Dyspné
Den senaste månaden har jag vid två tillfällen närvarat då Jonas Strandberg - som jag lärde känna i höstas medan jag studerade vid Göteborgs universitet - har uppträtt som standupkomiker, vilket har återupplivat mitt intresse för att uppträda själv*. Därför har jag på senare tid börjat fila på material igen och jag har dessutom passat på att skriva upp mig för gig på Big Ben. Jag trodde inte att jag skulle bli inbokad förrän kanske tidigast någon gång runt årsskiftet, vilket kändes rätt bekvämt, eftersom jag då skulle ha tid till att repa in materialet samt att börja vänja mig vid den kymiga tanken av att stå på scen framför en massa främlingar igen.
*Jag började uppträda i januari men har inte haft ett gig sedan i början av maj (mitt tal på Markus' bröllop räknas inte som ett gig...)
Till min stora överraskning fick jag redan runt klockan 12 igår ett mail som informerade mig om att jag hade blivit inbokad för standup på Big Ben - redan klockan 20:00 samma kväll! Jag hade inte ens hunnit klä på mig ännu. Nej, förresten, jag har ju faktiskt varit arbetslös i två månader; jag var fortfarande sömndrucken!
Big Ben - en av Sveriges mest välrenommerade standupklubbar
Inte för att jag brukar var samlad och rådig i alla lägen annars, men jag fick faktiskt lite panik över hela situationen. Jag hade ju inte hunnit öva tillräckligt på rutinerna och jag hade definitivt inte haft tid på mig att lära mig hålla min patologiska scenskräck i schack, samtidigt som jag tänkte att jag kanske inte skulle bli inbjuden igen på ett väldigt långt tag ifall jag tackade nej den här gången. Jag beslöt mig för att åtminstone se vilka fler som hade blivit inbokade under kvällen, men den enda jag kände igen var Felicia Tomala - som är jävligt rolig. Dessutom utlovades en hemlig gäst under kvällen, men de enda ledtrådarna som stod att finna var att det var en kvinna och att hon har varit på TV. Vilket inte riktigt snävar av urvalet tillräckligt för att kunna gissa sig till den hemliga gästens identitet.
Detta gjorde mig faktiskt nyfiken och en anledning till att jag bestämde mig för att tacka ja till giget var för att få reda på vem det var. Jag visste självklart att jag skulle kunna ha läst det på Facebook dagen efter, men det fanns ju en risk för att jag då skulle gräma mig över att jag missade chansen att få se en populär och väletablerad komiker uppträda på en mindre scen. För att inte tala om att få chansen att själv uppträda med en populär och väletablerad komiker i publiken!
Vad som slutligen fick mig att bestämma mig för att tacka ja till giget var den paradoxala känslan av att jag aldrig kommer att känna mig bekväm och redo för att stå på scenen igen innan jag prövar på det. Som om det till slut hade blivit en undanflykt för att slippa kämpa mig igenom mina skakiga nerver. Så jag valde ut material som jag hade färdigt, knöt ihop dem till en rutin och började öva in den högt för mig själv, samtidigt som jag gjorde mig i ordning.
Så här fräsch kände jag mig (och såg ut) när jag fick mailet
Jag begav mig in mot stan vid cirka halv fem, trots att showen inte började förrän vid klockan 20. Nej; så jävla avlägset är inte Märsta, jag hade faktiskt ett ärende som jag ville hinna med först. Jag har nämligen under den senaste tiden funderat på ifall jag borde ha en speciell scenpersonlighet, som ett sätt att avgränsa mig och därmed - förhoppningsvis - kanske ta udden av min scenskräck. Tidigare hade jag försökt mig på detta genom att lugna ner mig med hjälp av ett glas eller två innan det varit dags att äntra scenen och vi vet ju alla vilken bra idé det är att självmedicinera med hjälp av alkohol, eller hur? Före mitt första gig på Big Ben hade jag faktiskt hunnit få i mig tre stora starka innan det blev min tur och följaktligen kom jag av mig mitt under uppträdandet, som därmed blev mitt (hittills) allra sämsta.
