erkänna att det faktiskt var skönt med en kort bensträckare, eftersom utrymmet vid min sittplats lämnade en del att önska. En annan trevlig detalj med Rival är att man får ta med sig drycker - även alkoholhaltiga - in i lokalen. Sedan när showen var till ända och det var dags att dra sig tillbaka så framgick det med tydlighet hur pass hög procenthalt av hipsters som publiken bestod av, eftersom det låg ymnigt med urdruckna glas rödvin överallt.
 
Jag jobbar även vidare på serviceboendet och det känns som om jag börjar komma in i gängorna lite nu. Jag har fått delegering till att hjälpa två av de tre boende med receptbelagda mediciner med sitt intag. Den tredje distriktssköterskan som jag måste kontakta är nämligen sjuk. Men utöver detta trivs jag hittills på det nya jobbet; arbetskollegorna verkar trevliga och hjälpsamma, de boende verkar inte vara svårhanterliga och eftersom tjänsten endast är på 70% så får jag ju tid över till min standup.
 
På tal om standup så var jag och såg en vän vid namn Hampus Algotsson köra på en klubb som heter Edge Comedy inne på puben Monks på Sveavägen. Jag har aldrig varit inne där, men jag kan ju direkt säga att du får se till att ha mycket jävla deg i plånboken om du hade tänkt hänga där en kväll, för priserna var inte nådiga. Till råga på allt ligger stället tvärs över gatan från en kyrkogård; som uppbäddat för skratt och glada miner!
 
Hampus dräper på Edge

Publiken verkade ganska svårtflörtad, inte minst på grund av det faktum att de flesta inte verkade vara där för humorns skull. Fast Hampus gjorde ett väldigt bra jobb och lyckades nå ut till de flesta i publiken, vilket var väldigt imponerande. Jag hade verkligen känt mig skakig av att behöva gå upp på scen och försöka vara rolig i ett sådant rum, förmodligen så till den grad att jag hade glömt bort mitt material och sedan runnit av scenen och ner i närmsta kloak. Men nog med nedvärderande propaganda mot mig själv; Hampus var, som sagt, riktigt bra och det var även Felicia Jackson, som jag har sett köra på Big Ben ett par gånger tidigare.
 
Eftersom jag har en ganska lång väg hem från centrala Stockholm så avlägsnade jag mig relativt tidigt efter showen. Jag hade dessutom mitt egna gig på Big Ben dagen efter att tänka på. Jag hade inte repat in den ordentligt och inte heller tagit tid för att se ifall jag behövde kapa något. Jag visste nämligen att jag inte skulle få mer än högst 6 minuter och därmed kändes det ganska logiskt att hålla koll på exakt hur lång min förment komiska tirad var, därför kände jag att jag behövde lite egentid dagen efter. Dessvärre sov jag inte särskilt bra den natten och lyckades inte driva ur min vidriga kropp ur sängen förrän klockan 15:00 nästa dag! Saken gjorde ju inte bättre utav det faktum att min första genomgång av rutinen inför kvällen tog åtta och en halv minut!
 
Jag repade in den mer, för att kunna dra igenom den snabbare, samt kapade och putsade till skämten i den och efter tre timmars enträget arbete hade jag lyckats få ner den till 6 minuter. Sedan fick jag trycka i mig något att äta för att sedan rulla ner till pendeln i all hast, kliva av på Stockholms södra station och älga Folkungagatan ner för att hinna i tid. Vilket jag också gjorde.
 
Tisdagskvällens lineup, minus ett tillägg i sista minuten

Något som gjorde kvällen extra kul var att både Hampus och Jonas Strandberg* skulle köra samma kväll. För övrigt så var både Felicia från gårdagen samt Simon Gärdenfors (även känd som musiker och serietecknare) på plats för att köra, så även ifall mitt set blev värdelöst så skulle jag åtminstone få chansen att se riktigt bra standup, vilket helt ärligt är en jävligt bra tröst, i min värld.
*En annan vän till mig, som jag nämnt i flera tidigare inlägg
 
