Nojs
Det här kommer att bli det sista inlägget som jag skriver i 20-årsåldern, eftersom jag imorgon* blir maddafakkin' 30 år lastgammal. Jag skulle kunna spela lugn och låtsas om att jag inte bryr mig om detta och att 30 enbart är siffran som logiskt följer 29, men de som känner mig - vilket samtliga läsare av denna blogg gör (varför i eldregniga homoerotiska innersta ringen av helvetets sjunde cirkel** är ni annars här?) - vet att jag bryr en hel jävla del om detta. Om inte annat så tror jag bestämt att jag skrev ganska otvetydigt om det i föregående inlägg. Om inte, så borde jag fanimej ha gjort det!
*Det vill säga torsdagen den 19e februari 2015; en dag som skall hugfästas i världens kollektiva känsla av sorg.
**Källa: Alighieri, Dante (1300)
Men nog om det (för tillfället); låt oss prata komedi!
Närmare bestämt i stand upform, för som ni alla vet vid det här laget så utövar jag denna dödliga konstform* och drömmer även om att en dag kunna göra det på ett professionellt plan. Sedan mitt senaste inlägg här i bloggen så har jag faktiskt uppträtt inte mindre än tre gånger! Och jag vet vad ni tänker; "Det låter som jävligt lite för en period på två veckor" och ni har fullständigt jävla rätt, tyvärr. Faktum är att jag ser mig om efter ett nytt jobb, ett som inte bara innebär kvälls- och nattpass, så att jag får fler kvällar ledigt till boka in gig.
*Ja, det är faktiskt möjligt att skratta sig till döds!
Samtliga tre gig har för övrigt varit på Big Ben, och jag har ett till gig inbokat redan nu på söndag på samma ställe, men jag har faktiskt även hört av mig till Ryan Bussell för en spot på hans klubb Crossfire och även lagt in en intresseanmälan till en ny klubb på Berns. I dagarna ska jag även försöka alstra ett par testiklar och skicka ett meddelande till Lazslo för en spot på Maffia.
Anyways; först och främst har vi mitt gig som timade den 8e februari, som var ett väldigt roligt gig. Inte minst på grund av att Hampus Algotsson - som jag lärde känna redan när jag började med stand up i Göteborg - var uppe i Stockholm för att giga. Det var jävligt kul att både umgås och se honom uppträda igen. Jag är fan avundsjuk på hur länge och väl han arbetar på sina rutiner - för att inte tala om hur jävla bra han gör det!
Hampus; straight outta Kristianstad!
Denna kväll körde jag en någorlunda uppdaterad variant av en rutin jag har med ett religiöst tema och om jag får lov att recensera mig själv så gick det riktigt bra. Jag hade till exempel länge haft en fixering som gick ut på att jag ville nämna filmen "Rambo 2" som en del av ett skämt och även ifall ingen förutom Jonas Strandberg verkligen uppskattade det så lyckades jag! Plus att folk skrattade åt mina punchlines, vilket är andemeningen med komedi.
Påtal om Jonas så uppträdde vi på samma kväll, bara två dagar senare. Denna gång hade dessutom Alex och Henrik* dykt upp för att peka och skratta. Vilket faktiskt är ett enormt stöd i komedibranschen, så jag älskar er för det! Innan Jonas gick upp på scenen förvarnade jag mina vänner att han skulle vara skitrolig. Vilket han - naturligtvis - var!
*Två gamla vänner, klasskamrater samt bandmates från Obehag
Jonas; han är komiker, inte televangelist. Men ge honom pengar ändå!
Jag var först ut* i andra akten och under pausen kom Tomas - som håller i klubben - fram till mig och sa "Ifall du vill köra mer än tiden som du fått så är det okej". Jag kände mig så jävla grym och hilarious och speciell ända tills jag insåg att andra halvan endast bestod av 4 komiker och att Tomas bara ville dryga ut showtiden en aning. I vilket fall som helst så tog jag vara på hans råd och både tog det lugnt samt slängde in några oplanerade skämt under mitt uppträdande. Detta, i symbios med vetskapen av att två gamla vänner satt i publiken och stöttade, resulterade i ett av mina bästa gig någonsin!
