Beläte
Förra helgen hade jag långledigt, det vill säga hela fyra dagar (!) ledigt i sträck, vilket mitt förbålnade schema endast skänker mig en gång var sjätte vecka, så jag tyckte att det var dags att passa på att göra något roligt och rekreationellt. Och passa på I did.
På fredagen följde jag med min far till Uppsala för att frakta över en TV-bänk hem till min yngre brors nya lägenhet och jag beslöt mig för att bli kvar där och umgås lite. Planen hade från början varit att åka in till Stockholm för att inhandla lite material från Panduro*, men eftersom det fanns en butik i Uppsala också så fanns det gott om tid till att dricka lite dricka och dryfta lite dryft. Det föresvävar mig att jag har skrivit i ett tidigare inlägg om mina planer på att försöka mig på stencilporträtt, så vissa av er - som inte har något bättre för er än att läsa det här skräpet - kan redan ha gissat sig till varför jag prompt ville styra kosan dit. Om inte, så vet ni det nu.
*En hobbybutik, populär bland medelålders kvinnor och pyssliga arslen som mitt.
Sprayfärg och hobbykniv. Frånvarande: färgat papper.
Efter att ha sovit över hos bror - och spenderat en försvarlig delen av morgonen åt att skratta åt olika klipp, i synnerhet detta - så hade jag planerat in ett biobesök* tillsammans med Stefan, det första för oss båda på över ett år. Vi hade bestämt oss för att se "The imitation game", filmen där Benedict Cumberbatch spelar Alan Turing, datorpionjär samt mannen som knäckte enigmakoden under andra världskriget. För er som inte känner till Turings livsöde ska jag inte spoila något, men vad jag kan göra är att starkt rekommendera den, speciellt på grund av Cumberbatchs underbara insats.
*Jag fick en biobiljett i födelsedagspresent.
"End the madness! Start the movie!
På söndagen vilade jag mest*, men på måndagen fick jag två glada nyheter; först och främst ringde Stefan upp mig för att berätta om en jobbannons han hade läst om ett mjukvaroföretag som söker svenska översättare till ett språkigenkänningsprogram. Jobbet var på heltid i cirka 5 månader och man jobbar hemifrån, så jag slog iväg en ansökan, eftersom jag inte har något att förlora på det. Inom en timme hade de skickat ett mail tillbaka och ville ha en telefonintervju. Vi enades om att ha den på fredag (det vill säga, imorgon), men på grund av att min mobil inte kan hantera AT&Ts jävla konferanstjänst, så måste jag gå över till min faster och använda hennes hemtelefon. Like a bona fide businessman!
*Precis som Gud.
Den andra glada nyheten var att mitt paket som jag hade beställt ifrån Discshop* hade anlänt, så det var bara att strosa ner till Centrumkiosken och hämta ut, sedan kunde jag spendera merparten av återstoden av måndagen med att titta på "Mork & Mindy" - eftersom jag, bland annat, hade beställt hela serien i en och samma box! Ni som undrar varför kanske ska ta er en titt igen (eller för första gången) på serien, så får ni se Robin Williams i hans mest outspädda form jämte hans stand up och förundras över den geniala vidden av hans kvicktänkthet. Det är nämligen så att ungefär hälften av allt som han säger och gör i ett givet avsnitt är helt improviserat!
*En sida som säljer filmer och TV-spel, populär bland filmnördiga arslen som mitt.
Ork (Robin Williams) bryter barriärer som manlig cheerleader
Om jag får lov att citera Viktor Sjöström så kan det väl hända att jag blev en smula sentimental av att se den här serien igen efter så herrans många år, speciellt nu när Robin Williams inte längre är vid liv. Nyheten om hans självmord i somras chockade mig verkligen och jag blev nästan generad över hur pass tungt det kändes. Jag menar; jag kände honom ju inte personligen och han hade med allra strösta sannolikhet inte den blekaste aning om att jag ens existerade, men det kändes ändå som att förlora någon... viktig.
Jag kan inte ens komma ihåg en tid då jag inte kände till honom. Helt plötsligt fanns han inte längre.
Påminnelsen om detta fick mig att besluta mig för att göra ett stencilporträtt i hyllning till honom. Sedan beslöt jag mig för att göra porträtt på två andra saliga komiska genier som jag ser upp till, nämligen John Belushi och Groucho Marx. Jag var dock inte helt säker på om jag skulle lyckas med att göra ett tillfredställande jobb, jag har ju faktiskt aldrig varit särskilt händig på något sätt eller vis. Jag är dessutom ganska värdelös på att teckna - till och med min handstil är katastrofal. Men eftersom det var ett projekt i enlighet med mitt nyårslöfte* så kände jag att det var värt ett försök. Det var trots allt inte särskilt dyrt med tillbehören och övning ger ju färdighet i allt annat, så varför skulle det inte stämma överens med just detta förehavande också?
*Som bland annat innefattade att skapa något minst en gång i månaden
I'm gonna cut you up so bad you gonna wish I didn't cut you up so bad
Till min stora förvåning gick det riktigt bra redan på första försöket! På tisdagskvällen han jag med att skära en stencil för både porträttet av Robin Williams och porträttet av John Belushi. På onsdagen - lite före och lite efter jobbet - gjorde jag klart porträttet av Groucho Marx. Sedan hade jag varit så smart att jag redan hade knäckt nästa svåra nöt i denna nyfunna hobby; vart fan ska man spraya någonstans? Svaret var enkelt: i duschen!
Okej, överdrivet smart kanske jag inte var, men tillräckligt för att fatta att jag måste skydda golvet och väggarna, så jag hade köpt omslagspapper och tejp. Efter att jag slagit in min dusch i billigt och färgglatt omslagspapper - som om jag skulle ge bort den i present på ett barnkalas - lade jag ut stencilerna och sprayade. Den vämjeliga stanken av kemikalier fyllde snabbt hela badrummet och även när jag stängde dörren till badrummet kunde jag känna den när jag satt framför TVn. Lyckligtvis gick det över rätt fort, men ett råd till er läsare är att kanske undvika att spraya inne i lägenheten ifall ni bor i en etta. Såvida ni inte känner att ni absolut måste, till exempel om ni så jävla gärna vill göra stencilporträtt.
I vilket fall som helst; you can't argue with results!
Från vänster till höger: John "St. John" Belushi, Robin Williams och Groucho Marx
Påpassligt köpte jag ramar redan på onsdagen och hängde upp dem i min lägenhet redan på torsdagen innan jobbet. Får jag lov att säga att jag är väldigt nöjd med mig själv? Jag menar, det här är första gången jag har gjort något värt att hänga upp sedan mamma slutade hänga upp mina teckningar på kylskåpet, vilket hon gjorde för ungefär fem år sen, eftersom mina färdigheter som konstnär inte har förbättras ett dugg sedan jag var 3.
Jag håller på och gör några till, men dessa hade jag tänkt ge bort. Till vilka då? Föreställandes vilka då? Det får vi ta en annan gång, fnisselifniss...
