Muntration
Tro det eller ej, men jag har faktiskt haft en del för mig sedan mitt senaste inlägg, även fast det endast har gått tre dagar. Visst, det har inte varit händelserikt på en Jordan Belfortnivå, men depraverade backanaler som hade fått Caligula att tänka på refrängen redan vid halv tio är inte det enda nöjet som räknas här i livet. Det har dock varit tre händelserika dagar om man ställer dem i relation till vad tre dagar ur mitt liv normalt brukar bestå av.
I onsdags åkte till exempel jag och min äldre bror till Hovet och såg James Blunt*. Jag erkänner redan nu att jag inte är ett stort fan av James Blunt - även om jag heller inte har något emot honom - men jag hade ändå två anledningar till att gå på konserten; för det första är det alltid kul att gå på konsert istället för att sitta hemma och plocka konkelbär och för det andra tyckte jag att det vore ett bra tillfälle för mig och min äldre bror att göra något tillsammans, bara vi två (vilket vi inte har gjort sen vi båda bodde hos päronen, tror jag), eftersom jag vet att han gillar James Blunt. Eller åtminstone gjorde han det när vi båda bodde hos päronen.
*Metaaaal! Jag menar; singer/songwriteeeeer!
Jimbo och hans ukelele.
Inför konserten hade jag lyssnat igenom hans senaste skiva "Moon Landing" och tyckte faktiskt att den var helt okej. Jag skulle till och med sträcka mig så långt som att påstå att "Bonfire Heart" är riktigt bra. Vad om verkligen överraskade mig var dock James Blunts energi och förmåga att engagera publiken - vilket är en ansenlig bedrift, men tanke på att hans repertoar till mestadelen består av ballader. Både jag och min bror blev positivt överraskade och instämde båda två att det hade varit en väldigt bra konsert. Innan showen tog jag och bror en bärs tillsammans och efteråt lyssnade vi på Brian Posehns stand up, som jag hade tipsat om tidigare under kvällen.
Han sa också vid ett tillfälle att han vill att jag hör av mig när jag planerar att gå på konsert eller stand up, så att vi kan gå tillsammans. Det skulle jag också vilja. Speciellt efter en lyckad kväll som denna.
Eller ska jag kanske säga lyckad dag? Tidigare hade jag nämligen blivit på väldigt gott humör på grund av en liten incident. Jag fick nämligen en avi från posten som upplyste mig om att jag hade ett paket att hämta ut på Coop. Utan vare sig hänsyn till min egen hygien eller de människor som möjligtvis skulle ha kunnat fastna i hissen med mig drog jag på mig gårdagens ensemble och rusade* ner till Coop. Jag hade väntat i över en månad på detta och nu hade den äntligen anlänt; Ron Perlmans självbiografi "Easy Street (The hard way)"!
*Se "promenerade i en något raskare takt"
Mind = blown!
"Vem fan är Ron Perlman?" kanske du frågar just nu, vilket i så fall innebär att du först och främst är i starkt och brådskande behov av en jumbodos av vetahuteri*, samt ett ovanskligt högljutt "bitch, please!" rakt i örat. Sedan är det enkla svaret "Han som spelade Hellboy" eller "Clay från 'Sons of Anarchy'", men det skall även klargöras att han har skådespelat och gjort röster till över 200 filmer, serier och TV-spel under sin (hittills) 35 år långa karriär. Förvisso har inte allt varit av högsta kvalitet, men Ron Perlman har alltid levererat en insats av första klass - både i stora och små roller. Bland högvattenmärkena kan, utöver de tidigare nämnda titlarna, kan nämnas "Rosens namn", "Cronos", "Kampen om elden", "De förlorade barnens stad", "Drive", "Enemy at the gates", "Pacific rim" och TV-serien "Skönheten och odjuret".
*Se "fett med stryk"
Jag har inte hunnit läsa ut boken ännu, men hittills har den inte gjort mig besviken. Det finns dock en chans att jag är en smula partisk, med tanke på att jag har varit ett fan sedan jag såg "De förlorade barnens stad" vid cirka 12 års ålder. Men det skiter jag kungligt i; för en nördig filmfanatiker som mig blir det fan inte mycket bättre än så här! Såvida inte Danny Trejo skriver en sjävbiografi, vilket han ta mig fan borde!
Hur som helst så var kanske inte torsdagen särskilt händelserik. Jag hade hyrt filmer som skulle tillbaka klockan 18 och jag hade fortfarande inte sett på en av dem, så jag kände att jag var tvungen att se den innan filmerna skulle återlämnas*. Filmen hette "Locke" och är en film skriven och regisserad av den tidigare Oscarnominerade manusförfattaren Steven Knight med Tom Hardy i titelrollen. I korta ordalag handlar filmen om en förman på ett bygge norr om London, som kvällen innan det största ögonblicket i sin karriär får veta att hans one night stand har börjat föda deras barn, två månader för tidigt, och hans bestämmer sig för att släppa allt och åka till London för att närvara vid födseln.
