Sanjuro

Då var det gjort; jag har officiellt klivit över tröskeln till fel sida av 30. Det känns faktiskt inte så farligt, så vida jag inte tänker på det. Vilket jag självklart gör konstant och då känns det förjävligt.
 
Jag tillbringade min 30e födelsedag på jobbet, där jag dessutom hade nattpasset. Dagen till ära hade en av de boende åkt på en rejäl förkylning som gjorde att han inte kunde göra något annat än att ligga i sängen och sova. Eller, nej, förresten, det är inte helt sant; han orkade också kissa ner sig totalt. Vilket han gjorde ett flertal gånger.
 
Har den äran till mig...
 
På fredagen jobbade jag sedan över ett par timmar i väntan på att bli avlöst och efteråt bar det hastigt iväg hem till Märsta för att inhandla det sista inför födelsedagsfesten som jag hade planerat på lördagen. Jag hade hyrt festlokalen på min fasters gård* och det enda som saknades var ingredienserna till pastasalladen som jag hade tänkt bjuda på samt den viktigaste beståndsdelen under kvällen; spriten! Jag menar, inte kan man förvänta sig att en (någorlunda) mentalt frisk människa ska behöva bli Yoda-gammal helt nykter?
*Min gård har ingen festlokal för hyresgästerna, så jag tog den närmsta som jag visste att jag hade tillgång till
 
Jag hade även fått en idé om att sammanställa en playlist med enbart låtar från mitt födelseår, 1985. Detta visade sig vara lättare sagt än gjort, eftersom 1985 var ett frukansvärt år för musik. Jag menar, nummer ett på Billboardlistan det året var Wham*! För att göra saken värre så kom jag på många bra låtar, som visade sig vara antingen från 1984 eller 1986, som en extra pissdroppe rakt i ansiktet. Som tur var kom jag på tillräckligt många låtar för en anständig playlist. Jag menar; glöm inte att band som R.E.M., The Smiths, The Cure och Echo and the Bunnymen släppte låtar det året.
*Sweet zombie jesus...
 
För övrigt så skulle detta bli första gången som jag anordnar en stor fest någonsin. Jag har aldrig riktigt brytt mig om att fira min födelsedag särskilt, men den här gången tänkte jag att det skulle bli en sak som jag kommer att ångra djupt om jag skippar. Om inte annat så kändes det som att det skulle kännas en aning enklare att kliva in i Jurassic Park-åldern omgiven av familj och vänner. Åtminstone så är det ännu en grej som jag gör för första gången det här kvartalet, i enlighet med mitt årslöfte (som finns att läsa om i ett tidigare inlägg).
 
Let's get it started in here!
 
Påtal om mitt nyårslöfte så (surprise!) tänker jag göra en liten revidering; de senaste par veckorna har jag varit en aning stressad med jobb, födelsedagsfest och ren och skär åldersångest och har därmed inte läst ut några böcker under den tiden. Jag har därför beslutat mig att stryka den delen av nyårslöftet, eftersom hela poängen var att mitt nyårslöfte skulle vara kul. När jag nu har missat två veckor - och inte känner mig på humör för att läsa en bok just nu heller - så känns denna del av löftet mer stressande och ångestframkallande än en rolig utmaning. Så jag tänker återgå till att läsa böcker när lusten faller på.
 
Ja ja; ni visste redan att jag har en golden retrievers viljestyrka.
 
Hur som haver; festen! Det gick väldigt bra och de flesta som blivit inbjudna dök upp, även några personer som jag inte har träffat på flera år! Jag kände mig en aning nedstämd äver det faktum att jag inte hann umgås och prata med alla lika mycket som jag hade velat, men så vitt jag såg hade alla trevligt. Jag fick även väldigt roliga presenter, till exempel presentkort från LiveIt (ett företag som säljer upplevelser) och Ticnet, så det verkar som att jag kommer att kunna gå på en hel del konserter och shower i år igen. Wowie zowie!
*Nej, det är inte en bordell
 