En liten grej som jag måste få klaga på är dock regeln om att komikerna ska presentera varandra, vilket är en regel som jag respektfullt har följt genom att leta upp personen som uppträder efter mig och bett dem att skriva upp sitt eget namn på en fusklapp, ifall jag skulle glömma det. Men under mina två senaste uppträdanden på Big Ben så har komikern innan mig glömt bort mitt namn och knappt introducerat mig alls. Förra veckan var det "Robin... öhm... ja, Robin!" och den här veckan var det "Va? Robin... Va? Gubb... Jaså, GRUBB... Va? Ström... okej; en varm applåd!". Inte för att det spelar en särskilt stor roll, men jag tycker att det minsta man kan göra, ifall man på något sätt misstänker att man har ett relativt dåligt namnminne, så kan man väl göra som jag och skriva ner personens namn? Jag tycker att man kan vara lite bussig och bjuda på det.
 
Hur som helst så gick jag på scenen efter min så kallade presentation och lyckades åtminstone få ett litet skratt genom att skämta om det. Resten av rutinen satt rätt bra, även om jag hade förväntat mig en bättre reaktion ifrån publiken. Det var väl inget dåligt gig, men det var heller inget av mina bättre. Ska man se det från den ljusa sidan så har jag ju åtminstone officiellt uppträtt tillräckligt mycket för att kunna använda uttrycket "inte ett av mina bättre", utan att det för den sakens skull gick särdeles dåligt.
 
 Objektiva nyheter från Avpixlat: ALBAN MÖRDAR PÅ SÖDERKROG (med sina skämt)

Dessvärre så kan jag dock inte sluta tänka på att jag fick fler komplimanger för min Plan 9 from outer space-tröja - som jag hade på mig under kvällen - än vad jag fick för mitt uppträdande. Det säger mig två saker; att jag umgås med sköna människor och att gårdagens gig inte var ett av mina bästa.
 
Felicia, Jonas och Simon var skitroliga, som ovanligt. Jonas drog ett skämt som fick någon i publiken att skratta hysteriskt i en halv minut och Simon spenderade cirka 8 minuter med att skämta om bajs*. Sedan, efter showens första halva, gick vi alla bort till klubben Maffia Comedy på Baras Backe, där Felicia, Hampus och Simon skulle köra under andra halvan, medan Elinor Svensson - en till svinrolig komiker - agerade konferencier. Denna gång använde Simon samtliga fem minuter till att skämta om bajs och baserat på båda hans uppträdanden under tisdagskvällen så verkar det som att bajs är ett väldigt uppskattat ämne från publiken. Lägg sedan till att det är osedvanligt roliga bajsskämt!
*Innan showen får publiken skriva förslag till ämnen på lappar och en hade skrivit just "bajs"
 
Jonas massakrerar på Big Ben

Therese Sandin var headliner och avslutade kvällen med ett grymt set. Efteråt gick vi alla upp på övervåningen och drack till. Jag insåg att jag äntligen känner mig bekväm med att umgås med andra komiker utan att känna att jag måste säga något roligt hela tiden, en lättande tanke som jag även luftade för Jonas någon gång under kvällen.
 
Jag blev dessutom igenkänd som komiker på Baras Backe! Det är faktiskt första gången som det händer, även om det var under mindre än glamorösa omständigheter. Jag stod i baren och skulle beställa en öl innan jag gick vidare upp till övervåningen, när plötsligt en överförfriskad ung man knackade mig på axeln. Jag vände mig om med en frågande blick.
"Shit, är ni här hela gänget eller?" sluddrade han uppsluppet.
"Vilka då?" frågade jag.
"Asså, ni komiker från Big Ben!"
Som sagt så var det inte ett glamoröst möte; han kände inte till mitt namn, han ville inte ha en autograf, han ville inte ta en bild, han ville inte bjuda på en bärs eller ens beröma mig för ett bra gig, utan han kände helt enkelt att jag borde få ta del utav den förundran han kände över att så många av komikerna som uppträtt på Big Ben endast någon timme tidigare på något sätt färdats genom tid och rum ända bort till en klubb 10 minuter därifrån. Men det spelar ingen roll; han kände igen mig, vilket innebär att jag måste ha gjort någon form av intryck på honom och det kan ju aldrig vara dåligt. Såvida han inte kände igen mig på grund av min Plan 9 from outer space-tröja.
 
