Hypotenusa
Kära jistanes*, det finns en hel del punkter, i olika kategorier, som jag hade tänkt ta upp i det här inlägget, så förbered er på en lång och svulstig svada - vilket ni förhoppningsvis borde ha vant er vid, annars kan jag inte riktigt förstå varför ni insisterar på att fortsätta läsa den här bloggen. Hur som helst så har jag en hel del att gå igenom, så vi tar och gör oss redo, sen kan vi börja från början.
*Gammalt uttryck motsvarande "holy fakkin' shiet!"
Redo? Bra.
Vi inleder med att ta en närmare titt på något så pass intressant och nervpirrande som mitt yrkeslivs nuvarande status. Jag har ju varit arbetslös sedan mitt vikariat gick ut den sista augusti tidigare i år och trots att jag har varit på diverse intervjuer och sökt en hekatomb med jobb så har jag hittills inte lyckats säkra en anställning. I början av månaden blev jag dock kallad till en intervju på ett LSS-boende och tidigare i veckan blev jag kallad på ytterligare en intervju på samma jobb. Denna gång bad de mig ta med mitt CV och referenser, vilket jag en aning konfyst frågade ifall jag inte redan hade skickat in, tillsammans med min ansökan.
"Det kanske du har. I så fall behöver du ju inte ha med dig någonting." sa kvinnan från boendet.
När jag senare, under ett telefonsamtal, relaterade denna flyktiga konversation till min far fick han ett av sina patenterade utbrott helt apropå och levererade en harang om att man inte ska ifrågasätta och säga emot en arbetsgivare samt att jag måste visa att jag kan hålla ordning och reda på mina förehavanden (vilket jag tänkte att jag redan bevisat, i och med att jag visste att jag redan hade lämnat in mina uppgifter). Min far kanske trodde att jag hade sökt jobb inom Schutzstaffel?
Det ser inte ut som Führerbunkern, i alla fall...
I vilket fall som helst dök jag upp till intervjun 5 minuter för tidigt*, men fick med ens reda på att personen som skulle bli intervjuad innan mig hade varit försenad till sin intervju, vilket innebar att den fortfarande endast var halvvägs genomförd. Jag blev därmed ombedd att vänta inne på ett kontor (se bilden ovan) på min tur. Min egen intervju - när det väl var dags för den - gick väldigt bra och vi bokade in två stycken testpass i november. Så vitt jag förstod blev jag även erbjuden att börja jobba från och med den första december, beroende på hur det känns efter testpassen. Jag har tagit miste förut, men jag skulle nog påstå att detta var en bra arbetsintervju, om man utgår ifrån min synvinkel.
*På tal om ordning och reda...
Något som jag dessvärre måste stämpla som "mindre bra" - snudd på "bajs" - är min erfarenhet med a-kassan. Jag uttryckte vidlyftigt mitt missnöje och min frustration över detta för ett par inlägg sedan och jag kan inte med gott samvete påstå att särskilt mycket har ändrats. Jag har åtminstone lyckats få tag på alla intyg och blanketter som de påstod skulle räcka under vår senaste kommunikation, men vem fan vet vad mer de kan tänka sig att hitta på? Syntest? Nakenbilder? En bokrecension av "Det susar i säven"?
Detta är - på hedersord - det senaste lasset med papper som jag blivit tvungen att skicka in.
Nåväl, jag har ju faktiskt hunnit med att hålla lite liv i min sociala samvaro också, så det är ju inte bara totalt jävla mörker, som Thåström skulle ha sagt. Igår blev jag till exempel bjuden till en liten tillställning som arrangerats av makarna Bergvall. De fick nyligen tillskott i familjen och hade bjudit släkten till middag med tårta för att fira. Runt lunchtid fick jag ett samtal och blev tillfrågad ifall jag hade lust att dyka upp. Jag skulle kunna låta min cyniska pessimism ta över* och resonera att jag blev inbjuden för att sänka genomsnittsåldern bland gästerna, eftersom jag bor endast tio minuter till fots ifrån dem, men det värmer mig mer att se till det faktum att jag var den enda vid tillställningen som inte ingick i släkten, via varken blodsband eller giftermål, utan att någon ifrågasatte mitt deltagande.
*Jag menar, för ovanlighetens skull...
Det blev även ett ypperligt tillfälle för mig att ta med mig och dela ut deras respektive födelsedagspresenter. De fyller nämligen år ganska nära inpå varandra och har pratat om att ha en gemensam 30-årsfest, men datumet har flyttats fram ett flertal gånger. Under tiden har deras presenter legat hemma hos mig sedan i början av augusti, eftersom jag köpte dem under min semester på Gotland. Jag hade köpt en plåtlåda var åt dem i en tebod i Visby och fyllt dem med lite shmodt und godt. Jag hade även individanpassat både innehållet och lådan.
Hon gillar musik, han gillar teknik. A match made in heaven
Inte för att någon bryr sig, men frågespelet "Bezzerwizzer" - som både jag och Stefan gillar - åkte fram under kvällen och efter en outgrundlig lagindelningsprocess så spelade Stefan och hans far i ett lag, hans mamma, styvfar samt morföräldrar i ett lag och jag, mol allena, i ett lag. Vi spelade två omgångar och även med denna skeva lagindelning så vann jag den första omgången och missade förstaplatsen med en ynka poäng den andra omgången. Ni ska få en liten pop quiz; Who da' man?
