Periferi
Därest jag icke missminner mig så var det Eisenstein som sade att den första scenen i en film bör innehålla något som skakar publiken och fångar dess uppmärksamhet. I det fall att denna princip kan tillskrivas blogginlägg så bör jag inleda detta inlägg med något sällsamt storartat, men eftersom mitt liv utgår ifrån det lilla myggkadavret på Sveriges atlas vid namn Märsta* så upplever jag händelser av den kalibern ytterst sällan. Så ni kan väl istället föreställa er en T-rex som rider en atombomb rakt in i solen? Vad sägs om den uppmärksamhetsfångaren?
*Som i "Välkommen till Märsta - har du kört fel, din stackare?"
Hur som helst så var jag och såg Tomas Andersson Wij uppträda på Rival i fredags. Det var faktiskt min mammas idé*, själv jag endast hört ett par låtar av honom och missat samtliga intervjuer som han har genomfört på Teater Brunnsgatan Fyra. Men eftersom det är mycket trevligare att ha något att göra - speciellt under den hemska månaden november - än att sitta hemma och avsky hösten så följde jag med mamma*. Jag måste säga att jag verkligen blev nöjd med kvällen. Konserten började dock med att gitarristen, som tydligen också var en soloartist, agerade förband med endast elgitarr och sång. Han var en väldigt skicklig gitarrist, men dessvärre tyckte jag inte att sångerna var minnesvärda (plus att texterna ofta kändes krystade och pretentiösa). Men sedan äntrade resten av bandet scenen, följt av huvudmannen själv. Tomas Andersson Wij har en väldigt bra sångröst och det var åtminstone ett par textrader i varje låt som gjorde ett starkt intryck. Jag har sedan dess börjat lyssna mer på honom via Spotify och börjar nästan bli ett fan.
*Japp; jag är gangsta
Tomas Andersson Wij framför "Jag är på väg till dig"
Mitt i showen började dock ljudet att krångla, vilket ledde till en tio minuters paus så att ljudteknikern skulle kunna fixa till det hela. Jag måste erkänna att det faktiskt var skönt med en kort bensträckare, eftersom utrymmet vid min sittplats lämnade en del att önska. En annan trevlig detalj med Rival är att man får ta med sig drycker - även alkoholhaltiga - in i lokalen. Sedan när showen var till ända och det var dags att dra sig tillbaka så framgick det med tydlighet hur pass hög procenthalt av hipsters som publiken bestod av, eftersom det låg ymnigt med urdruckna glas rödvin överallt.
Jag jobbar även vidare på serviceboendet och det känns som om jag börjar komma in i gängorna lite nu. Jag har fått delegering till att hjälpa två av de tre boende med receptbelagda mediciner med sitt intag. Den tredje distriktssköterskan som jag måste kontakta är nämligen sjuk. Men utöver detta trivs jag hittills på det nya jobbet; arbetskollegorna verkar trevliga och hjälpsamma, de boende verkar inte vara svårhanterliga och eftersom tjänsten endast är på 70% så får jag ju tid över till min standup.
På tal om standup så var jag och såg en vän vid namn Hampus Algotsson köra på en klubb som heter Edge Comedy inne på puben Monks på Sveavägen. Jag har aldrig varit inne där, men jag kan ju direkt säga att du får se till att ha mycket jävla deg i plånboken om du hade tänkt hänga där en kväll, för priserna var inte nådiga. Till råga på allt ligger stället tvärs över gatan från en kyrkogård; som uppbäddat för skratt och glada miner!
Hampus dräper på Edge
Publiken verkade ganska svårtflörtad, inte minst på grund av det faktum att de flesta inte verkade vara där för humorns skull. Fast Hampus gjorde ett väldigt bra jobb och lyckades nå ut till de flesta i publiken, vilket var väldigt imponerande. Jag hade verkligen känt mig skakig av att behöva gå upp på scen och försöka vara rolig i ett sådant rum, förmodligen så till den grad att jag hade glömt bort mitt material och sedan runnit av scenen och ner i närmsta kloak. Men nog med nedvärderande propaganda mot mig själv; Hampus var, som sagt, riktigt bra och det var även Felicia Jackson, som jag har sett köra på Big Ben ett par gånger tidigare.
Eftersom jag har en ganska lång väg hem från centrala Stockholm så avlägsnade jag mig relativt tidigt efter showen. Jag hade dessutom mitt egna gig på Big Ben dagen efter att tänka på. Jag hade inte repat in den ordentligt och inte heller tagit tid för att se ifall jag behövde kapa något. Jag visste nämligen att jag inte skulle få mer än högst 6 minuter och därmed kändes det ganska logiskt att hålla koll på exakt hur lång min förment komiska tirad var, därför kände jag att jag behövde lite egentid dagen efter. Dessvärre sov jag inte särskilt bra den natten och lyckades inte driva ur min vidriga kropp ur sängen förrän klockan 15:00 nästa dag! Saken gjorde ju inte bättre utav det faktum att min första genomgång av rutinen inför kvällen tog åtta och en halv minut!
Jag repade in den mer, för att kunna dra igenom den snabbare, samt kapade och putsade till skämten i den och efter tre timmars enträget arbete hade jag lyckats få ner den till 6 minuter. Sedan fick jag trycka i mig något att äta för att sedan rulla ner till pendeln i all hast, kliva av på Stockholms södra station och älga Folkungagatan ner för att hinna i tid. Vilket jag också gjorde.
