Apoteos
Heliga hugenotter, Batman! Denna gång har jag faktiskt varit med om något ovanskligt roligt att dela med mig av till läsarna. Det är inte jobbrelaterat - även fast det går väldigt bra på mitt nya jobb och jag är nöjd med mitt schema, som lämnar tillräckligt många kvällar lediga för att kunna jobba lite på min så kallade karriär inom stand up. Men jag syftar till något mycket roligare och häpnadsväckande än sådana vardagsbestyr; tidigare idag träffade jag nämligen en livs levande legend, i egen hög person! Så förbered er på en panegyrisk hyllning i dagens inlägg!
OhmigawdohmigawdohmmiGAAAAWD!
I över en månad har jag väntat, längtat och ansträngt mig för att hålla dagens datum ledigt, ända sedan jag surfade runt, halvt disträ, på jakt efter kommande föreställningar, konserter eller begivenheter som kan vara värt ens tid*. På grund av ett rent infall utan någon märkbar bevekelsegrund såg jag efter ifall några intressanta boksigneringar skulle äga rum i eller runt Stockholmsområdet - speciellt så här i juletid. Vad jag fann var något som fullkomligt pulveriserade mina diminutiva förhoppningar!
*Inte för att min tid är särskilt dyrbar...
Det visade sig John Cleese skulle signera sin självbiografi på Akademibokhandeln inne i Stockholm!
Don't mention the war!
Nu vet inte jag ifall det är en särskilt stor grej för någon av er som läser denna blogg, men det är en helt jävla gigantisk grej för mig - som skriver denna blogg. Jag menar; John Cleese! JOHN MONTY PYTHON FAWLTY TOWERS URSÄKTA, VAD ÄR KLOCKAN EN FISK SOM HETER WANDA THE MINISTRY OF SILLY WALKS MR PRALINE NEARLY HEADLESS NICK A WAFER THIN MINT CLEESE!!!
Jag minns inte exakt hur ung jag var första gången som jag såg något av Monty Python för första gången - möjligtvis åtta år gammal eller någonstans i dem kvarteren - men jag minns absolut vad det var; "Monty Python live at the Hollywood Bowl" från 1982. Den visades på TV en kväll och tack vare min mamma så samlade vi oss framför apparaten och tittade på den. Det skulle vara ett alltför uppenbart påstående att hävda att jag vid den ringa åldern av åtta inte hade sett något liknande, men faktum är att jag även aldrig har sett något liknande sedan dess - över 20 år senare! Jag blev med ens ett fan for life.
Som ett sant fan for life av Monty Python så är det nästintill en omöjlighet att välja en favoritmedlem ur truppen, men bland de sketcher som gjorde ett starkare intryck på mig redan från första början var "The last supper", "The argument sketch" och självfallet "The ministry of silly walks" - alla med just John Cleese i en prominent roll.
Endast ett fan for life av Monty Python skulle gladeligen spendera pengar på dessa tröjor
Sedan dess har jag uppskattat Monty Python mer och mer, eftersom jag finner fler nyanser i deras humor och uppfattar fler av deras referenser ju äldre jag blir. Jag har sett alla avsnitt av TV-serien, alla spelfilmer, två djupgående dokumentärfilmer, lyssnat på deras komediskivor, läst boken om gruppen och till och med sett specialavsnittet som de spelade in åt tysk TV - helt på tyska! Alltmedan jag har skrattat hårt, länge och sinnesrubbat åt dem så har de även genom åren väckt mitt intresse för ämnen som litteratur, filosofi, historia och samhällsfrågor.
Ganska tätt inpå min upptäckt av Monty Python började det sändas repriser av en annan gammal brittisk TV-serie och vad som verkligen fångade mitt intresse var att huvudrollen spelades utav en Monty Python medlem. Medlemmen som jag syftar till är självklart John Cleese och serien som jag talar om är självklart "Pang i bygget". Jag har alltid tyckt att Cleeses rollprestation som Basil Fawlty är nästintill utmattande för en åskådare, eftersom han spenderar ungefär sista halvan av varje avsnitt med att vara hysterisk och hektisk. Men jag älskar det! "Pang i bygget" är en fars med uttänkta manus där händelseförlopp briljant flätas samman till en helhet med en osviklig känsla för komiska detaljer - som John Cleese var medförfattare till!