Film är ju ett annat ämne som jag gärna och uppsluppet skriver om, så vi kan väl ge oss på det härnäst? Jag såg nämligen "The Butler" i veckan, eftersom min mamma hade hört från en kollega att det var den bästa filmen som hon någonsin hade sett. Jag var väldigt skeptisk, med tanke på att jag har hört att den är ytlig, oengagerande och klyschig, men eftersom tillfället erbjöds så tog jag chansen att se den ändå. Jag måste säga att jag tycker att den var ytlig, oengagerande och klyschig.
Jag ville gärna tycka om den. Dels för att det var en av de sista filmerna som Robin Williams gjorde innan han tragiskt gick bort tidigare i år och dels för att jag gillar huvudrollsinnehavaren Forest Whitaker, möjligtvis mest på grund av hans insats i Jim Jarmuschs egensinniga indiemästerverk "Ghost Dog", men tyvärr tyckte jag inte att filmen lyckades med att vara något annat än en urlakad Forrest Gumphistoria utan varken satir eller djupare samhällskritik.
Sist men inte minst tänkte jag börja avrunda det här inlägget genom att raskt gå över till ett annat av mina favoritämnen, nämligen standup! Sedan sist har jag hunnit med att närvara vid två stycken uppträdanden. I torsdags blev jag inbjuden av Jonas - en komiker och vän till mig - att komma till klubben Oslipat på Bonden Bar på söder och se honom uppträda. Jag tackade ja och eftersom han därmed skrev upp mig på gästlistan så var det gratis inträde för min del. Dessutom fick jag känna på hur det var att vara snubben som glider in på klubben och ba' "I'm on the list". Swaaag!
"Varde skratt!" och han såg att det var najs
Det var jävligt kul att se Jonas uppträda igen, jag tror att senaste gången var i mars eller april. Han har specialiserat sig på one-liners och börjat utveckla en annan scenpersona än den han hade när jag först såg honom uppträda. Dessutom var 85-90% av hans material under kvällen nytt för mig, vilket gjorde det extra roligt. Vi tog en öl och snackade lite efter showen om skämtskrivande, komedistilar och svenska komiker. Jag måste erkänna att jag blev lite sugen på att börja skriva nytt material och uppträda igen efter denna kväll. Tyvärr har jag inte uppträtt sedan i maj och mitt starkaste minne är hur mina svaga nerver pinas av min patologiska scenskräck och jag vet inte om jag känner mig tillräckligt viljestark i dagsläget för att kämpa mig igenom det igen.
Jag kan dock säga att ni som får en chans att se Jonas Strandberg uppträda ska ta den chansen utan att tveka, såvida ni inte är dödligt allergiska mot att skratta. Eller, jo, till och med då; det är fan värt det!
Igår kväll (eller natt, runt 22:30 började det) var det dags för ännu en standupföreställning. Denna gång stod jag dessvärre inte på listan, men jag hade reserverade biljetter att hämta ut i kassan. Nu var det dags för Stephen Merchant* att spela upp sin enmansföreställning "Hello Ladies" på Göta Lejon. Från början var det tänkt att han skulle uppträda på Cirkus, men i ett utskick från arrangören meddelades biljettinnehavare om att man hade ändrat lokal på grund av "logistiska skäl". Jag vet inte riktigt vad det innebär, men jag måste säga att det var en välkommen ändring, eftersom Göta Lejon är avsevärt mer lättillgängligt än Cirkus, vilket speciellt uppskattas en kall och regnig oktober natt.
*"The Office", "Extras", "The Ricky Gervais Show", "En idiot på resa", "Life's too short"
Stephen Merchant briljerar
Avgör själva hur nöjd ni tror jag är med kvällen när jag säger att jag såg den här föreställningen på YouTube redan för ett par år sedan och ändå anser att det var en av de absolut bästa showerna som jag har varit på! Merchant bjöd verkligen på sig själv och ställde många frågor till publiken, vars svar han sedan vävde in i showen på ett skickligt sätt. Han hade dessutom lagt till ett flertal skämt och rutiner. Mot slutet av showen, till exempel, drog han på sig kläder som hans föräldrar hade köpt till honom och spekulerade hur pass attraktivt det hade sett ut på dansgolvet. Då tyckte jag nästan synd om personen i sätet framför mig, eftersom denne fick motta mitt hostblandade gapflabb a lá Max Cady* rakt i nacken och bakhuvudet. Sedan kom jag hem ganska sent och somnade ännu senare, därför har denna dag varit särdeles seg. Men som ni kanske har listat ut vid det här laget så var det fan värt det.
*Filmnördig referens till 1991-versionen av "Cape Fear"
Avslutningsvis kan jag dela med mig av en liten insikt jag slogs av medan jag satt i baren på Göta Lejon och tittade ut över skaran av människor i lobbyn. Jag fick syn på en glasögonprydd man runt 30, som även bar fedorahatt och halsduk, glida runt med en självbelåten min.
"En sån jävla hipster" var min första tanke.
Min andra tanke var "här sitter jag - en man runt 30 med en 'Plan 9 from outer space'-Tshirt och en Stetsonkeps värd mer än samtliga övriga plagg jag har på mig sammanlagt (som jag dessutom köpt i en liten boutique i Berlin) - på Göta Lejon med en dömande blick och självbelåten min".
Synden straffar sig själv...