*Efter konferenciern, såklart, jävla noob
Jag körde återigen en reviderad version av en äldre rutin, denna gång en som handlar och dejting och relationer. Ett intressant stycke fakta* är att denna rutin är den enda som fortfarande innehåller ett skämt från mitt allra första uppträdande. För er som har hört rutinen och undrar kan jag avslöja att det är skämtet om atombomben Little Boy.
*För vem vet jag inte...
Hampus Algotsson fotograferade mig på Big Ben. Snällt, va?
Det tredje giget var i tisdags, det vill säga den 17e februari. Den här gången skulle många oerhört roliga komiker dyka upp för att äntra scenen och få Big Bens överförfriskade gäster att vrida sig av skratt. Jag snackar inte enbart om den benämnde och stört roliga Jonas Strandberg utan även Michel Sanchez, Pelle Helgesson, Elinor Svensson och Al Pitcher! Och så klart jag.
Eller hur...?
How about "no!"? Tisdagens gig gick käpprätt åt helvete, jag lyckades få några fniss ur publiken, men inte så jävla mycket mer. Jag försökte säga till mig själv att alla komiker bombar och att vissa kvällar kan gå sämre än andra, även med samma material, men jag är inte överdrivet logisk i mitt stilla sinne. Hade jag varit det så hade jag ju aldrig startat den här bloggen, till exempel. Den typen av oförmåga att hantera motgångar gör mig extremt jävla skeptisk inför hur väl jag skulle kunna lyckas inom komikerbranschen, eftersom mycket av showbiz handlar om självsäkerhet. Och - självklart - en rejäl dos tur. Eller förmågan att kunna ligga sig till toppen.
Jag fick dock väldigt hugsvalande ord från både Pelle och Jonas, som sa att jag har roliga skämt på scen. Jonas gick till och med så pass långt att han hävdade att han blev inspirerad av mitt "Rambo 2"-skämt till att skriva sina skämt om "Motorsågsmassakern 4", som han hade massakrerat publiken med på tisdagen. Det var, i vilket fall som helst, en kommentar som värmde, och när han är en folkkär och namnkunnig komiker kommer jag att påminna er minst två gånger i veckan om att han sa det!
Jag fick dessutom se Al Pitcher fullständigt briljera på scenen. Sen vågade jag inte ens gå fram och prata med honom, även fast vi stod vid samma bord, men ändå.
Supersuddig bild av Al Pitcher på samma scen som jag uppträdde på samma kväll!
Nu på lördag har jag i alla fall tänkt hålla min 30-årsfest och jag var ute i måndags och inhandlade det mesta, det var typ systemet som vi inte hann med*. Jag har faktiskt ändrat min inställning till den här festen fram och tillbaka väldigt mycket under den senaste tiden - vilket även är anledningen till att inbjudningarna skickades ut en aning sent omsider - men jag hoppas på en väldigt rolig kväll. En vän till mig sa att det roliga börjar efter 30.
*Lugn; jag ska förbi på fredag, det kommer att finnas sprit
Ja, efter 29 år av tristess så borde det ju faktiskt vara dags för lite roligheter...
Ta bara en sån sak som att 29-åriga jag gick fram till en godisautomat på pendeltågsperrongen efter en ganska dålig dag på jobbet för att göra något så vuxet och värdigt som att köpa en mindre chokladkaka*. Sedan hände något som jag bara trodde inträffade i tecknade filmer; godisen fastnade i automaten.
*Insert random Willy Wonka-joke here!
Ögonblicket då mitt liv gick från "sorgligt" till "Looney Tunes"
Självklart reagerade jag som vem som helst som vandrat en kilometer i mina skor hade gjort; jag flippade och sparkade på maskinen tills min godis trillade ner ordentligt. Ifall ni undrar ifall jag inte bekymrade mig över väktares reaktion eller andra resenärers trivsel så kan jag säga så här; när de såg en lång, mörk och kraftig jugge stå och sparka skiten ur något var de bara glada över att det var ett livlöst objekt och inte dem själva.
Vi ses på andra sidan 30-strecket.