Jag har därför beslutat mig för att ifall jag inte kan komma över min scenskräck helt och hållet så kanske jag åtminstone kan använda mig av den? Det vill säga; varför inte anta en scenpersonlighet som är nervig, stressad och full av tics? Det är ett rätt bra sätt att dra nytta av ett handikapp, även om det finns vissa risker. För det första är jag ju lång, mörk och... ska vi säga "robust"? Därför tänkte jag att mitt nummer kan uppfattas som stridslystet snarare än komiskt, speciellt eftersom mycket av mitt material har en något aggressiv ton. För det andra finns det alltid en risk att man uppfattas som irriterande när man uppträder som en rollfigur*. Jag kände att jag därför borde klä mig på ett mer avväpnande sätt och tänkte att det kanske skulle funka ifall jag hade en tröja eller skjorta som var för stor, för att ge ett mer diminutivt intryck. Hur fan jag än anlände till den slutsatsen så åkte jag därmed först till Dressman XL och började testa kläder. Till slut köpte jag en blå- röd- och vitrutig skjorta i storlek 6XL.
*Pauly Shore och Bobcat Goldthwait, någon?
Det sorgliga är att jag förmodligen spenderade mer tid på att välja den skjortan än vad jag spenderat på att välja något annat plagg någonsin.
Fördelen med att få ett nervöst sammanbrott på pendeln är att man får sitta ifred
Med min nya "scenkostym" införskaffad tog jag tunnelbanan bort till Slussen. Det hade förvisso varit närmare att åka till Medborgarplatsen, eftersom Big Ben ligger på Folkungagatan, men eftersom jag fortfarande hade gott om tid så tänkte jag att jag kunde passa på att ta en promenad och förhoppningsvis lugna mina nerver lite. Dessutom gav det mig extra tid för att repa in rutinen som jag hade knypplat ihop inför kvällen*, vilket var sannerligen välbehövligt. Jag var dock en aning bekymrad över att jag skulle få ont i ryggen igen - som har varit ett återkommande bekymmer på sistone - men jag kände turligt nog inte av någon övermäktig smärta, vilket för övrigt är ett gott tecken!
*När jag var liten och såg läskiga människor på stan som gick omkring om pratade för sig själva hade jag ingen aning om att jag skulle växa upp till att bli en av dem
Klockan halv åtta knatade jag in på Big Ben och möttes av ljuset från scenlampor, vilket jag självklart tyckte var underligt, eftersom scenen ligger i källaren och inte vid ingången. Jag lade dock kvickt märke till att det var ett litet TV-crew som höll på att filma någon vid ett bord. Jag ville inte verka alltför snokande så jag kastade bara ett öga mot bordet på väg bort till källaren och hann se att det var Anders den arga snickaren som satt och pratade med någon. Min första tanke var att jag verkligen hoppades på att det inte var han som var kvällens hemliga gäst*, men jag kom ganska snabbt ihåg att den utlovade hemliga gästen skulle vara en kvinna. Jag drog mig då till minnes att de alltid sätter upp en lapp med kvällens körschema och jag gick dit för att både se efter när det var min tur att gå på och vem den hemliga gästen var. Det visade sig att det var Nour El Refai, för de flesta antagligen mest känd från Melodifestivalen men hon har även setts uppträda som komiker i till exempel Raw och Roast på Berns.
*Han är säkert en väldigt kompetent snickare, men jag tvivlar på hans förmåga som komiker
Siffrorna anger tillåtna minuter på scen, inte betyg
Eftersom jag definitivt hade ångrat mig ifall jag hade missat chansen att uppträda på samma scen som Nour så kände jag mig genast lite nöjdare med mitt beslut acceptera giget. Jag letade upp Tomas* för att meddela att jag inte hade backat ur och fråga om arga snickaren hade något med kvällens show att göra. Det visade sig att han och Nour håller på att spela in något för TV och han var där för att ställa sig på scenen och påannonsera henne, som en rolig grej till programmet. Sedan berättade han också att tanken under kvällen var att komikerna påannonserar varandra, istället för att dra upp konferencieren mellan varje (för att spara tid, antar jag...) och jag letade med ens upp en papperslapp och en penna, för att skriva ner namnet på komikern efter mig, ifall jag skulle råka glömma det väl på scenen - vilket jag också gjorde. Jag passade även på att skriva ner några punkter i min rutin, på grund av samma skäl.
