Semiotik
Först och främst de osedvanligt goda nyheterna; min a-kassa har äntligen fattat ett beslut, vilket innebär att jag inte behöver jaga runt efter flera mer eller mindre ovidkommande papper för deras räkning, när jag istället kan göra något betydligt mer tillfredsställande och personlighetsmässigt utvecklande. Som att, till exempel, lära mig bruksanvisningen till en Sony betamax utantill på grekiska. Precis som jag - och alla kognitiva livsformer i detta solsystem - redan visste så kunde jag inte få full ersättning, eftersom jag inte har varit medlem i över 12 månader, vilket betyder att 70% av alla intyg som de begärt in vid vår senaste kommunikation inte var särskilt relevanta. Men nu får jag åtminstone tillräckligt för att betala hyra och räkningar, så nu är äntligen den sisyfossagan till ända och how sweet it is!
Just nu är jag dessutom på extra bra humör och innan ni spekulerar kring bevekelsegrunderna till det så vill jag redan nu informera er om att det inte är på grund av uppåttjack. Det är nämligen på grund av att jag nu i veckan äntligen har fått ändan ur vagnen och tagit mig bort till den nya simhallen här i vår lilla bygd och simmat några längder. Jag simmade en halv kilometer både igår och idag och gjorde dessutom lite avslappningsövningar i rehabbassängen. Igår hann jag även med ett par minuters bastubad, för den goda sakens skull. Det var så pass länge sedan jag var och simmade* att jag hade glömt bort hur bra jag mår av det, både fysiskt och psykiskt! Idag var jag till exempel på dåligt humör redan när jag anlände till simhallen, vilket dessutom förvärrades av att jag var tvungen att vänta i kö samtidigt som ett par mödrar stod vid utgången och försökte få på sina skrikande ungar deras ytterkläder, för att sedan anlända till ett omklädningsrum fullt med äldre män iförda endast tofflor och voltaren och därefter en simbassäng proppad med skrikande barn.
*Sommardoppen på Gotland räknas dessutom inte
50 minuter senare återvände jag till omklädningsrummet som om jag vore en helt ny man. Förvisso, fortfarande ryslig att beskåda, men med en betydligt mer ämabel personlighet.
Soundtrack: "You're the best" av Joe Esposito
Jag har ju dessutom upplevt ryggsmärtor på sistone och även om jag vet att det inte är ett problem som kan åtgärdas genom enbart två besök till simhallen så kan jag i ärlighetens namn säga att jag redan känner lite resultat. Jag känner självklart fortfarande av det, men på vägen till affären idag dröjde det mycket längre än vanligt innan smärtan gjorde sig påmind. Att simma är ju onekligen bra träning för ryggen - såväl som för mestadelen utav kroppen - och i den nya simhallen har de dessutom byggt en mindre relaxhörna med jetstreams i sammanslutning till den stora bassängen och jag överdriver endast i ytterst ringa mängd när jag beskriver känslan när man efter ett simpass positionerar sig framför ett av uttagen så att man får en lufttrycksbaserad ryggmassage på just de trilskande musklerna som nästintill orgasmisk.
Man bör dock ta sig i akt, eftersom denna hörna är ett populärt tillhåll för småbarn, så såvida du inte vill bli omnämnd i lokaltidningen i en artikel med en rubrik som "Småbarnsfar stampar sönder creepazoid i simhallen - får medalj" så bör du tygla dina ansiktsuttryck och stön.
Soundtrack: "In too deep" av Sum 41 (alternativt "Of wolf and man" av Metallica...)
På tal om småbarn så har jag en avsevärt trevligare anekdot att dela med mig av som inte anspelar på pedofili - trots att den utspelar sig i omklädningsrummet. Hur som helst så var det tidigare idag då jag hade avslutat mitt simpass och var nyanländ i a million bucks mode, då jag på andra sidan skåpen i omklädningsrummet hörde en liten flicka (uppskattningsvis runt fyra, baserat på ordförråd, artikulation och ton) som sade:
"Pappa, tänk om killar hade en egen simhall och tjejer hade en egen simhall!"