Det blev även en quiztävling mitt under festen, där gästerna fick svara på fleralternativsfrågor om hedersgästen, det vill säga mig*. Jag hade räknat med att många skulle komma på delad förstaplats med kanske sex eller sju rätt (för vem fan har lagt till exempel min favoritfilm på minnet? Eller favoritbok? Eller min största fobi?) så jag hade tagit med Bezzerwizzer för utslagsfrågor, men min kusin Emelie och moster Lena fick alla rätt, så det var bara att gå direkt till prisutdelning. De fick välja mellan en toffifee och hemliga lådan - i vilken det låg en toffifee.
*Tydligen kan jag vara så pass solipsistisk
 
At my most mysfarbror/programledare

Eftersom jag hade nyckeln till lokalen så var jag sist på plats, vilket betydde att jag kom hem väldigt sent. Nyckeln skulle återlämnas vid lunchtid dagen efter, så det var bara att kraschlanda några få timmar och sedan zombiehasa ner mitt 30-åriga kadaver till lokalen igen för att städa och snygga till. Fast självklart fick jag ju hjälp med det, jag är ju inte Stålmannen. Eller ens Lois Lane. Mer som Jor-El. Vilket inte alls är imponerande med tanke på att den snubben är död.
 
På kvällen var jag sedan inbokad för ett gig på Big Ben, men eftersom jag var så pass krackelibrankelbakis - vilket förvärrats genom lite sömn samt städning av lokalen - så avbokade jag min plats och gjorde ett magplask rakt ner i sängen igen. Min geniala plan var att vila upp mig för att sedan titta på Oscarsgalan, som gick av stapeln senare samma kväll. Eller; svintidigt på måndagmorgonen egentligen, eftersom den direktsänds ifrån Los Angeles.
 
"Varför skulle du utsätta dig själv för något sådant" kanske ni frågar (jag vet att jag frågar mig själv det), men faktum är att jag, under de senaste 15 åren, endast har missat Oscarsgalan 2 gånger*, även om jag har varit tvungen att gå upp tidigt dagen efter eller har varit tvungen att springa fram och tillbaka till toaletten på grund av vinterkräksjukan. Den här gången behövde jag inte vara på jobbet förrän 14 och hade dessutom ett kort pass, så det skulle bli en bagatell! Dessvärre var jag så pass idiotisk att jag redan glömt bort det faktum att jag är 30, vilket innebar att jag endast orkade se halva galan innan jag återigen var tvungen att krypa till kojs.
*2006 och 2014
 
Damn you all the way to hell, min ålderstigna men svinheta kropp!
 
Jag hann åtminstone se J.K. Simmons vinna Oscarn för bästa manliga biroll, vilket var jävligt nice. Alla som har sett honom i en film eller TV-serie kan inte förneka att han är seriöst jävla grym och det är egentligen lite av ett under att han inte har blivit nominerad tidigare (inte minst för sin minnesvärda insats i "Juno").
 
An Oscar? I want Spiderman!

Idag var jag tillbaka på jobbet igen. Another day, another dollar.

Nojs

Det här kommer att bli det sista inlägget som jag skriver i 20-årsåldern, eftersom jag imorgon* blir maddafakkin' 30 år lastgammal. Jag skulle kunna spela lugn och låtsas om att jag inte bryr mig om detta och att 30 enbart är siffran som logiskt följer 29, men de som känner mig - vilket samtliga läsare av denna blogg gör (varför i eldregniga homoerotiska innersta ringen av helvetets sjunde cirkel** är ni annars här?) - vet att jag bryr en hel jävla del om detta. Om inte annat så tror jag bestämt att jag skrev ganska otvetydigt om det i föregående inlägg. Om inte, så borde jag fanimej ha gjort det!
*Det vill säga torsdagen den 19e februari 2015; en dag som skall hugfästas i världens kollektiva känsla av sorg.
**Källa: Alighieri, Dante (1300)
 
Men nog om det (för tillfället); låt oss prata komedi!
 
Närmare bestämt i stand upform, för som ni alla vet vid det här laget så utövar jag denna dödliga konstform* och drömmer även om att en dag kunna göra det på ett professionellt plan. Sedan mitt senaste inlägg här i bloggen så har jag faktiskt uppträtt inte mindre än tre gånger! Och jag vet vad ni tänker; "Det låter som jävligt lite för en period på två veckor" och ni har fullständigt jävla rätt, tyvärr. Faktum är att jag ser mig om efter ett nytt jobb, ett som inte bara innebär kvälls- och nattpass, så att jag får fler kvällar ledigt till boka in gig.
*Ja, det är faktiskt möjligt att skratta sig till döds!
 