"Nice call-back, you foxy earthling..."

Nå väl, som det ser ut just nu så har jag inget nytt gig inbokat förrän den 14e december, återigen på Big Ben denna gång. Dock blir detta på en söndag, vilket är en mycket bättre kväll att köra på, enligt andra komiker. Men det är en ganska lång bit kvar dit, så jag ska försöka boka in fler gig innandess.

Nivellering

Det har faktiskt hunnit hända en hel del sedan jag uppdaterade den här bloggen senast, även fast det inte var mer än blott och bart 6 dagar sedan. Kanske inte på en så pass grandios skala att man skulle kunna göra en matiné a lá Indiana Jones baserad på dem, men det har väl aldrig hindrat mig ifrån att tillhandahålla internet med hyperboliska - för att inte tala om svulstiga - referat över mina eskapader? Nej, så; ta ett djupt andetag så djupdyker vi ner i min självbespeglande värld!
 
Först och främst vill jag dock bara få sagt att jag var på julklappsjakt i lördags och kan numera stolt* kungöra att jag har införskaffat två stycken lysande presenter. Eftersom jag inte vill förstöra överraskningen för recipienterna till dessa klappar så kan jag dessvärre inte gå avslöja något just nu, hur mycket jag än önskar att jag kunde, men ni kan tro mig på mitt ord när jag säger att jag definitivt kommer att yppa mer om dessa presenter tätt efter jul. Allvarligt; det hade ni också gjort.
*Snarare "självbelåtet", om jag ska vara ärlig...
 
Men nu till de verkliga nyheterna; jag har haft två stycken standupgig den här veckan; i måndags var jag inbokad på Andralång Comedy i Göteborg* och igår var jag inbokad för ännu ett gig på Big Ben i Stockholm. Jag har inte varit i Göteborg sedan i mars och i ärlighetens namn så har jag faktiskt inte känt tillstymmelsen av ett sug efter att åka tillbaka dit på sistone heller. Men när jag såg att man kunde boka in sig för gig via Standupbokaren så tänkte jag att det kunde vara en bra idé. Man blir ju inte en namnkunnig komiker genom enbart uppträda på ett och samma ställe. Så i söndags pallrade jag mig upp okristligt tidigt på morgonen för att hinna med tåget med den billigaste biljetten som jag kunde få tag i.
*För övrigt klubben där jag gjorde min standupdebut i januari
 
Ett foto som rättmätigt speglar mitt sinnestillstånd under tågfärden ner

Väl på plats var en man i 25-årsåldern med skepparkrans rökandes en pipa det första som jag fick syn på; var inte detta Göteborg så är jag guldmedaljör i getskändning! Men i vilket fall som helst var klockan nu cirka 12:30 och planen var att jag skulle slagga på John Båt*s soffa söndag och måndag, för att sedan vända på klacken och åka hem igen på tisdag, med ett tåg som hade utlovat ankomst till Stockholms centralstation klockan 19:00, vilket innebar att jag skulle få lägga på ett extra kol för att hinna ner till Big Ben innan klockan 19:30 - förutsatt att det inte blev några förseningar i tågtrafiken! Men mer om det senare...
*En vän till mig, som även är en briljant musiker
 
Varenda gång jag är i Göteborg så dras jag först och främst - likt en präst avsatt från sitt ämbete till dagiset närmast Systembolaget - till Movieline*. Eftersom jag är en gigantisk filmnörd så kan jag lätt spendera över en timme i den butiken helt vankelmodig över vilka filmer jag ska lägga till i min samling*. Jag plockar i regel på mig film för runt 800 spänn innan jag tvingar mig själv att lägga tillbaka några titlar för att få ner prisnivån till något mer förskonande för plånboken*. Det kan låta som om jag får betalt för att göra reklam för dem, men så är icke fallet. Som sagt så är jag en gigantisk filmnörd och när man i egenskap av en sådan stöter på något som idag är så pass sällsynt som en filmbutik med ett gigantiskt utbud och rimliga priser så ser jag det som min plikt att få ut informationen till samhället, pro bono!
*Denna gång var inget undantag
 
