Hypofor
Jaså, är det så att ni är tillbaka för att få reda på vad för slags upptåg jag har haft för mig sedan det senaste inlägget? Eller kanske tittar ni in för första gången? Eller måhända är ni endast här för att fråga efter vägbeskrivning till någon mer framgångsrik och intressant människas blogg? Ifall alternativ ett stämmer in på dig: trevligt att se dig igen! ifall alternativ två stämmer in på dig: välkommen! Ifall alternativ tre stämmer in på dig: du åker söderut mot knäna, sedan svänger du in och åker rakt fram mellan benen, kort därefter följer en skarp sväng norrut och sen är du framme vid din egen ringmuskel, du kan inte missa den, det är bara att pluta och släta av den ordentligt. Lycka till!
Hur som helst, kanske vi ska ge oss på en punkt av det något ledsammare slaget ur vägen först? Jag syftar till de återkommande smärtorna i min rygg, vilka fortfarande gör sig påminda utan särdeles mödosam ansträngning. Faktum är att jag gick till affären och tillbaka häromdagen och på hemvägen fick jag nästan så ont att jag började be högre makter om en snabb och misskundsam död*. Återigen vill jag påminna er - och även mig själv - om att jag inte är så jävla tjock att jag ska behöva få sådana smärtor och jag är definitivt för ung för att lida av en förtvinad ryggrad. Den enda godtagbara ursäkten för en så pass krum rygg vid min ålder är att man jobbat som pianoflyttare sedan man hoppade av skolan efter sjunde klass, att man fött två kullar med fyrlingar eller att man lider av någon slags muskelförtvinande sjukdom.
*Om detta låter bekant så är det för att det inte är första gången som jag råkar ut för det
Eftersom de två första premisserna inte stämmer in på mig så har jag faktiskt på allvar börjat bli lite rädd för att den sista innehåller några korn av sanning.
En gång i tiden - innan verkligheten gjorde processen kort med mina villfarelser - var jag oövervinnerlig
Jag vet att en kass rygg inte är helt ovanligt hos min mammas sida av släkten* men jag hyser ändå ett hopp om att det är ett reversibelt tillstånd och jag har - som jag nämnt i tidigare inlägg - återupptagit simningen. Jag har dock inte varit lika företagsam som jag var till en början, men sedan sist har jag faktiskt tagit mig till simhallen minst ett par gånger. Hela historien med ryggen gör mig dock osedvanligt trött och grinig. Ja; till och med ännu grinigare än vad jag är i vanliga fall. Alla floskler i tidigare inlägg om simmandets mentalt hugsvalande effekt har inte varit giltiga de senaste gångerna, jag har snarare känt mig ännu tröttare och minst lika stingslig som innan.
*Det har hon till och med själv berättat
Nå väl; det finns åtminstone vissa aspekter av livet som är mycket enklare än vad jag förväntade mig som barn. Jag har ju till exempel aldrig haft problem med varken lava eller kvicksand.
Var det tillräckligt med veklagan? Då kan jag berätta om den ovanskligt mycket roligare händelsen då jag blev bjuden till Norra Brunn av Jonas* för att närvara vid hans debut på deras scen! För er som inte är bekanta med standupscenen i Sverige kan jag väl bara kort informera er om att SUCK (Stand Up Comedy Klubben) på Norra Brunn är Sveriges förmodligen största och definitivt mest anrika scen för standup i Sverige, så det är inte vilken random champ som helst som får uppträda där. Men nu har Jonas gjort det och jag kan med största säkerhet påstå att han kommer att bli inbjuden igen, eftersom han slaktade publiken! Jag vill - bara för att få kråma mig lite i det rampljus som rikoschettar av honom - även påpeka att han skrev upp mig på gästlistan, så jag behövde bara spankulera upp till vakten och lixom ba' "I'm on the list". Igen!
*Jonas Strandberg, en vän till mig som även är en fantastisk standupkomiker
Det må låta makabert, men att slakta publiken (som Jonas ses göra på bilden) är positivt i sammanhanget
Utöver Jonas uppträdde även tre mer etablerade komiker; Fritte Fritzon (som även agerade konferencier), Anders "Ankan" Johansson (känd från "Anders & Måns") och Ann Westin (som var kvällens headliner). Istället för att skicka ut Jonas först så avbröt istället Ann Westin sitt uppträdande efter tio minuter för att introducera honom och efter att han kört sin femma avslutade Ann med 10 minuter till. Jag måste säga att detta var ett ganska genialt sätt att introducera kvällens nykomling, nästan som att kvällens headliner går i god för hen. Redan där har man plockat lite tillitspoäng från publiken.
Ann Westin var kvällens headliner
Efteråt hängde jag med Jonas och en annan komiker vid namn Michel Sanchez (en annan skitrolig komiker som ni bör se ifall ni får chansen) och diskuterade humor, influenser och erfarenheter. Efter kvällen måste jag erkänna att jag har fått tillbaka lusten för att uppträda igen. Jag har återupptagit skämtskrivandet och jobbar på att sätta ihop ett mer sammanhängande nummer. Jag har en del idéer som jag bollar runt i huvudet och jag har faktiskt till och med skrivit upp mig på listan till Big Ben* igen! Jag får dock fortfarande brottas med mina vanliga problem relaterade till osäkerhet, scenskräck och självkritik, men jag verkar åtminstone komma någonvart numera.
*En annan väldigt känd komediklubb, där jag redan har uppträtt två gånger
Finns det förresten något syndrom som innebär att man tycker det mesta man skriver är gylldene guld i skrivandets stund, men omvärderar det till förkastligt piss senare samma dag? Ifall det inte har något namn ännu kan man väl döpa det efter mig?! Så har jag i värsta fall åtminstone lämnat något till eftervärlden.