Samtliga tre gig har för övrigt varit på Big Ben, och jag har ett till gig inbokat redan nu på söndag på samma ställe, men jag har faktiskt även hört av mig till Ryan Bussell för en spot på hans klubb Crossfire och även lagt in en intresseanmälan till en ny klubb på Berns. I dagarna ska jag även försöka alstra ett par testiklar och skicka ett meddelande till Lazslo för en spot på Maffia.
 
Anyways; först och främst har vi mitt gig som timade den 8e februari, som var ett väldigt roligt gig. Inte minst på grund av att Hampus Algotsson - som jag lärde känna redan när jag började med stand up i Göteborg - var uppe i Stockholm för att giga. Det var jävligt kul att både umgås och se honom uppträda igen. Jag är fan avundsjuk på hur länge och väl han arbetar på sina rutiner - för att inte tala om hur jävla bra han gör det!
 
Hampus; straight outta Kristianstad!

Denna kväll körde jag en någorlunda uppdaterad variant av en rutin jag har med ett religiöst tema och om jag får lov att recensera mig själv så gick det riktigt bra. Jag hade till exempel länge haft en fixering som gick ut på att jag ville nämna filmen "Rambo 2" som en del av ett skämt och även ifall ingen förutom Jonas Strandberg verkligen uppskattade det så lyckades jag! Plus att folk skrattade åt mina punchlines, vilket är andemeningen med komedi.
 
Påtal om Jonas så uppträdde vi på samma kväll, bara två dagar senare. Denna gång hade dessutom Alex och Henrik* dykt upp för att peka och skratta. Vilket faktiskt är ett enormt stöd i komedibranschen, så jag älskar er för det! Innan Jonas gick upp på scenen förvarnade jag mina vänner att han skulle vara skitrolig. Vilket han - naturligtvis - var!
*Två gamla vänner, klasskamrater samt bandmates från Obehag
 
Jonas; han är komiker, inte televangelist. Men ge honom pengar ändå!

Jag var först ut* i andra akten och under pausen kom Tomas - som håller i klubben - fram till mig och sa "Ifall du vill köra mer än tiden som du fått så är det okej". Jag kände mig så jävla grym och hilarious och speciell ända tills jag insåg att andra halvan endast bestod av 4 komiker och att Tomas bara ville dryga ut showtiden en aning. I vilket fall som helst så tog jag vara på hans råd och både tog det lugnt samt slängde in några oplanerade skämt under mitt uppträdande. Detta, i symbios med vetskapen av att två gamla vänner satt i publiken och stöttade,  resulterade i ett av mina bästa gig någonsin!
*Efter konferenciern, såklart, jävla noob
 
Jag körde återigen en reviderad version av en äldre rutin, denna gång en som handlar och dejting och relationer. Ett intressant stycke fakta* är att denna rutin är den enda som fortfarande innehåller ett skämt från mitt allra första uppträdande. För er som har hört rutinen och undrar kan jag avslöja att det är skämtet om atombomben Little Boy.
*För vem vet jag inte...
 
Hampus Algotsson fotograferade mig på Big Ben. Snällt, va?
 
Det tredje giget var i tisdags, det vill säga den 17e februari. Den här gången skulle många oerhört roliga komiker dyka upp för att äntra scenen och få Big Bens överförfriskade gäster att vrida sig av skratt. Jag snackar inte enbart om den benämnde och stört roliga Jonas Strandberg utan även Michel Sanchez, Pelle Helgesson, Elinor Svensson och Al Pitcher! Och så klart jag.
 
Eller hur...?
 