Köp dig en film och bjud på ett flin

Denna gång bestämde jag mig för att köpa skräckfilmsklassikern "Hajen" (steelcase edition!), Federico Fellinis självadresserade kärleksbrev "", Bernardo Bertoluccis mastodontepos "1900", den galghumoristiska skandalfilmen "Brakfesten" samt en film som jag har letat efter i flera år och nu äntligen har lyckats lägga vantarna på: John Carpenters kultförklarade satirskräckis "They live"! Efter det att jag kom hem ifrån giget på Big Ben igår så slog jag mig ner framför TV:n och tog mig en titt på den sistnämnda filmen. Lakoniskt beskrivet så är det en omåttligt övertydlig satir över hur media styr och underkuvar medel- arbetar- och underklassen, med rymdmonster som extra krydda. Och ja; det är exakt lika awesome som det låter! Lägg därefter till att filmen både innehåller en hela 5 minuter (!) lång street fight mellan Roddy Piper och Keith David och repliken "I have come here to chew bubblegum and kick ass... and I'm all out of bubblegum!".
 
Men detta om detta; jag gick vidare till John Båt och som vanligt så var det jävligt kul att hänga med honom. Han spelade upp musik som han har jobbat på under den senaste tiden och vi satt och spånade idéer till en humoristisk* julkalender som vi kom på för några år sedan, men som kvickt föll i glömska. En aning esoteriskt kan jag säga att jag kommer att ha frasen "24-timmarsställe som aldrig stänger; de e najs!" på hjärnan i flera veckor.
*Beroende på hur man tolkar ordet "humor"
 
Dagen efter sov jag ganska länge, med tanke på att det var tämligen svårt att sova bekvämt på soffan, men när jag väl vaknade så spenderade jag flera timmar i Johns lägenhet med att repa in kvällens rutin*. Jag lämnade även lägenheten med gott om tid att avvara, för att få frisk luft och förhoppningsvis komma in i en lugn sinnesstämning. När jag väl klampade in på On Stage så märkte jag att det inte hade varit till överdrivet stor nytta; jag var nämligen lika nervös och skakig som vanligt. Det blev inte mycket bättre av att Filip - som sköter Andralång comedy - berättade att jag var först ut på scen.
*Som var helt nyskriven och aldrig testad på en publik
 
Lite Ed Hopper över det hela, inte sant?

Jag fick även veta att Petrina Karlsson var där för att uppträda, vilket absolut inte hade stått på Standupbokaren. Helt plötsligt kändes jag mig lite mer nöjd över att gå på först, med tanke på att jag åtminstone slipper vara den stackars olyckliga själen som måste följa henne. Hon är nämligen så jävla rolig att det inte finns en chans i helvete att min nyskrivna rutin kommer att mäta sig med något som hon kommer att dra.
 
Showen drog igång och efter en osedvanligt kort inledning av konferencieren Filip så kallades jag upp på scenen. Jag måste erkänna att jag inte är nöjd med resultatet. Visst fick jag en del skratt från publiken, men inte alls lika decibelstarka som jag hade hoppats på. Jag fick förstås en del ryggdunkar från de andra komikerna - däribland Petrina - men skeptisk och osäker som jag är så har jag svårt att avgöra ifall dessa var uppriktiga eller endast uppmuntrande. John var dock uppriktig på ett sätt som endast en riktig vän kan vara och sa "Du knöt ihop det bra på slutet med en go' poäng, men resten var väl inte så jättebra". Hampus* hann inte till On Stage i tid till att se mitt uppträdande, så han hade följaktligen inga åsikter. Det var dock jävligt kul att träffa honom igen och få en chans att se honom köra standup igen, vilket alltid är lika roligt. Jag kanske borde testa rutinen någon annanstans innan jag skrotar den, den kanske helt enkelt innehöll för få ordvitsar för Göteborg?
*Hampus Algotsson, en komiker tillika standupentrepenör som jag lärde känna när jag började med standup
 
Petrina var - naturligtvis - fullständigt hilarious!
 
"Har ni hört den om zebran hos optikern...?"

