Potlatch
Håll i hatten, spänn fast säkerhetsbältet och sätt gimpen i strypkoppel, för detta inlägg kommer att bjuda på en veritabel bonanza av roligheter som jag har hängivit mig åt sedan det sista inlägget. Eller faktum är att det bara har varit under de senaste dagarna, innan dess har det mest rört sig om arbete och flitigt trakterande av Youtube för att glo på serier som "The Angry Video Game Nerd" och "Mystery Science Theater 3000".
Men i söndags var det återigen dags att bege sig till Djurgårdens bildsköna environger för en visit till Cirkus, där Jonas Gardells musikalversion av spelfilmen "Livet är en schlager"* som just nu spelas så det står härliga till. Nu har jag inte sett filmen och hade heller bara en vag förståelse för vad filmens premiss var, men den har fått fullständigt lysande recensioner och biljetterna går åt som toapapper under en episod med vinterkräksjuka, så jag tänkte att det absolut skulle kunna vara kul att gå och se den. Jag har ju faktiskt inte varit och sett en musikal sedan jag såg "La Cage aux Folles" på Oscarsteatern för två år sedan och det var en väldigt rolig föreställning.
*Som Gardell skrev manus till
Vilken dag; hängpungarna vajade i vinden och Sten & Stanley spelade!
Det första jag märkte var att jag slapp ha en stor pelare i mitt synfält som skymde scenen på något sätt*, så redan från början plockade kvällens föreställning pluspoäng hos mig. Sedan spelades en videoinspelning med Anna Book där hon bad publiken att stänga av mobiltelefonerna och att inte fotografera förrän efter showen var slut - alltsammans sjunget till melodin av "ABC" - och jag började för första gången undra ifall detta var en musikal med originalmusik eller ifall det skulle bli en schlager version av "Moulin Rouge!". Det visade sig ganska tidigt i showen att detta var en musikal med originalmusik (thank god!) och, i ärlighetens namn, med rätt catchy låtar. Självklart ingick "Aldrig ska jag sluta älska dig" också, men så mycket hade jag ju fan vett till att begripa.
*Som när jag var och såg "Ljust och fräscht" på samma scen
Det roliga var att skådespelarna inte verkade hålla igen i varken sångnumrena eller i sina prestationer, trots att detta var klockan 15 på en söndag, matinéeföreställningen, ganska långt efter den ursprungliga premiären. Peter Jöback - som spelade transan Candy - levererade dock sina repliker lite stelt på många ställen, men han gav verkligen allt när det gällde sång och dans. Bäst var Måns Möller, som perfekt fångade den stereotypt sleaziga smilfinken till manager och fick mig att skratta högt ett flertal gånger. Allt som allt var showen ett storslaget lyckopiller som erbjöd en välkommen verklighetsflykt, vilken även humoröst konstaterades i en självreferentiell öppningsmonolog*. Under en annan självreferentiell monolog förklarade Johan Glans vad en "showstopper" är, strax innan han klargjorde att numret som han var på väg att framföra inte är en sådan.
*"Jag sa ju att det var en saga..."
Den riktiga "showstoppern" var tyvärr mitt största klagomål, eftersom den verkligen fick showen att stanna upp. I mitten av musikalen tar en scen en mörk vändning och kulminerar i en oerhört dyster och sorglig låt, innan scenen slutar våldsamt. Jag förstår varför scenen har inkluderats och jag uppskattar bevekelsegrunden för den, men faktum är att den sticker ut alltför mycket från resten av den lättsamma och spralliga saga som utlovats redan innan första scenen - och påverkar dessutom inte handlingen det minsta lilla - så jag tycker att showen som helhet hade blivit bättre utan den.
Efter showen var det återigen dags för mig att driva mitt svettiga kadaver bort till Folkungagatan för att uppträda på BigBenStandUp!
Hur ofta jag än uppträder blir jag skitnervös och skräckslagen innan
Jag hade inte övat i närheten lika mycket som jag brukar och kände mig således ännu mer nervös än vad jag brukar vara. Jag hade åtminstone valt ut kvällens T-shirt med omsorg, vilket alltid var något - speciellt om man beaktar att jag fick mer beröm för min T-shirt än mitt uppträdande efter mitt förra gig. Som tur var så hade jag beslutat mig för att använda mig utav samma rutin som jag körde under kvällen då Arga Snickaren och Nour El Refai var närvarande*. För er som inte är överdrivet förtrogen med standup så kan jag ju tala om för er att detta inte på något vis är ett tecken på indolens; komiker brukar köra väldigt länge med samma material och det faktum att jag har fyra olika rutiner vida fyra gig på raken är lite av en raritet. Icke att förväxlas med ett tecken på supremati, det ska dock tilläggas.
*Med några få ändringar, givetvis
Jonas Strandberg* dök upp för att se ifall det fanns möjlighet att kunna få köra några minuter, men faktum var att kvällen var överbokad. Jag tror aldrig jag har varit med om att så många komiker uppträder på en och samma kväll och till råga på allt så var jag en av de sista att uppträda, så när jag till slut lunkade upp på scenen så hade publiken hunnit bli en aning övermätt på nöjen. Jag säger inte att det gick dåligt, jag säger bara att jag har fått mycket bättre respons på exakt samma skämt under andra kvällar. Det kan låta som undanflykter, men faktum är att en annan komiker vid namn Tobbe Ström - som uppträdde samma kväll - också gjorde samma anmärkning. Kanske bara innebär att både han och jag har tämligen torftig självinsikt...