How about "no!"? Tisdagens gig gick käpprätt åt helvete, jag lyckades få några fniss ur publiken, men inte så jävla mycket mer. Jag försökte säga till mig själv att alla komiker bombar och att vissa kvällar kan gå sämre än andra, även med samma material, men jag är inte överdrivet logisk i mitt stilla sinne. Hade jag varit det så hade jag ju aldrig startat den här bloggen, till exempel. Den typen av oförmåga att hantera motgångar gör mig extremt jävla skeptisk inför hur väl jag skulle kunna lyckas inom komikerbranschen, eftersom mycket av showbiz handlar om självsäkerhet. Och - självklart - en rejäl dos tur. Eller förmågan att kunna ligga sig till toppen.
 
Jag fick dock väldigt hugsvalande ord från både Pelle och Jonas, som sa att jag har roliga skämt på scen. Jonas gick till och med så pass långt att han hävdade att han blev inspirerad av mitt "Rambo 2"-skämt till att skriva sina skämt om "Motorsågsmassakern 4", som han hade massakrerat publiken med på tisdagen. Det var, i vilket fall som helst, en kommentar som värmde, och när han är en folkkär och namnkunnig komiker kommer jag att påminna er minst två gånger i veckan om att han sa det!
 
Jag fick dessutom se Al Pitcher fullständigt briljera på scenen. Sen vågade jag inte ens gå fram och prata med honom, även fast vi stod vid samma bord, men ändå.
 
Supersuddig bild av Al Pitcher på samma scen som jag uppträdde på samma kväll!

Nu på lördag har jag i alla fall tänkt hålla min 30-årsfest och jag var ute i måndags och inhandlade det mesta, det var typ systemet som vi inte hann med*. Jag har faktiskt ändrat min inställning till den här festen fram och tillbaka väldigt mycket under den senaste tiden - vilket även är anledningen till att inbjudningarna skickades ut en aning sent omsider - men jag hoppas på en väldigt rolig kväll. En vän till mig sa att det roliga börjar efter 30.
*Lugn; jag ska förbi på fredag, det kommer att finnas sprit
 
Ja, efter 29 år av tristess så borde det ju faktiskt vara dags för lite roligheter...
 
Ta bara en sån sak som att 29-åriga jag gick fram till en godisautomat på pendeltågsperrongen efter en ganska dålig dag på jobbet för att göra något så vuxet och värdigt som att köpa en mindre chokladkaka*. Sedan hände något som jag bara trodde inträffade i tecknade filmer; godisen fastnade i automaten.
*Insert random Willy Wonka-joke here!
 
Ögonblicket då mitt liv gick från "sorgligt" till "Looney Tunes"

Självklart reagerade jag som vem som helst som vandrat en kilometer i mina skor hade gjort; jag flippade och sparkade på maskinen tills min godis trillade ner ordentligt. Ifall ni undrar ifall jag inte bekymrade mig över väktares reaktion eller andra resenärers trivsel så kan jag säga så här; när de såg en lång, mörk och kraftig jugge stå och sparka skiten ur något var de bara glada över att det var ett livlöst objekt och inte dem själva.
 
Vi ses på andra sidan 30-strecket.

Kronologi

Med varma hälsningar från den norra delen av ett pisskallt och snöhärjat Stockholm. Under ett flertal dagar nu har vinterns yrväder besvärat lokaltrafiken och ofredat dess pendlare och det är just under såna perioder som man verkligen avskyr att man har en timmes resväg till sitt jobb - även när snöstormen inte fuckat upp hela jävla buss- och tågtabellen! Från måndag till och med onsdag var jag dessutom tämligen sjuk*, så ni får en chans att gissa hur pass sugen jag var på att bege mig ut och trotsa naturkrafterna på vägen till jobbet redan på fredag. Har ni gjort er gissning? Är ni redo för svaret? Här kommer det: inte det minsta lilla jävla dugg.
*En förkylning som gjorde att jag hostade så hårt och kopiöst att jag fick bultande huvudvärk
 
Det har - i korthet - varit min vecka, mer eller mindre. Först sjukdom och sedan jobb fredag, lördag, söndag, måndag och idag (tisdag, följaktligen). I fredags skulle jag egentligen ha varit ledig, men jag blev ombedd att komma in och täcka upp för en kollega, som också dukat under för en förkylning och på måndagen fick jag dessutom jobba över en och en halv timme, vilket är en lagom trevlig överraskning när man har haft nattpasset och inte vill något hellre än att snubbla hem till sin egen säng för att kunna få igen den sömn som man aldrig får under ett nattpass med sovande jour.
 