Efteråt var det i alla fall dags att dra ut i natten. Först slog jag och John följe med en två personer, varav den ena hade gjort sin standupdebut under kvällen, men de pinnade hem relativt tidigt. Sedan träffade vi på en klasskamrat till John och hennes väninna på Brygghuset, men även de gick hem ganska kort efter att vi hade anslutit oss*. Men jag har alltid hållit fast vid att Göteborg är en stad som aldrig missunnar sina besökare ett udda människomöte. Denna gång var inget undantag!
*Jag börjar ana ett tema här
 
När Brygghuset väl stängde så träffade vi på en skäggbeprydd man i keps precis vid Järntorget som vi började prata med, ända fram till klockan var 4 på morgonen. Trots att ha talat med honom under en så pass ansenlig tid så kan jag bara konstatera två saker om honom; han var väldigt duktig på att freestyla och han var en av de största topparna* som jag någonsin har träffat. För varje berättelse eller anekdot som jag - eller någon annan tillstädes för den delen - drog så hade han minst tre på lager att toppa med.
*En som ständigt måste trumfa andras historier och påstående med något ännu värre
 
Jag berättade att jag varit arbetslös under en tid, han kontrade med att han har varit miljonär och sumpat alla sina pengar vid 4 olika tillfällen. Jag berättade att jag uppträtt tillsammans med Al Pitcher och Nour El Refai, han kontrade med att han var nära vän med Mårten Andersson och Simon Gärdenfors*. Jag berättade att jag hade sovit på en obekväm soffa föregående natt, han kontrade med att han hade delat säng med tre kvinnor föregående natt och råkat kissa ner dem i sömnen. Snubben hade dessutom med sig sin hype man/gimp, som han vände sig till då och då med orden "Visst är det så?", varpå killen pliktskyldigt och utan inlevelse betygade "Ja, så är det".
*Känd från hiphopprojekten Las Palmas och Far & Son, även serietecknare och komiker
 
Från vänster till höger: Topparen, hans man servant och John Båt

Jag fick för övrigt chansen att visa bilden här ovan för Simon, eftersom han uppträdde på Big Ben igår, och han sa att han förvisso kände igen killen, men kunde inte komma på riktigt vem det var. "Nära vän", you say?
 
Sedan lyckades vi fastna i rundsnack med en etiopisk taxichaufför på 7Eleven, så vi var inte hemma förrän klockan halv sex på morgonen. Jag försökte sova så jävla länge jag bara kunde, eftersom jag visste att jag behövde tågresan hem för att gå igenom min rutin till Big Ben i andanom, eftersom jag skulle bli tvungen att jäkta iväg så fort tåget rullat in på stationen. Som en bakfull gengångare stolpade jag igenom pissregnet i Blöteborg för att hinna med tåget tillbaka hem. Jag kan avslöja att det inte blev överdrivet mycket repeterande på tåget, utan mestadels debilt blängande ut i utrymmet mellan här och där. Självklart varvat med oro över förseningar i tågtrafiken, vilket skulle ha fuckat upp allt!
 
Jag lyckades hålla mig tillräckligt mycket vid medvetande för att hålla koll på att tåget rullade in till Stockholms centralstation på utsatt tid och bestämde mig för att helt sonika öva in rutinen på vägen till Big Ben, eftersom jag - som nämnt i ett tidigare inlägg - turligt nog inte sticker ut överdrivet mycket i Stockholm som en skäggig och groggy kuf som mumlar halvhögt för sig själv. Jag hade även vissa förhoppningar på att jag skulle få börja relativt sent, för att få extra tid att förbereda mig. Vilket jag även fick.
 
Dodes'ka-den, dodes'ka-den, dodes'ka-den...
 
Väl på plats träffade jag Tomas Bonderud*, som återigen berömde mig för mitt senaste gig på Big Ben. Jonas Strandberg anslöt sig strax och jag tyckte det skulle bli jävligt kul att uppträda tillsammans med honom för första gången sedan i januari. Dock kändes det inte lika hett att behöva gå på efter en så pass grym komiker som Simon Gärdenfors, men som tur var var det både en paus samt två komiker mellan hans uppträdande och mitt. Till slut var det dock dags för mig att inta scenen, denna gång med en helt annan rutin än den jag hade dragit i Göteborg, och jag gjorde vad jag kunde för att glömma bort gårdagens publik och fokusera mig på kvällens uppträdande.
*Mannen bakom Big Ben Standup Comedy
 