*Vilket är en värdelös förutsättning för att titta på en film
Filmen utspelar sig mer eller mindre i realtid, nästan till 100% i Lockes bil och hela filmens handling uppstår från telefonsamtal som han har under bilfärden. Nu kanske det inte låter som en önskedröm att se på när Tom Hardy kör bil i 80 minuter (eller, för vissa kanske) men jag tyckte faktiskt att detta var en av de bästa filmerna som jag har sett på länge. Tom Hardy i synnerhet briljerar. Mitt största klagomål skulle i så fall vara de övertydliga metaforerna som uppstår i dialogen vid ett par tillfällen, men annars var jag fetimpad! Nu finns det tyvärr även här en chans för att jag är en smula partisk, med tanke på att jag har en smärre fäbless för minimalistiska filmer av detta slag (till exempel "Livbåt" eller "Tape"), men även här är det regal tarmtömning som gäller!
Kul att Bane lyckades städa till sig
När jag sedan gick ut för att lämna tillbaka filmerna - och samtidigt gå till affären och köpa lite krubb - hände en väldigt underlig sak; jag fick så jävla ont i ryggen att jag lätt hade suttit ner på första bästa bänk för att vila ifall det inte hade spöregnat ett par timmar tidigare. Jag fick således kämpa mig igenom smärtan och jag kan inte ens försöka gissa mig till vad folk trodde när de såg mig stolpa fram med världens mest plågade ansiktsuttryck. Lyckligtvis är detta Sverige, där folk sköter sitt och lämnar varandra ifred.
Hela händelsen gjorde mig lite skärrad. Jag menar, jag vet att jag är överviktig men så jävla tjock är jag fan inte. Kanske råkade jag trampa snett utan att inse det, kanske hade jag sovit på ett underligt sätt, kanske hade små vettar krypit in genom min brevlåda under natten, krupit upp i mitt anus medan jag låg och sov och spelat gurka på min ryggrad eller kanske något annat magiskt tänkande. Det enda jag vet är att vid 29 års ålder så är jag alldeles för ung för att få memento moris i form av smärta från min kropp och ifall det ska vara på det här sättet - med ryggont, astma, allergi, laktosintolerans och så vidare - så kommer jag inte att bli överdrivet gammal. Bara tillräckligt gammal för att min prematura död inte ska anses "cool", som de självbelåtna jävlarna i 27 Club!
Nåväl; idag (eller igår blir det, eftersom klockan är över midnatt) var det återigen dags att gå på föreställning och även ifall det var på Kulturum här i min lilla hemort så var det icke desto mindre roligt. Det var nämligen komikern Al Pitcher som hade genrep för sin enmansshow* och den här gången gick jag med min yngre bror. Vi hade faktiskt biljetter till platser längst fram, men han oroade sig för att han inte skulle kunna smyga ut ifall han skulle bli tvungen att gå på toaletten, så vi valde därmed att ockupera två sittplatser lite längre ifrån scenen.
*Det har varit en del sådanna de senaste åren; Mark Levengood, Jonas Gardell, Özz Nujen, David Batra, Rikard Wolf...
Nääämen!
Det var en väldigt rolig show och jag måste säga att Al Pitcher var väldigt duktig på att interagera med publiken och väva in deras reaktioner i showen (även om vissa reaktioner/utrop från publiken bara var pinsamma). Tyvärr funkade det inte lika bra alla gånger, men som helhet är jag mycket nöjd med showen och det var definitivt inget slöseri med en fredagskväll. Speciellt när man beaktar en bruklig fredagskväll i Märsta.
Skrytfakta: Jag har faktiskt uppträtt på samma scen som Al Pitcher. Senaste gången jag uppträdde på Big Ben på Folkungagatan i Stockholm så gjorde han ett oannonserat uppträdande för att testa material.
Allt som allt har jag faktiskt haft det bra sedan vi hördes sist och trots min mystiskt krumma ryggrad så har jag inte överdrivet mycket att klaga på just nu. Speciellt inte om man tänker på en tjej med cerebral pares som jag såg i en dokumentär på SVT tidigare i veckan. Jag skriver inte detta för att förolämpa någon, utan för att jag inte ens kan greppa hur hemskt det måste kännas att ha en fullt funktionell hjärna och en kropp som vägrar att lyda den.
Jag har faktiskt en liknande åkomma, där min kropp inte lyder min hjärna. Den är förvisso inte lika allvarlig som CP, men den är oerhört frustrerande, så pass att man nästan blir galen ibland. Den går ut på följande: hur less, irriterad eller förbannad någon än gör mig med sin arrogans, ignorans och/eller enfald så håller jag mig lugn och artig samt bemöter personen med tillbörlig respekt och värdighet som alla människor förtjänar. Tänk själva hur frustrerande det är att inte kunna skälla ut en idiot, fast den i stort sett ber om det! Det tillstånd som jag lider av kallas GU, vilket står för "God Uppfostran".
GU är ärftligt och jag själv fick det från mina föräldrar* redan som barn. Det bryter oftast ut i tidig ålder, på grund av vägledande upplevelser inom familjen. Det finns inget botemedel, utan endast medicin med temporärt lindrande verkan, som till exempel alkohol. Läkare avråder dock från denna medicinering på grund av bieffekter som risk för tillvänjning, leverskador och arbetsförlust.
*Det finns i båda deras familjer
Ifall ni vill göra mig en tjänst och sprida medvetenhet om denna stigmatiserande åkomma så kan ni redan nu börja visa er sympati genom att åsidosätta er ilska och istället bjuda era grannar och kollegor på ett leende och ett par vänliga ord. Kom ihåg; ni har makten!