En vacker dag... (fast förmodligen inte (men man vet ju aldrig (förutom i det här fallet)))
Vad mer har hänt som går under pluskontot? Jag har ju till exempel bokat en ny arbetsintervju, nu på torsdag. Det här är dessutom ett jobb som jag inte hade kunnat söka om det inte vore för min utbildning*, vilket är mer än vad man kan säga om jobbet som jag var på intervju för i oktober. Det är som biståndsbedömare för äldreomsorgen i Bromma, vilket jag tror kan vara ett trevligt och givande jobb. Det är dessutom ett vikariat, vilket innebär att jag har en potentiell utväg ifall att det inte skulle vara något för mig. I vilket fall som helst: håll så många tummar ni nu har (jag dömer ingen)!
*Som jag lagt ner hundratusentals lånade kronor på, men jag är inte bitter
Har jag inte varit med om något annat trevligt, roligt och/eller värt att förtälja om? Jag var ju faktiskt hos Stefan för ett par dagar sedan. Jag, han och Niklas åt pizza och spelade Bezzerwizzer*. Vi pratade även om sinnesuppmuntrande företeelser som dödsstraff och sverigedemokrater. Nej, vi pratade inte om att det ska vara dödsstraff för sverigedemokrater, vi är inte fascister.
*Tre omgångar; första vann jag, andra delade jag och Stefan på förstaplatsen och tredje kom jag sist
Men Niklas visade en video från ett sammanträde för Sigtunas kommunfullmäktige där en av kommunens främsta företrädare för SD ställde en interpellation rörande kommunens krav på skolor och dylika institutioner att erbjuda halalkött för invånare med muslimsk tro. Med djurens rättigheter som svepskäl tog han tillfället i akt att svartmåla islam och den muslimska kulturen som barbarisk. Personen ifråga har varit kommunpolitiker i ett flertal år, men han struntade ändå regalt i gängse förfarande vid en interpellation, för att få en chans att filibustra samt hävda han blivit orättmätigt avsbruten under sitt anförande, han hade uppenbarligen ingen aning om vad halalslakt innebär utöver att djuret skäktas, hans fråga angående kommunens policy vid upphandling av halalkött kunde han lätt ha kunnat läsa i kommunens riktlinjer, för att kunna hålla "debatten" igång - och därmed få chansen att svartmåla islam ännu mer - ignorerade han upprepade gånger det uppenbara faktum att hans fråga hade blivit besvarad och vägrade själv att ens erkänna motfrågor som relevanta, för att istället hävda att de andra partierna försöker anfäkta hellre än att anfäktas.
Det hela var - rent ut sagt - en jävla fars.
Men inte har väl den här bloggen gjort anspråk om att på något sätt vara politisk? Nej, så vi traskar vidare till ett ämne som ligger mig betydligt närmare om hjärtat - och som jag har haft för vana att skriva om i nästan varje inlägg hittills - nämligen film. Nyligen såg jag om en film för första gången på flera år, nämligen "Apornas planet" från 1968!
You and me, baby, ain't nothing but mammal...
Jag har gillat den här filmen ända sedan jag såg den för första gången* och jag håller av den ännu idag. Visst finns det tidstypiska klyschor som man kan anmärka på - till exempel att de första astronauterna att dö i filmen är de som skänker gruppen mångfald - men "Apornas planet" var egentligen väldigt progressiv för sin tid. Precis som mentalsjukhuset i "Gökboet" får apstaden i filmen agera spegelbild för samhället i stort. Orangutangerna (de ljusare aporna) styr och kuvar chimpanserna och gorillorna (de mörkare aporna) med hjälp av en religiöst grundad elitism, som sätter käppar i hjulet för deras intellektuella utveckling, och filmen väcker således frågor kring fundamentalism, klass och rasism på ett tämligen originellt sätt. Dessutom är den starkaste och modigaste förkämpen bland aporna en kvinna, fenomenalt spelad av Kim Hunter. Roddy McDowell ska även ha en eloge för sin insats som hennes man.
*Jag var runt 14
På ett ännu mer pretentiöst plan så tycker jag även filmen väcker frågor kring det mänskliga tillståndet: ligger destruktivitet i människans natur eller är de hennes intellekt som rubbar hennes balans med naturen och istället leder in på destruktiva irrvägar?
Det här inlägget blev visst ganska långt, eller hur? Oroa er inte, jag ska börja avrunda. Jag vill bara ha sagt att häromdagen slog det mig att alla evenemang som jag har bokat biljetter till snart redan har tillryggalagts. Jag har två kvar i november* men sedan är det slut. Jag har börjat kolla upp fler begivenheter till vintern och våren, men hittills är det inte så överdrivet mycket. Jag tror dock att programmet kommer att fyllas ut närmare nyår. Jag har dock spanat in några möjliga tillställningar.
*Tomas Andersson Wij på Rival och "Spindelkvinnans kyss" på Uppsala stadsteater
- Stravinskijs "Petrusjka" framförs på Stockholms konserthus 19/3
- Den officiella "Blues brothers"-revyn framförs på Göta Lejon 19/1
- "Livet är en schlager" av Jonas Gardell spelas upp på Circus större delen av våren
- "≈ [ungefär lika med]" av Jonas Hassen Khemeri spelas upp på Dramaten fram till mars
Dessutom har jag redan beställt biljetter till Django Reinhardt kväll med Gustav Lundgrens trio på Stockholms konserthus 24/1. Det kommer bli awesome!
Django unchained
Vi kanske skulle nöja oss där för den här gången? Ja, vi gör så.