Tisdagskvällens lineup, minus ett tillägg i sista minuten
Något som gjorde kvällen extra kul var att både Hampus och Jonas Strandberg* skulle köra samma kväll. För övrigt så var både Felicia från gårdagen samt Simon Gärdenfors (även känd som musiker och serietecknare) på plats för att köra, så även ifall mitt set blev värdelöst så skulle jag åtminstone få chansen att se riktigt bra standup, vilket helt ärligt är en jävligt bra tröst, i min värld.
*En annan vän till mig, som jag nämnt i flera tidigare inlägg
En liten grej som jag måste få klaga på är dock regeln om att komikerna ska presentera varandra, vilket är en regel som jag respektfullt har följt genom att leta upp personen som uppträder efter mig och bett dem att skriva upp sitt eget namn på en fusklapp, ifall jag skulle glömma det. Men under mina två senaste uppträdanden på Big Ben så har komikern innan mig glömt bort mitt namn och knappt introducerat mig alls. Förra veckan var det "Robin... öhm... ja, Robin!" och den här veckan var det "Va? Robin... Va? Gubb... Jaså, GRUBB... Va? Ström... okej; en varm applåd!". Inte för att det spelar en särskilt stor roll, men jag tycker att det minsta man kan göra, ifall man på något sätt misstänker att man har ett relativt dåligt namnminne, så kan man väl göra som jag och skriva ner personens namn? Jag tycker att man kan vara lite bussig och bjuda på det.
Hur som helst så gick jag på scenen efter min så kallade presentation och lyckades åtminstone få ett litet skratt genom att skämta om det. Resten av rutinen satt rätt bra, även om jag hade förväntat mig en bättre reaktion ifrån publiken. Det var väl inget dåligt gig, men det var heller inget av mina bättre. Ska man se det från den ljusa sidan så har jag ju åtminstone officiellt uppträtt tillräckligt mycket för att kunna använda uttrycket "inte ett av mina bättre", utan att det för den sakens skull gick särdeles dåligt.
Objektiva nyheter från Avpixlat: ALBAN MÖRDAR PÅ SÖDERKROG (med sina skämt)
Dessvärre så kan jag dock inte sluta tänka på att jag fick fler komplimanger för min Plan 9 from outer space-tröja - som jag hade på mig under kvällen - än vad jag fick för mitt uppträdande. Det säger mig två saker; att jag umgås med sköna människor och att gårdagens gig inte var ett av mina bästa.
Felicia, Jonas och Simon var skitroliga, som ovanligt. Jonas drog ett skämt som fick någon i publiken att skratta hysteriskt i en halv minut och Simon spenderade cirka 8 minuter med att skämta om bajs*. Sedan, efter showens första halva, gick vi alla bort till klubben Maffia Comedy på Baras Backe, där Felicia, Hampus och Simon skulle köra under andra halvan, medan Elinor Svensson - en till svinrolig komiker - agerade konferencier. Denna gång använde Simon samtliga fem minuter till att skämta om bajs och baserat på båda hans uppträdanden under tisdagskvällen så verkar det som att bajs är ett väldigt uppskattat ämne från publiken. Lägg sedan till att det är osedvanligt roliga bajsskämt!
*Innan showen får publiken skriva förslag till ämnen på lappar och en hade skrivit just "bajs"
Jonas massakrerar på Big Ben
Therese Sandin var headliner och avslutade kvällen med ett grymt set. Efteråt gick vi alla upp på övervåningen och drack till. Jag insåg att jag äntligen känner mig bekväm med att umgås med andra komiker utan att känna att jag måste säga något roligt hela tiden, en lättande tanke som jag även luftade för Jonas någon gång under kvällen.
Jag blev dessutom igenkänd som komiker på Baras Backe! Det är faktiskt första gången som det händer, även om det var under mindre än glamorösa omständigheter. Jag stod i baren och skulle beställa en öl innan jag gick vidare upp till övervåningen, när plötsligt en överförfriskad ung man knackade mig på axeln. Jag vände mig om med en frågande blick.
"Shit, är ni här hela gänget eller?" sluddrade han uppsluppet.
"Vilka då?" frågade jag.
"Asså, ni komiker från Big Ben!"
Som sagt så var det inte ett glamoröst möte; han kände inte till mitt namn, han ville inte ha en autograf, han ville inte ta en bild, han ville inte bjuda på en bärs eller ens beröma mig för ett bra gig, utan han kände helt enkelt att jag borde få ta del utav den förundran han kände över att så många av komikerna som uppträtt på Big Ben endast någon timme tidigare på något sätt färdats genom tid och rum ända bort till en klubb 10 minuter därifrån. Men det spelar ingen roll; han kände igen mig, vilket innebär att jag måste ha gjort någon form av intryck på honom och det kan ju aldrig vara dåligt. Såvida han inte kände igen mig på grund av min Plan 9 from outer space-tröja.
"Nice call-back, you foxy earthling..."
Nå väl, som det ser ut just nu så har jag inget nytt gig inbokat förrän den 14e december, återigen på Big Ben denna gång. Dock blir detta på en söndag, vilket är en mycket bättre kväll att köra på, enligt andra komiker. Men det är en ganska lång bit kvar dit, så jag ska försöka boka in fler gig innandess.