*En vän till mig, som är en helt fantastisk komiker
Det gick dock jävligt bra för en komiker som heter Michel Sanchez, som jag har blivit bekant med under den den senaste tiden med stand up. Han kör på oneliners och är hur grym som helst på det. Om ni någonsin får chansen att se honom uppträda så ska ni utan tvekan ta den, även om chansen innefattar att kedja fast honom i en källare och tvinga honom att dra skämt. Fast självklart hoppas jag - för hans skull - att just en sådan chans aldrig uppenbarar sig för någon.
Michel Sanchez dräper på Big Ben
Dagen efter fick jag en tidig julklapp av min mamma, för hon hade nämligen sett att kanal 7 skulle sända den några dagar innan jul. Julklappen var "Monty Python live (mostly)" på DVD, deras live show från O2 arena i London i somras som direktsändes till biografer världen över. Jag har velat se den i vilken form som helst ända sedan jag hörde att den skulle bli verklighet. Helst av allt skulle jag ha velat vara där i London och sett dem uppträda, men dessvärre blev det inte så och det kommer att finnas en liten mörk svulst längst nere i djupet av mitt väsen som kommer att hysa ett visst mått med missnöje över att jag missade att se showen live ända tills jag trillar omkull och dör!
Oundvikligen kom jag ju självklart att jämföra denna live show med deras konsertfilm "Live at the Hollywood Bowl" från 1982, även om de både var yngre och fulltaliga* vid den showen. Trots att jag i egenskap av sinnesstört stort fan for fucking forever av Monty Python saknar förmågan att kunna vara opartisk måste jag säga att showen var rolig, men att jag tyvärr hade förväntat mig något mer. En del sketcher återanvändes från Hollywood Bowl, fast framfördes med sämre inlevelse. Det var också alldeles för många och för långa filmklipp som visades mellan sketcherna, samt ett par sång- och dansrutiner där ingen av medlemmarna ens medverkade. "Every sperm is sacred"; "Vocational guidance counsellor", "Spanish inquisition", "The Galaxy Song" och "Spam" tillhör högvattenmärkena, samt klassikerna "Dead parrot", "Cheese shop" och "The lumberjack song" - som Michael Palin fick framföra, till skillnad från i Hollywood Bowl då Eric Idle tog över låten.
*Graham Chapman gick ur tiden 1989, för er obildade tarmkvalster som inte visste det
Denna ljumma recension till trots tänker jag "Den som ändå hade varit där..."
Nej, jag tog inte på mig tröjan igen pga DVDn; jag hade den på två dar i rad (vilket iof är värre...)
På onsdag var det ännu en gång dags för stand up, men inte för min del denna gång, utan för den tidigare nämnda Jonas. Jag hade APT på jobbet tidigare under dagen och hade därmed resten av kvällen ledigt. Jonas hade berättat att han skulle köra stand up under kvällen och det visade sig att han skulle uppträda först på Maffia på Baras Backe, där kvällens underhållning var i välgörenhetens namn. Publiken ombads nämligen att donera pengar som sedan skulle skänkas till Stadmissionen till förmån för de hemlösa* och som tack bjöds det på stand up från både Jonas och ett gäng begåvade komiker. Jag kom dit precis när Jonas hade påbörjat sitt set, som var jävligt kul (som vanligt). Efteråt hann jag inte ens hälsa på honom eftersom han bara drog på sig jackan och sjappade vidare till nästa gig; Norra Brunn.
*Ifall ni undrar; ja, jag donerade självklart pengar
Norra Brunn är Sveriges kanske mest kända stand upklubb och därmed kostar det dessutom 200 spänn i inträde, vilket jag hade fått betala eftersom jag inte hade bett Jonas skriva upp mig på sin gästlista, så jag beslöt mig för att stanna kvar med de andra komikerna på Maffia och se klart showen. Jonas har uppträtt på Norra Brunn förut och eftersom jag var där då kan jag bedyra att det gick fullständigt lysande, så jag var säker på att han skulle klara av det igen - vilket han senare bekräftade på Messenger.
Dat lineup, tho
Efter showen började jag att prata med Therese Sandin (som organiserat kvällen) och Tobbe Ström (som varit konferencier under kvällen) över ett par öl och till slut satte vi oss alla ner vid ett bord tillsammans med Greg Poehler* och drack bärs med shots. Vi satt och skämtade och snackade om att uppträda och skriva, det var riktigt nice. Så nice att jag sket fullständigt i när sista pendeltåget mot Märsta gick och följaktligen fick jag åka hem i den ambulerande latrinen känd som nattbussen. Först till Arlanda, där jag fick vänta i en halvtimme för att sedan ta bussen till Märsta station. Klockan halv fyra rumlade jag in i min lägenhet igen. Sliten, överförfriskad och irriterad - men ändå jävligt nöjd med kvällen.
*Komiker som dessutom är skaparen och huvudrollsinnehavaren av komediserien "Welcome to Sweden"
Nu ska jag bara - i enlighet med komikertraditionen - vänta tills det slutar värka i levern.