A damn good thrashing
När jag flera år senare läste filmproduktion på en folkhögskola avrundade jag läsåret med att skriva och regissera den prisbelönta* kortfilmen "Kris"; en fars vars sista halva utspelar sig under hysteriska och hektiska förhållanden. Nu är inte jag så pass förmäten att jag på något sätt skulle jämföra kvaliteten mellan min kortfilm och "Pang i bygget", men jag menar bara att inflytandet tydligt finns där. Jag var inte medveten om det då, men det går inte att förneka.
*Tekniskt sett så är den faktiskt prisbelönad
John Cleese är med andra ord en person som har format mitt sinne för humor. Till och med idag, nu när jag uppträder som stand up komiker, har Monty Python och "Pang i bygget" haft ett starkt inflytande på mig, eftersom jag lärt mig mycket om hur viktigt det kan vara med språkbruk, ordval, struktur och till och med det visuella när man vill vara så pass rolig som möjligt. Mitt sinne för humor är dessutom en ansenlig portion - på gott och ont - av min personlighet, så kan ni ens börja begripa hur mycket det betydde för mig att få en chans att träffa honom? För att inte tala om hur nervös själva tanken på att stå ansikte mot ansikte med en levande legend!
John Marwood Cleese
Boksigneringen skulle endast äga rum mellan klockan 12:00 och 13:00, ett ganska tajt tidsfönster. Jag var inne på Akademibokhandeln ungefär en timme i förväg, köpte boken och ställde mig i kö - det var kanske ett dussin människor framför mig. Inom kort expanderade kön, ända tills den ringlade ända ut på Mäster Samuelsgatan, och vid klockan 12:00 dök han punktligt upp. Sakta men säkert började kön att röra på sig och jag försökte fokusera på hur pass kultiverat jag skulle bete mig när jag väl kom fram: jag skulle - med min artigaste skolengelska - hälsa och kungöra att det var ett sant nöje att få träffa honom personligen, i synnerhet eftersom jag varit en beundrare i många år. Sedan skulle jag gentilt tacka för signaturen och värdigt vända på klacken.
När det väl blev min tur lämnade jag fram boken med min namnlapp* och gjorde mig redo för att kultivera skiten ur hela mötet. Då tittade han upp och sa "Robin, is it?" och jag övergav ofrivilligt min kultiverade plan och kastade mig huvudstupa in i plan B: crazy fan mode!
*Vi hade blivit ombedda redan i kön att skriva ner vårat namn - eller namnet på den vi ville ge boken till - på en lapp, för att påskynda processen
John och jag - på samma (suddiga) foto!
Jag brast ut i en illa tillbakahållen harang av lovord: "Jag är ett stort fan jag har alltid varit ett stort fan hela livet har jag varit ett stort fan jag växte upp med Monty Python och jag växte upp med Fawlty Towers och En fisk som heter Wanda och Ursäkta vad är klockan och det är verkligen en ära att få träffa er och det här betyder mycket för mig...". Han såg på mig med ett leende och en uppskattande blick och sade - med en ton som lät uppriktig - "Thank you", sedan sträckte han fram sin hand. Jag skakade den, tog mitt nysignerade exemplar av hans bok och klev ur kön.
Jag har aldrig varit en autografjägare och har heller aldrig känt mig star struck. Visst har jag träffat på en del kända personer och jag skulle ljuga ifall jag påstod att det inte har känts väldigt roligt, men hela konceptet med idoldyrkan har för mig oftast varit en aning främmande. Men att beundra en person för att hen har uträttat något som haft ett bestående inflytande på ditt liv är en helt annan sak och John Cleese är utan tvekan en sådan person för mig.
God jul mig önskar Tomten
Visste ni förresten att John Cleese tackade nej till att bli adlad av drottningen två gånger? Eller att hans pappas efternamn från början var "Cheese"? Eller att ett av de få kända fallen då någon faktiskt har skrattat ihjäl sig på riktigt inträffade 1989 på en biograf i Danmark, då "En fisk som heter Wanda" - som John Cleese skrev och spelade huvudrollen i - fick en man att skratta sig till en hjärtinfarkt?