*Mannen bakom Big Ben Stand Up Comedy
Showen började och jag måste säga att publiken verkade tämligen sval, i varje fall om man ska utgå ifrån de första komikerna. Skratten var glest utspridda och inte särskilt överväldigande. Jag började känna mig ännu mer nervös, men höll mitt löfte till mig själv om att inte dricka alkohol innan mitt uppträdande. Anders - komikern före mig - gick på och jag gjorde mig i ordning genom att dra på mig min nyförvärvade överdimensionella skjorta. Jag lämnade den helt oknäppt med min "Motorsågsmassakern"-tröja under och frågade mig själv för första gången på allvar ifall det kanske inte bara ser pinsamt ut ändå*? Helt byxis satt jag och skakade vid sidan av scenen medan Anders fick bra respons från publiken, samtidigt som jag även hoppades på att han skulle komma ihåg mitt namn ordentligt, för även fast jag började använda min mammas svenska släktnamn istället för min pappas albanska efternamn just med anledning av att folk skulle ha lättare att uttala och komma ihåg det så händer det titt som tätt att någon säger helt jävla fel ändå.
*Jag tänkte ta en bild på mig själv innan showtime, men var upptagen med att hyperventilera
Han kom dock ihåg rätt när han ropade upp mig på scenen och jag klev upp, ställde undan mikrofonstativet och hälsade på publiken med min nya nervösa image. Publikens tystnad var öronbedövande. Jag undrade flyktigt för mig själv ifall publiken kanske inte förstod att jag överdrev, men beslöt mig för att fortsätta på samma spår, trots publikens tystnad, ända fram till mitt första skämt och sedan blev det ändring; publiken brast ut i skratt!
"Stand up comedy is an art form and it dies unless you expand it" - Sam Kinison
Jag kan knappt beskriva lättnaden jag kände i det ögonblicket. Plötsligt kände jag mig mycket mer säker och fortsatte med ännu större tillgjorda nervösa åthävor, samtidigt som jag endast behövde snegla på min lathund ett par gånger på hela uppträdandet. Jag hann även se att Tomas satt och gapskrattade tillsammans med publiken och jag kommer ärligt talat inte ens ihåg hur många spontana applåder jag fick för mina skämt. När jag väl var klar och skulle presentera nästa komiker hade jag - som jag tidigare nämnt - glömt bort hennes namn, men eftersom jag proaktivt hade skrivit ner det så gjorde det ingenting.
När jag väl klev ner från scenen släppte förtrollningen och jag började skaka som om jag hade fått en hink med isvatten hälld över mig. Jag stolpade tillbaka till komikerhörnan när jag plötsligt kände en hand som hejdade mig. Det var Nour som ville säga "Fan vad rolig du var!". Eftersom jag - utöver min scenskräck - även blivit välsignad med en smärtsam blyghet kunde jag bara krysta fram ett leende och säga "Tack så mycket" innan jag dök ner i en stol och försökte andas normalt. Där fick jag även ryggdunkar från de andra komikerna, vilket värmde väldigt mycket. Senare kom även Tomas fram till mig för att ge mig beröm och sa även "Hör av dig så får vi boka in fler gig!".
Jag stannade kvar för att se resten av showen och runt klockan 22:15 avlägsnade jag mig för att påbörja den långa pendeltågsresan hem till Märsta. Trots att jag inte hade druckit ett enda glas öl under hela kvällen så var jag alltigenom säll, för det kändes så grymt att vara igång med standup igen.