Pappan (uppskattningsvis äldre än fyra, baserat på logik) svarade med att förklara att det har varit så en gång i tiden. Flickan tänkte efter i ett par sekunder och hävdade att hon ändå trodde att man kommer att gå tillbaka till detta system i framtiden. Pappan svarade:
"Men då skulle ju inte du kunna bada tillsammans med mig. Eller med [pojknamn] och [annat pojknamn]. Skulle det vara bra?"
Flickan tänkte efter i ytterligare några sekunder.
"Nej, det skulle det ju inte!"
Parenting - you're doing it right!
Igår såg jag förresten Baz Luhrmanns filmversion av "The Great Gatsby" av F. Scott Fitzgerald. Jag erkänner redan nu att även om jag besitter en viss kunskap om boken i fråga så har jag faktiskt inte läst den, vilket måhända ger min åsikt om filmversionen en aning mindre tyngd. I vilket fall som helst så förväntade jag mig inte särskilt mycket av filmen ända sedan jag hörde att Luhrmann skulle regissera den* och inte särskilt mycket fick - i överflödigt överflöd. Det kändes som att han var fel regissör för historien, eftersom han lätt skulle kunna förvilla sig i vräkiga kulisser och kostymer samt en överdrivet påtaglig atmosfär av kitsch. Vilket jag kände att han verkligen hade gjort med denna film.
*Mannen bakom den visuellt slående, men innehållsmässigt andefattiga, "Moulin Rouge!"
Bitches love flowers and cake...
Det kan förvisso argumenteras att Luhrmann på det sättet förstärker den falska värld som Gatsby lever i, men den känslan slog mig inte. Gatsby är dessutom en av de största tragiska figurerna inom 1900-talslitteraturen - en man som outtröttligt vigt sitt liv åt att bygga sin egen framtid för det omöjliga syftet att rekonstruera sitt förflutna - men i filmen framställs han mer som en olyckligt förälskad tonåring, som hämtad ur en överdrivet prålig John Hughesfilm. Det gröna ljuset* känns i filmen mer som en övertydlig symbol för olycklig kärlek än vad - jag tror - att Fitzgerald hade i åtanke, nämligen det elitistiska snobberiet som omöjliggör realiseringen av den mytomspunna amerikanska drömmen.
*Bokens - och filmens - centrala metafor
Nej, på tal om snobberi så kanske jag bör avrunda, innan jag jag snart börjar tro på mitt eget jävla skitsnack. Jag avrundar genom att dela med mig av en dröm som jag hade nyligen.
I drömmen bodde jag, tillsammans med min familj, i huset som vi bodde i när jag var runt 3-4 år gammal, fast i drömmen varierade min ålder från ögonblick till ögonblick mellan cirka 10 och 15 år. Min mamma hade i drömmen fått för sig att prova på manusskrivande och blev med ens en hyllad manusförfattare till barn- och ungdomsfilmer. Jag själv fick aldrig chans att se någon av dessa filmer under drömmens gång, men fick höra mycket om hur bra hela Sverige tyckte att de var. Jag fick även höra att ett ex till mig - som jag inte ens hade träffat när jag var 15 - hade fått jättebra kritik i en biroll som hon hade haft i en av filmerna som min mamma skrivit. Det sista jag minns av drömmen var att min mamma hade fått i uppdrag att skriva julkalendern och hela familjen skulle få se en rough cut av första avsnittet, men innan jag hann göra det så vaknade jag.
Jag tycker att så kallad "drömtydning" är bullshit och att förklaringen bakom drömmar är enkla, nämligen att de är manifestationer av rädsla, stress eller åtrå. Men jag har lite svårt att få plats med ovanstående dröm i någon av de kategorierna, så jag vet inte riktigt...
Det kanske var en manifestation av begynnande psykos?