Jag kan lugnt säga att det gick jävligt mycket bättre än vad det hade gjort i Göteborg. Publiken var på bra humör, hängde med i referenserna och jag fick till och med några spontana applåder. Jag är inte helt säker på ifall jag valde att avsluta med rätt skämt, eftersom folk nästan satte skrattet i halsen*. Men jag fick åtminstone en stark reaktion, vilket kan vara bra i sig eftersom man gör ett intryck. Förhoppningsvis inte av avsky och förakt, men så pass illa kan det omöjligen ha varit.
*Det är ju faktiskt ett av de mest makabra skämten som jag har
 
 Jonas absolverar publiken med det gudomliga ljuset. Och asgrym standup!

Efter showen stötte jag och Jonas återigen ihop med Tomas, som gav oss båda beröm. Han sa att jag verkligen har talang och att jag borde försöka boka in mig på så många gig som möjligt. Sedan sa han att jag borde ha en sak i åtanke för när jag blir känd. Jag önskar att jag kunde komma ihåg vad fan det var, för jag zonade ut ganska rejält efter det orden "När du blir känd...". Inte "om"; "när"! Detta från snubben som driver en av Stockholms största standupklubbar, där många av dagens stjärnor på den svenska komikerhimlen har startat sina karriärer! En blyg och osäker halvjugge från det lilla pisshålet Märsta kan fan få hybris för mycket mindre!
 
Sedan tog jag den långa pendelresan hem till min ungkarlsetta i den nordligaste utkanten av Stockholms län och åt billiga nudlar framför "They live" i kalsongerna, innan det var dags att sova inför dagens pass på mitt jobb som boendestödjare på ett serviceboende. En ödmjukande kombination av vardagshändelser.
 
PS. Extra credd till John Båt, som tog bilden av mig på Andralång comedy. DS.
 
PPS. Mina (hittills) kommande gig på Big Ben är 25/11 (tillsammans med ovannämnde Hampus Algotsson!) och 14/12 DDS.

Diogenes

Sedan mitt vikariat på socialtjänsten gick ut i början av september så har jag sökt runtomkring 150 stycken jobb. Hittills har jag endast blivit kallad på intervju till tre av dem. Ifall jag inte missminner mig så har jag redan skrivit om det första jobbet - som var boendestödjare på ett serviceboende för folk med autism. Utöver det så har jag även varit på intervju på socialtjänsten i Bromma och samt socialtjänsten i Enskede/Årsta/Vantör, både två i förra veckan.
 
Begrundare i Bromma
 
 
Intervjun i Bromma var nog en av de absolut kvickaste jag har varit med om i hela mitt liv. Den började klockan 15:30 och jag var ute ut byggnaden igen innan klockan hade hunnit slå fyra! Som ni förmodligen kunnat gissa er till så kändes detta inte helt okej och faktum är att jag fortfarande inte har hört av dem. Jag passade på att åka in till stan och flanera lite, kanske till och med försöka få idéer till julklappar, men det enda som jag tog med mig hem ifrån den utflykten var en bok till mig själv.
 
Jag såg den inne på Pocketshop och jag mindes att jag hade lånat ut den från biblioteket i Göteborg under min studenttid för x antal år sedan, men att jag inte hade hunnit läsa den på grund av studier*. Jag talar om Thomas Pynchons roman "Buden pånummer 49" (engelsk titel "The crying of lot 49") och min nyfikenhet över att läsa Pynchons romaner har fått nytt liv på sistone på grund av två anledningar; dels för att "Inherent Vice" - den första filmversionen utan någon av hans romaner - snart har premiär och för att jag läste att han var en av huvudkandidaterna till årets Nobelpris i litteratur. Jag har tyvärr inte läst en enda av hans böcker i dagsläget, men nu har jag i alla fall den här i min privata samling, plus att jag gav min äldre bror ett exemplar av "Gravitationens regnbåge" i julklapp för några år sedan.
*Duh...
 
