Elegi
Jag minns det som vore det en vecka sedan - fast det bara har gått fem dagar. Jag hade jobbat natt på boendet, vilket innebar att jag var extremt trött när jag kom stapplade hem på morgonen. Jag försöker dock, en aning övermodigt, att låta bli att somna när jag kommer hem efter att ha jobbat natt, eftersom jag inte har lust att vända på dygnet, så även denna onsdag.
Jag kom tillbaka till min lägenhet någon gång runt 10:30 och beslöt mig för att se på en film för att inte somna. Jag förstår att detta låter som ren och skär idioti för er vanliga dödliga, men för en filmnörd som mig så är det näst intill omöjligt att somna ifrån en riktigt bra film, så jag valde en av mina absoluta favoriter: "Den sista färden"! Yes sir, John Boormans mästerliga filmatisering av James Dickeys skrämmande allegori över den moderna människans alienation till följd av hennes respektlöshet för naturen.
Ni vet; filmen där Ned Beatty blir rövskändad av en inavlad lantis.
Jag säger inte att nån kommer skrika som en gris, men... jo.
Efter att ha kollat färdigt på filmen kände jag mig ganska klarvaken* och beslöt mig för att slötitta på TV. Men - precis som alla andra dagar då jag har jobbat natt - så råkade jag hamna i en något för bekväm position i soffan och innan jag ens visste ordet av det snussade jag mitt på ljusa dagen. Ända tills jag blev väckt av min ringande telefon. Sömndrucken sträckte jag mig efter den och svarade.
*Male rape will do that to you...
Det var min mor, som informerade mig om att hon hade beställt tid hos veterinären för att avliva katten Sissela senare samma kväll, men att hon inte orkade med att göra det. Hon undrade istället ifall jag kunde göra det istället, eftersom jag ändå tidigare hade sagt att det vore det bästa för Sissela.
Jag hade faktiskt sagt det och jag vet fortfarande att det var sant. Sissela var 14 år gammal, vilket är mycket för en katt. Hon var dessutom en perser, så för en perser var hon uråldrig. Hon föddes dessutom med ett hjärtfel samt en kronisk sjukdom - som tydligen kan liknas vid AIDS - så egentligen är det ett mindre mirakel att hon blev så gammal som hon blev. Hon hade dessutom tappat mestadelen av sin energi, hade börjat få fettknölar över hela kroppen, luktade var och uträttade sällan sina behov i lådan längre - helst i eller på någons skor i hallen. Hon var långt ifrån en kattunge, med andra ord.
Jag bodde fortfarande hemma när min mamma skaffade Sissela och under åren blev hon väldigt förtjust i mig. Hon tyckte i synnerhet om att ligga utsträckt bredvid mig och bli kliad på magen*, då spann hon som en ångvält. Jag hade, självklart, inte lust att se ett sånt härligt litet liv dö, men eftersom jag förstod att mamma inte skulle orka vara med under själva avlivningen så gick jag med på att gå till veterinären.
*Ja; den här katten tyckte faktiskt om att bli kliad på magen!
Sissela som kattunge
Mamma hämtade mig med bilen, där en jamande bur låg i baksätet. Så fort vi kom fram till vår destination tog jag ut buren, lät henne lukta på min hand och talade till henne med en lugn stämma. Hon slutade faktiskt att jama efter det. Sedan följde mamma med in, eftersom hon var tvungen att bekräfta beställningsmordet bokningen, och sedan fick jag gå in med Sissela till ett mindre rum, där veterinären förklarade att Sissela först skulle få en bedövningsspruta och sedan en som avslutade jobbet. Därefter fick vi en kortare tid till att umgås en sista gång, så jag fortsatte klappa och tala till henne. Hon var mest nyfiken på rummet.
Efter en kort stund kom veterinären tillbaka och gav Sissela bedövningssprutan i nacken. Jag fortsatte klappa henne, medan hon ville se mer av rummet. Sakta men säkert blev hon dåsig och började lägga sig ner. Då kliade jag henne på magen, som jag så ofta annars gjort, och hon började faktiskt att spinna! I ett par minuter spann hon, precis som när hon legat och sovit bredvid mig, precis som om inget utöver det vanliga var på gång.
Sedan tystnade hon och jag kunde bara se och känna hur hon fortfarande andades tungt. Till slut kom veterinären tillbaka med den aavgörande sprutan, men hon fick mecka ett tag, eftersom Sissela var en sån liten katt att hon hade svårt att få kanylen att träffa en ven. Till slut gav hon hälften av dosen i ena armen samt hälften av dosen i buken. Efter ett par minuter rörde sig kattmagen inte längre upp och ner ifrån andetagen. Efter en undersökning via stetoskop senare kunde veterinären konstatera att hjärtat hade stannat.
När veterinären gick ut för att hämta en filt tog jag en sista ordentlig titt på Sissela. Hennes ögon var öppna och hon såg alldeles fridfull ut. Jag kunde inte låta bli att klia henne på magen en sista gång, även fast jag visste att hon inte skulle spinna den här gången. Jag tänkte på hur hon hade spunnit precis innan hon somnat in och det skänkte mig lite tröst, att hon åtminstone somnade in trygg och lycklig.
Sissela, 2001-2015
God natt, Sissela. Nu får du kissa i skorna vid pärleporten.
Avslutningsvis vill jag bara deklamera att jag är oerhört fucking trött på att höra ursäkten "jag behöver tid för mig själv för att reda ut saker och ting", för idag hörde jag den för ettusenförsta jävla gången och jag insåg för längesedan att det är rent och skärt bullshit, för det finns inte en enda någorlunda vettig människa på jorden som genomlider en svår period mol allena ifall det finns möjlighet till att istället bemöta den tillsammans med någon som man tycker om. Jag är faktiskt 30; försök inte ens att sälja den tjurskiten till mig!
Jag blir bara så jävla trött...