Allvarligt talat; sovande jour hamnar fan på en internationell tio i topplista av rent och skärt bullshit! Det är bara ett närigt och skitstövligt* påhitt för att hålla ner kostnaderna på nattpersonalen, eftersom vaken nattjour ger väldigt bra betalt medan sovande nattjour ger piss rakt i örat. Men newsflash; man kan inte sova ett skit under ett sådant nattpass, eftersom man är i beredskapstillstånd, så man är ändå vaken så gott som hela natten!
*Om det ens är ett riktigt adjektiv, men i det här fallet känns det 100% äkta
 
Däremellan har jag även hunnit med att läsa ut en till bok, i enlighet med mitt nyårslöfte. Denna gång blev det "Så fungerar samhället" av Eric Ericson och Anders Bennysson. Ericson har jag läst tidigare, då böckerna "Brev till samhället", en samling som bäst kan beskrivas som busringningar fast med e-mail, och "Till vederbörande", en kortare samling med humorösa noveller och skrifter, så jag är bekant med hans form av satir, som växlar mellan absurd och löjlig. Den här boken är skriven mer som ett informationshäfte om en fiktionell värld där konsumism målas upp som nyckeln till det utopiska samhället, kryddat med inte alltför subtila kängor mot religiös fundamentalism. Allt som allt var den rolig, men bitvis upprepande, med en anstrykning av Aldous Huxley och Monty Python.
 
Illustrationerna av Fredrik Tjernström är, för övrigt, ett stort plus

Annars har jag faktiskt inte haft särskilt mycket för mig och i ärlighetens namn har jag faktiskt inte ens känt för att ha något för mig, så pass apatisk har jag varit. Apatisk är nog kanske inte riktigt rätt ord, för det antyder en viss likgiltighet och känslomässig förlamning, men jag har känt mig nere. Man kan krita upp det till ett flertal faktorer; det pissiga vädret, vintermörkret, de sena arbetstimmarna, osäkerheten inför min så kallade karriär inom stand up, etcetera. En annan stark faktor kan ha att göra med att jag snart fyller 30.
 
Fy fan...
 
Jag brukar inte vara den som är den, även om jag förr i världen har skämtat om att bli äldre och känna sig gammal, med skämt om Jurassic Park och så vidare, men denna gång har det faktiskt känts som en påtaglig verklighet, måhända på grund av det godtyckliga faktum att man byter från att vara tjugonågot till trettinågot, så på sätt och vis åldras man 10 år på endast en dag.
 
Kallblodigt...
 
Men mitt i allt gnäll och snyfteri bestämde jag mig för att skita i mina pessimistiska instinkter och gå stick i stäv mot min negativa läggning för att istället fira min 30-årsdag med en stor fest! Faktum är att jag inte minns att jag har haft en fest under hela mitt vuxna liv, varken på grund av födelsedagar eller i övrigt. På födelsedagar har jag bara haft en liten sammankomst av nära släktingar, förutom när jag fyllde 18, då vi hyrde gårdslokalen hos mina kusiner. Fast i ärlighetens namn minns jag inte den festen som direkt storslagen.
 
Den här gången har jag hyrt en gårdslokal där jag kommer att bjuda på mat, vin, öl, snacks, tårta, skoj och gammal hederlig dekadens. Jag har bjudit in såväl släktingar som vänner och jag hoppas att så många som möjligt kommer, så att jag kan fylla 30 like a boss! Jag håller fortfarande på och planerar vissa detaljer, i ett försök att göra kvällen så pass rolig som jag kan. Vuxna partylekar som rysk roulette eller knivslagsmål, kanske?
 
Välkommen till den oändliga festen som är mitt liv
 
Om det nu - mot förmodan - finns någon olycklig själ därute som jag har glömt att bjuda in och som gärna skulle vilja vara med och fira mina trettio år utan dödsbringande händelser så får ni helt enkelt höra av er till mig, så får jag avgöra ifall jag tycker tillräckligt mycket om er för att bjuda in er.
 
Thirty is the new black!