 Vitterhet
Dagen efter var det återigen dags för en intervju och jag begav mig bort till Globens tunnelbanestation och gick mot Slakthusområdet, där byggnaden för socialtjänsten i Enskede/Årsta/Vantör tydligen står. Den här intervjun var lite av ett unikum den med, eftersom jag hade blivit kallad tillsammans med en annan sökande. De hävdade att detta var för att spara tid, eftersom de endast behövde dra igenom presentationen av organisationen en gång på det sättet*. Sedan fick jag gå ut och vänta i lunchrummet medan den andra sökande blev intervjuad. Detta var dessutom runt lunchtid och för att maximera kymigheten så fick jag presentera mig och förklara min närvaro för alla som anslöt sig till lunchrummet under den tiden, även fast jag försökte göra mig något så när osynlig genom att gömma mig i min nyförvärvade Pynchonroman.
*Jag, å andra sidan, anser detta vara tämligen idiotiskt, eftersom det vore bättre att få en introduktion till verksamheten när man väl blivit anställd!
 
När det var dags för min intervju tänkte jag att romanen kanske hade oanade fördelar, eftersom en av intervjuarna uppsluppet frågade mig om vad det var jag läste. Jag grävde djupt ner i de kunskaper jag har om Pynchon och berättade lite kort om min bok. Jag tänkte att jag kanske skulle framstå som mer intelligent. I vilket fall som helst började de alltigenom breda och abstrakta frågorna att hagla och jag hatar verkligen att behöva svara på sådana frågor. "Här på arbetsplatsen gör vi blablabla och blablabla vilket innebär blablabla så man måste tänka på blablabla. Hur ser du på det?". JAG VET INTE! Det är väl ett ofrånkomligt faktum, eftersom ni säger att det är så, men frågan är vad ni vill att jag ska kommentera på? Ifall jag håller med? Ifall jag har ett problem med det? Ifall jag har några idéer på lösningar?
 
Jävla dönickar...
 
Skoj för hela familjen
I vilket fall som helst så har jag haft tre stycken intropass på boendet den här veckan och jag måste säga att det inte känns så tokigt. Det trista är just att jag just har skuldsatt mig för att skaffa mig en utbildning som gör mig överkvalificerad till jobbet samt att det inte är en fast tjänst på 100%. Men efter mitt senaste gig på Big Ben så har jag faktiskt börjat fundera på en sak.
 
Jag tänker att det kanske inte vore helt fel med en deltidstjänst just nu? Jag menar, så jag kan betala hyra och alla bestyr - förhoppningsvis lite mer - för att sedan kunna ägna mig mer åt standupen? För jag kan lugnt säga att jag inte har mått lika bra under det senaste året som när jag höll på med standup i slutet av min studietid och i och med pressen och tidstyglarna som mitt förra jobb medförde så har jag inte kunnat syssla med det på ungefär ett halvår. Jag menar; jag är ju inte lastgammal, så varför inte ta lite tid åt att försöka uppnå mina drömmar? För även ifall jag misslyckas så behöver jag inte undra vad som kunde ha hänt när jag sitter i mina nedbajsade blöjor framför Melodifestivalen i allrummet på det nedgångna och skandalomsusade äldreboendet som min skrala pension har säkrat åt mig i framtiden.
 
I dagsläget har jag tre inbokade gig; ett på Andralång comedy (klubben där jag gjorde min scendebut!) i Göteborg den 17e november, samt två gig på Big Ben den 18e samt 25e november. Till dessa tre har jag dessutom förberett tre olika rutiner att köra, varav en av dem enbart består av material som jag aldrig har prövat på scenen förut. Det kan dock bli så att jag missar giget på Big Ben den 18e, eftersom jag kommer från Göteborg med tåg klockan 19, så ifall tåget blir försenat så blir jag tvungen att ställa in.
 
I'm on the move...

Så jag har bokat in mig på en massa arbetspass på boendet i november och december, samt ställt mig i kö för att uppträda på Big Ben ett antal gånger under den kommande månaden. Jag ska nog försöka hitta gig på andra klubbar också, man måste ha samma inställning som en blottare; det är alltid bra att synas så mycket som möjligt!
 
Så på söndag bär det av till Göteborg och innan dess så ska jag träffa Kristin i Uppsala imorgon - för första gången på vem fan vet hur många hur - och sedan tar jag itu med lite julklappsbetyr på lördagen. Generös och omtänksam = check! Ödmjuk gangstarr = go fuck yo'self!